För tre år sedan fick jag och min familj reda på att jag hade en dödlig sjukdom, bröstcancer. Den var väldigt aggressiv och hade mycket hög tillväxthastighet. Vi visste inte hur utgången av den skulle bli och jag började planera min begravning i stora drag. Jag fick behandling i form av cytostatika i 6 cykler med 3 veckors mellanrum och efter det väntade strålning varje dag i 5 veckor. Under strålningstiden studerade jag... En kurs på 7.5 hp för att lättare kunna komma in på barnmorskeutbildningen. Efter strålningen började jag sakta jobba igen... Först 25 % och ökade sen tjänstgöringstiden successivt och hann jobba heltid ett litet tag innan jag äntligen kom in på barnmorskeutbildningen.
Utbildningen var tuff och krävande! Vi hade föreläsningar och basgrupper i onkologhuset där jag bara för 6 månader tidigare hade fått min behandling mot en sjukdom som bar med sig otroligt mycket oro och ångest. Det var en jobbig känsla att vistas i samma hus igen men de känslor som kom var bara att trycka tillbaka för att kunna fokusera på utbildningen.
Jag har, under dessa tre åren, varit på en hel del kontroller och undersökningar. Jag har opererat mig 5 gånger varav 3 av dessa var under min barnmorskeutbildning. Jag blev färdig barnmorska juni -14 och började direkt jobba heltid på förlossningen! Dagarna på förlossningen kan se olika ut. Det man ska komma ihåg är att förlossningen är en akutvårdsavdelning och det är inte alltid man hinner äta... Och hinner man äta så får man slänga i sig maten på 5 minuter... Nu säger jag inte att alla dagar ser ut så men det är dock ganska ofta... Vi har arbetstid till kl. 22 och kan sen börja dagen efter kl. 07.00 vilket innebär för mig att jag får ungefär 5-5½ timme sömn...
Med min bakgrund och den nya stressen som jobbet innebär har min kropp börjat säga ifrån... Det har smugit sig på... Det började med att jag kunde gråta för att jag var trött... Dagarna med gråtattacker blev fler och fler i veckan och slutade med att jag grät varje dag... Jag kände mig väldigt trött och trodde att jag hade fått tillbaka cancern någonstans i kroppen... Jag tog faktiskt ett Hb på jobbet för att kolla mitt blodvärde som dock var bra... Jag fick eksem på ögonlocken och under ögat... Jag pratade med chefen och försökte förklara hur jag mådde samtidigt som jag satt och grät på hennes kontor... Jag pratade med kollegorna och kunde inte heller då hålla borta tårarna...
Det var väl ungefär då jag kände att det var något som inte riktigt stämde och tog kontakt med onkologen för att höra med dem om detta var vanligt! Jag fick prata med samma sjuksköterska som hade gett mig cytostatika och hon kom ihåg mig så jag behövde inte dra så mycket om min sjukdom och behandling. Hon berättade att det var väldigt vanligt att cancerpatienter får ett bakslag och att med allt vad jag hade åstadkommit de 3 sista åren så var det absolut inte konstigt att kroppen säger ifrån... Hon menade på att jag inte har stannat upp, inte läkt, utan hela tiden skjutit upp det då jag har haft andra mål som jag nu har nått och då kommer allt tillbaka upp till ytan igen... Låter ganska logiskt när jag tänker efter... Jag har kört på i 200 blås och trott att det var rätt men känner nu att jag inte är någon superwoman som kan stå emot allt... Jag har varit tillräckligt stark! Jag vill inte att mina barn igen ska behöva se mig trött och gråtandes och inte ha någon handlingskraft!
Nu bromsar jag mig själv och har sjukskrivit mig en vecka till att börja med. Jag behöver få landa, ladda batteriet och få LÄKA! Har även en tid till läkare på VC nästa vecka för att diskutera hur jag vidare borde lägga upp mitt liv just nu... Det känns som ett rätt beslut!
"Att man gråter betyder inte att man är svag.
Det betyder bara att man har varit stark för länge!"
