Bröstvårtor på plats!

Igår fick jag mina bröstvårtor efter att ha varit vårtlös i ca 3 år! Jag hade sett fram emot denna dag eftersom det blir ännu ett steg närmre slutet på denna resa... Men igår morse kändes det ganska tungt... Inte inför själva ingreppet utan för att jag åter igen blev påmind om vad vi gått igenom... Anledningen till varför jag behöver göra nya bröstvårtor... Många tankar som kom tillbaka och känslorna låg väldigt nära ytan och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna varken på jobbet eller hemma... Jag är nog ganska naiv emellanåt när jag tror att jag bara kan fortsätta som vanligt, bara köra på som om inget har hänt... Oftast går det att bara "go with the flow" men ibland kommer allt ikapp mig igen... Även vädret som är nu påminner mig om när allt började... När vi fick beskedet! Det är precis som när man t.ex. förknippar en viss doft med ett minne! Så känns det! Bara att för mig känns det som att jag precis har fått reda på att jag har cancer, att jag ska operera bort hela ena bröstet, att jag är nyopererad, att jag har fått cytostatika, att jag har sån ångest och oro över hur allt kommer att bli... Alla dessa känslor rusar runt i både kropp och knopp! Helst av allt skulle jag vilja fly bort den här årstiden... Till något varmt ställe som inte alls har med cancerkänslorna att göra... Men samtidigt så vet jag att det inte riktigt fungerar så... Men det vore väldigt skönt!

Min kära stöttepelare, min man, följde självklart med mig till "operationen"... Han tycker inte om att åka till Linköpings sjukhus för han får "dåliga vibbar" av det, som han säger! Men han skulle aldrig låta mig åka själv! Väl på plats fick vi sitta ner på soffor utanför Hand- & Plastikmottagningen eftersom det var stängt! Jag hade fått en senare tid på kvällen så därför fick en sköterska komma och öppna åt oss... När vi sen kom in fick jag byta om till op.skjorta och sexiga op.strumpor. J fick sitta i väntrummet... Ombytt och redo fick jag gå in i ett annat rum där sköterskan sa åt mig att jag "kunde ju börja titta lite på olika bröstvårtor"... Och så öppnade hon flera kartonger där det låg bröstvårtor i olika färger och storlekar... Och jag tänkte att är detta verkligen på riktigt? Ja ja det var väl bara att börja prova... Det var som små silikonplattor med klister på undersidan... Det kändes heeeeeelt absurt! Jag var tvungen att be sköterskan be J att komma in för jag tänkte att det här kan jag inte bestämma själv, hahaha... Vilken storlek, vilken färg, vilken nivå, hur långt ut, hur långt in???? Det var verkligen inte lätt, hahaha... J kom in och eftersom vi har ganska lätt att skratta åt saker och driva med varandra bad han mig att sätta bröstvårtorna på helt olika nivåer så han kunde ta kort så vi kunde visa barnen när vi kom hem, hahaha... Underbara man, vet precis hur han ska lätta upp stämningen!! Sagt och gjort, vårtorna på olika nivåer och med olika färger så tog han kortet! 

När vi hade "lekt" färdigt kom doktor kirurgen in och mätte och ritade var de skulle sitta så de skulle bli symmetriska... Tur att nån i alla fall vet vad han gör, hahaha... Efter detta var det dags för ytterligare ett rum... Operationsrummet! Jättegulliga sköterskor som småpratade med mig medan de ordnade inför ingreppet... Nu var jag skiiitnervös och jag var så spänd i kroppen att jag bara låg och skakade... Försökte slappna av men utan nån större effekt... Som tur var släppte spänningen när allt var ordnat med alla sterila dukar och uppdukningen av instrumenten var färdig... Jag var alltså vaken under ingreppet och hade förstås fått lokalbedövning i huden... Sen började kirurgen att "karva" ut där han hade ritat... Jag hade tänkt filma ingreppet men det blev inte så... Men jag fick se allt i alla  fall... I taklampan... Det var riktigt häftigt faktiskt! 

När jag låg där och såg varje steg kirurgen gjorde kunde jag förstås också se hur långa bröstvårtorna blev vilket jag självklart påpekade... Men han lugnade mig med att huden drar tillbaka sig ca 70 % så de kommer inte att vara så här långa när allt är läkt... Puh, vilken lättnad, för de där snablarna vill jag inte ha... Uppsydd och omplåstrad fick vi åka hemåt igen...

Hemma ville barnen veta hur det såg ut... Jag sa att jag har förband på nu men att J hade tagit kort på dem innan... Vi visade då kortet när jag provade bröstvårtor innan operationen och den minen de fick var oslagbar... Dottern sa lite försiktigt att den ena sitter ju högre upp, hahahaha... Så vi berättade att det bara var påklistrade, hahaha... Kul var det i alla fall!

Nu är det bara tatuering av bröstvårtorna kvar som kommer att bli någon gång i början av nästa år! 

Ha det gott!

Nästa steg...

...blir nya bröstvårtor. Operationen i maj, där expandrarna togs ut och silikonet sattes in, gick bra. Jag hade inte så ont men var väldigt trött! Jag kände verkligen av läkningsprocessen... Vä sida, den strålade sidan, började bilda en kapsel runt implantatet men stannade av så jag tror inte att jag behöver åtgärda det! Inte nu i alla fall! Så nu är nästa steg nipples!!! Jag har redan förvarnat min plastikkirurg att jag absolut inte vill ha några snablar till bröstvårtor, hahaha... Just nu ser mina bröst ut som släta bullar med snygga ärr från den ena sidan till den andra! Kan med andra ord berätta att de inte ser ut som några Hollywoodtuttar! Men de är i alla fall fasta och inte hängande, hahaha... Jag tror att när bröstvårtorna är på plats och de har tatuerat dem blir det nog toppen! Eller kanske toppar, hahahaha! Mannen tycker jag ska fixa så det ser ut som om jag fryser hela tiden hahahaha! 

När jag blev sjuk så lovade jag min man och familj att jag inte skulle irritera mig på småsaker som tex. att det var lite stökigt hemma... Men nu är jag tillbaka i samma mönster... När jag diskuterade det här med en vän sa hon något klokt... Hon såg det som ett friskhetstecken! Nu är jag frisk och har kommit tillbaka till vardagen... Till det som jag längtade såååååå efter när jag var under behandling och inte orkade, inte kunde vara i vardagen! När man vänder det på det sättet så tror jag faktiskt att det stämmer... Den enda skillnaden nu är att jag kan skylla på att mina hjärnceller tog stryk under cytostatikan och att det är därför jag blir lite knäpp av att det är stökigt ;D

Nu har det gått lite mer än 3 år sedan jag hittade knölen och snart är det årsdag för dagen vi fick beskedet... Det känns fortfarande jobbigt att tänka på den dagen! Det som kändes jobbigast, förutom själva beskedet, var att min man var helt oförberedd på det... Hans sorg och rädsla! Men mitt i allt helvete hade vi vår sjuka humor och skrattade väldigt mycket ändå vilket jag tror hjälpte både oss och våra nära... Jag kommer ihåg en liten kille på ca 5-6 år som också strålades varje dag, samma tider som jag, som hade ett långt ärr i huvudet... När barn blir strålade måste de bli sövda för att de ska ligga precis stilla... En av dagarna kom han utklädd till stålmannen i en dräkt med påsydda muskler och han såg så glad ut! Så sa han till personalen:"Idag behöver ni inte söva mig, idag har jag egen röntgensyn!" Då tänkte jag att om den där lilla killen kan komma hit varje dag, bli sövd varje dag och ändå hålla humöret uppe så ska väl jag kunna det! Han var en inspirationskälla för mig, en förebild! Med humor och positivt tänkande kan man komma långt! Det tror jag absolut på!

Ibland kan jag inte ens förstå att jag har haft cancer, att jag har haft en dödlig sjukdom... Medan vissa dagar kan jag bli livrädd för att få återfall... Det är verkligen starka kontraster... För det mesta mår jag dock väldigt bra och jag låter inte cancertankarna ta för mycket fokus i mitt liv! Jag har verkligen inga problem om att prata om det och jag kan dra skämt om min resa... Det är så jag fungerar och alla måste få hitta sitt sätt att överleva! För det är viktigt att fortsätta leva när man har fått överleva!!!!!

Ta hand om varandra!