Ändrade planer...

Igår morse ringde telefonen... Det var sköterskan från onkologen... De hade fått ett återbud vilket betydde att de kunde sätta in min picc-line redan igår... Många tankar flög runt... Ska man vänta till den planerade insättningen för att förbereda mig mentalt ännu mera eller är det bara att hoppa på... Jag hoppade på!! Snälla pappi kom och satt åter igen barnvakt <3 Jätte trevlig personal och insättningen gick bra... Visst kändes det när de stack in nålen men det som känns mest konstigt är att jag har en slang på ca 38 cm inne i kroppen, som slutar vid hjärtat... Känns ju sådär :/ Lite öm i armen men annars ingen smärta efteråt...

Så idag startade behandlingen!! Första av sex... Så nu är det bara fem gånger kvar :) Tjohooo!! Först var det en spruta som injicerades på ca 5 min, sen det röda droppet (som för övrigt gör att man kissar rött) som tar en timme och sist ett klart dropp som tar en halv timme... Min kära man var förstås med som trevligt sällskap :) Jag trodde jag skulle ligga och gråta i två timmar och tycka det var skitjobbigt men det gjorde jag INTE!!! Visst fick jag tårar i ögonen i början när jag såg cytostatikan rinna in i armen men sen gick det förvånansvärt bra :)

Fick ett schema på hur jag ska ta tabletter mot illamående... Information om sprutorna jag ska ta och nya tider för blodprover... Mycket att hålla reda på, men det löser sig...

Nedan ser ni lite bilder på min allra första cytostatikabehandling!!!

Första mötet med onkologen...

Igår träffade vi onkologen för första gången. Jag var otroligt nervös... Jag visste ju vad vi skulle prata om men nu är det verkligen på riktigt... Underbar läkare!! Rak och ärlig och han lindade inte in något... Han sa att operationerna kommer kännas som skitsaker jämfört med hur jag kommer må framöver... J och jag bara tittade på varandra och läkaren sa "Ja, så är det... Det är verkligheten..." Konstigt men skönt att få höra verkligheten i ord...

Läkaren tyckte mina PAD-svar var "luddiga" så han ringde för att få klarhet i dem... Det visade sig att det var TVÅ lymfkörtlar av fyra som var smittade!! Herregud, man blir ju inte förvånad längre! Nu spelar det ju egentligen ingen roll, jag är ju fortfarande frisk, men så dåligt av bröstläkaren! Hon ska väl hålla reda på sådant, eller?

Onkologen sa, flera gånger, under mötet att jag ÄR FRISK och det är det jag ska fokusera på... Behandlingen är "bara" för att jag ska komma ner på samma "risknivå för cancer" som er andra dödliga :) Kändes mycket skönt att höra det också!! Fick ett väldigt förtroende för honom!

BIVERKNINGAR!! Det finns ju en liiiiten nackdel med att få cytostatika! Läkaren förklarade så här att om vårat möte skulle ta en timme så skulle han egentligen prata om infektionskänsligheten i 50 min. för så pass viktigt är det... Det är mycket att tänka på kring detta! Hela familjen ska vaccineras mot influensan till att börja med... Sen kommer jag få ge mig själv sprutor i magen dag fem till tio efter en behandling för att hjälpa de vita blodkropparna att återhämta sig... Jag får ha lilleman i knät men ska försöka att inte pussa på honom, vilket kommer att bli VÄLDIGT svårt... Inte vistas i trånga och stora folkmassor... Om jag får feber måste jag få antibiotika inom 24 tim. för att mota Olle vid grind (som läkaren uttryckte sig)... Allt kommer lösa sig och jag tror man hittar nya rutiner och nya vanor...

Andra biverkningar är ju håravfall (hela kroppen), torra slemhinnor, svamp i munnen som kan gå hela vägen ner, problem med magen, illamående och trötthet... Nu drabbas ju inte alla av alla biverkningar så man får hoppas på det bästa ;)

Jag är planerad att få en Picc-Line insatt 28/11 och få första behandlingen 2/12... Känns overkligt... Ska få behandling en gång i veckan var tredje vecka... Totalt sex cykler... Sen blir det strålning efter det... Ja, det är väl bara att "gilla läget och följa med vågen"... Inte mycket annat att göra :)   




- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite jobbig dag...

Imorgon ska vi till onkologen för första gången... Jag ska till CANCERDOKTORN... Har ju vetat om det ett tag men nu, dagen innan, smyger oron och nervositeten fram... Ännu en käftsmäll! Det här händer verkligen! Man kan skämta och hålla det borta så pass man kan men så fort man ger tankarna lite för mycket utrymme kommer man snabbt fram till att det är verklighet... Vill inte men vill inte heller vara utan det, cytostatikan... Mycket jobbig känsla... Frustrerande! Hur kommer jag se ut som "flintis"? Hur kommer jag må? Vill inte behöva isolera mig från min egna familj vid eventuella sjukdomar! Hur blir det med all julhandling som jag och J brukar göra tillsammans? Kommer man våga sig ut bland folkmassor? Dels för hur man kommer se ut men också för att man blir infektionskänslig? Hur försiktig måste man vara? Kommer jag gå upp i vikt eller kommer jag gå ner i vikt? Ja, som ni märker, har jag många frågor och tankar kring den blivande behandlingen... Men ett som är säkert, som min goa smarta kollega sa, nu ska jag ha cytostatika för att hålla mig frisk, inte för att jag är sjuk!!!

Här om dagen, när jag som vanligt tog på mig BH:n och stoppade in min lilla vän bröstprotesen (som fortfarande inte har fått något namn), slog det mig att den här proceduren ska jag göra nu varje dag ett bra tag framöver... Jag kan inte bara ta mina gamla BH:ar, de som jag köpt just för att de passar till de olika plagg jag har... Nu måste man ha speciella BH:ar som inte ser allt för roliga ut men fyller väl sitt syfte, antar jag... Kände igen att jag bara ville tillbaka till livet innan diagnosen och operationerna... Tillbaka till vårat "normala" liv, som det var! Men det går ju inte!! Ödet, eller vad man ska kalla det, hade andra planer för oss... Som min man brukar säga "Vi hade det väl för bra!" Hittar ingen annan förklaring till att detta hände just oss!

Nu är det bara att bita ihop och stå ut... Klart det kommer bli jobbiga dagar men man får inte glömma de bra dagarna som balanserar upp det hela och som förhoppningsvis kommer vara de dominerande <3

Livet leker!!

Underbara härliga pappi ringde på dörren oplanerat idag... Där stod han med en flaska champagne till mig... Välkomna mig hem som "botad" <3 Älskar honom massor <3 Har ju världens bästa föräldrar <3 Kan prata med dem om precis ALLT!!

Lade mig i ett bad på kvällen och mannen kom in med ett glas champagne... Vad konstigt livet kan bli... Vilka vändingar det kan göra när man inte riktigt hänger med... När man tänker tillbaka på de månader som gått så känns det som tiden bara runnit iväg men ändå inte... Väntan på alla svar har kännts som år men nu är det verkligen igång!!

Min älskade J och jag pratade mycket, medans jag låg i badet och sippade champagne... Det kunde ju ha gått riktigt illla... Vi hade tur... Tur att jag hittade knölen och tog den på allvar!! Nu ska vi fokusera på vad vi verkligen vill göra med hus, resor och annat och ta tag i dessa saker... Livet är verkligen för kort!! Det är något som man i alla fall har fått lära sig på denna turbulenta resa...

Och till mina kära medsystrar vill jag bara säga: Kontrollera era bröst regelbundet!!! KRAM <3

UNDERBART!!!!!

Hemkommen från läkarbesöket och har en otrolig härlig känsla i kroppen... Bröstet visste vi ju, redan igår, var friskt men idag fick vi även veta att de lymfkörtlar, 12 st, läkaren tog bort i armhålan var FRISKA!!! Alla var friska!!! SÅ JÄVLA SKÖNT!!! Totalt tog de bort 16 st lymfkörtlar och det vara bara en som var sjuk... Fy fan vad härligt livet känns just nu!! Man har svårt att ta till sig det positiva beskedet men det kommer nog sjunka in ganska snabbt under kvällen :) Vi spottade cancern rakt i ansiktet, så det så!!!! Så skit på dig jävla cancer... Kom inte här och kom ;)

Mannen är på väg hem med en flaska champagne!! Här ska firas till tusen!! OTROLIGT HÄRLIGT!! Så många orostankar och många spänningar man har samlat på sig under dessa månader som gått... Är väldigt trött i huvudet och kroppen men på ett mycket positivt sätt... Kommer nog sova väldigt gott i natt :)

Nu är planen som lyder: Träff med onkologen nästa vecka för att få reda på hur ofta och vilken cytostatika jag kommer att få. Jag fick cytostatika, tjohoo!! Det var en självklarhet. Sen kommer de nog att sätta igång ganska snabbt därefter, så inom två veckor är jag nog igång... Kommer troligtvis få en porth a cath först, en infart som sitter under huden...Så skönt, för då kan man börja räkna ner tiden på denna konstiga resa... Efter cytostatikan blir jag strålad men det tar vi då... Nu är det bara en lite bit kvar på denna otroligt känslofyllda upplevelse/erfarenhet!! Nu blickar vi VERKLIGEN framåt... FY FAN VAD SKÖNT!!!!! Tack alla som stöttat, skrivit, messat, skickat kort och blommor och bara funnits runt omkring mig och min familj <3 Ni betyder MASSOR!!! Tack till tusen <3

Äntligen lite besked!!

Nu har det hänt!! Svaret på bröstet fick jag veta idag... Satt på jobbet och skulle beställa tid för att tömma sårhålan IGEN... Tänkte inte ens fråga om svaren för jag blir så arg när de inte är klara... Men nu, idag, fick jag äntligen veta... Det fanns INGA fler tumörer i bröstet, TJOHOOOO!!!! Det var friskt!!! Nu väntar vi bara på att få svar på lymfkörtlarna. Efter beskedet släppte mycket oro och min stackars kollega fick trösta mig där jag satt och grät på expedition <3 Skönt att man har så fina arbetskamrater <3 Nu är det verkligen bara att blicka framåt!

Det är en konstig känsla att få veta att ens bröst är friskt... Det är ju en självklarhet att det ska vara så... Det ska inte vara sjukt... Väldigt konstig känsla... Vissa kanske tycker att det var "onödigt", nu med facit i hand, att ta bort hela bröstet när det faktiskt var friskt... Jag ser det dock inte så eftersom jag redan från början sa att är det sjukt ska det bort! Och eftersom cancern verkade vara så aggressiv så känns det bara skönt att det inte finns något fäste för skiten.

Imorgon har jag åter en tid för att tömma sårhålan först för att sen träffa läkaren och få veta vad för behandling de erbjuder mig, som det så fint heter... Nu har jag gått så länge och mentalt förberett mig på att få cytostatika att jag är nervös för att jag INTE ska få det... Hur ska man känna inför det? Nu går jag, som vanligt, händelserna i förväg men jag vill vara förberedd... Så man inte sitter helt tom och vet varken ut eller in... Jag vill ju inte ha något återfall så då borde man väl få cytostatika i förebyggande syfte, eller? Tänk om de "bara" erbjuder strålning! Det känns som jag vill ha en genomkörare i kroppen så vet man, ifall någon liten cell lyckats komma förbi hindrerna, att kroppen "renas" från skiten... Jaja, vi får väl se imorgon och uppdaterat status kommer imorgon kväll...

Fösta jobbkvällen gick bra men jag var otroligt trött när jag kom hem... Trött i ryggen... Trots att man inte känner sig sjuk, rent fysiskt, så tar alla tankar kring sjukdomen mycket energi... Man tror man kan lura sig själv men tankarna finns självklart där hela tiden... Det var jätte kul att vara tillbaka igen... Tillbaka till "vardagen" kan vara rätt så skönt :)

Sovmorgon, jääääsp...

Vaknade och tittade på klockan... 10.20!!! Tittade åt sidan och där låg lilleman och snusade <3 Bredvid honom låg min "stora" man och snusade lite högre :) Mellanknoddarna låg i sina sängar och snarkade... UNDERBART med sovmorgon när alla kan få del av den... Jag är väldigt bortskämd med att få ligga kvar i sängen och min kära man går upp, varje dag, med barnen... Vardagslyx i mängder!!!! Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, min man är världens underbaraste <3

En person till som är riktigt härlig är min svärmor... Hon ringde och "väckte oss" på "morgonen"... Hon ville komma hit och tvätta våra fönster :) Eftersom jag fortfarande inte kan använda vänster arm normalt så erbjöd hon sig att hjälpa oss med det... De blev sååååå fina!! Nu ser man ju t.o.m. ut genom dem :) Tack svärmor <3

Armen tränas flitigt och man blir mer och mer rörlig men det gör fortfarande ont... Det kommer säkert ge med sig bara man är envis med träningen...

Imorgon ska jag jobba för första gången på 3 v... TJOHOOO!!

Rolig kväll!

Dagen har varit ganska lugn och behaglig... Mannen, jag och lilleman har tagit en långpromenad... Skönt med frisk luft och röra lite på sig... Man går och filosoferar och pratar om tankar kring det mesta... Skönt att ventilera!


Sen på med snyggtutten och snygg-BH:n!! För nu var vi bjudna på middag hos svåger och svägerskan... Så himla kul att träffas och prata och skratta massor! Det är så skönt att det "vanliga livet" finns med på ett hörn <3 Mer av sådant!!!

...fortsättning på förra inlägget...

Jo då, bröstsköterskan ringde... T.o.m. innan lunch... Hon hade fått fram att undersökningarna, svaret, på bröstet var klart och att det fanns ett diktat som läkarsekreterarna inte hunnit skriva ut, så hon visste inte vad det stod i det... Lymfkörtlarna höll de på att undersöka nu och hon visste inte hur lång tid det skulle ta tills det svaret var klart... Hon hoppades att svaret skulle vara färdigt tills på måndag och om det skulle ske kanske jag kommer med på tisdagsronden i nästa vecka... Med tisdagsrond menar man en multidisciplinär konferens där kirurg, onkolog, patolog och cytolog deltar för att diskutera fram vilken behandling jag kommer att få...

Jag frågade sköterskan om man bara hade struntat i att kryssa i snabbsvarsrutan eller om det var en miss... Hon trodde självklart att det har blivit en miss, inte att läkaren har struntat i det... Får man verkligen göra sådana fel? Jag sa precis vad jag tyckte till sköterskan... Att det var skitdåligt! Att man känner sig åtsidosatt, nonchalerad, ledsen, arg och besviken! Att sådana här fel får man bara inte göra! Jag sa till henne att "först fick jag vänta i 5 v på ett svar... Sen helt plötsligt har man BRÖSTCANCER och två dagar senare har man bara ett bröst... Och så blir man lovad snabbsvar som GLÖMS bort"...

Tyvärr får man ju prata med "fel" person... Det är ju inte sköterskan fel men det blir hon som får ta emot min aggression och frustration... Jag sa dock, flera gånger, att jag inte är "arg" på henne men att man blir så jävla frustrerad när man inte kan göra ett skit...

Att få svaret kanske inte har någon medicinsk betydelse... Behandlingen börjar de inte med förren såret är så pass läkt att det inte störs av cytostatikan... Men för min oro betyder det en jävla massa... Även om körtlarna är sjuka och man inte kan göra något åt det just nu så vill jag veta det... Jag vill och har fan rätt till att veta vad mina kroppsdelar har visat sig innehålla eller inte innehålla!!!!!!!! Konstigare än så behöver det inte vara, eller hur?

FY FAN!!!!

Jag är så in i helvete förbannad och ledsen... Haft kontakt med bröstsköterskan nu på morgonen för att kunna få ett jävla svar någongång!!! Svaret var SJÄLVKLART inte färdigt och nu fick jag reda på att det inte ens var ikryssat SNABBSVAR! VAD I HELVETE!!!!! Hur fan kan man glömma att kryssa i det?? Eller har de bara struntat i det och trott att jag inte skulle bry mig?? Innan operationen frågade jag om jag skulle få vänta i 5 v till (eftersom det tog så lång tid för första svaret att komma)... Men då säger läkare "Nej, det här ska vi sköta snabbare"... Och så har de inte ens kommit ihåg att kryssa i snabbsvar!! Jag kan inte, med ord, beskriva hur jävla ledsen, arg och besviken jag är...

Jag bara bröt ihop efter jag lagt på telefonen... Hur fan kan man få "leka" med andras liv på det här sättet... De sitter med någon egenvald maktposition... Kan styra och ställa med ens känslor precis hur de vill!! FY FAN!! Jag kan inte förstå... Känner mig helt urlakad... Man orkar inte...

Bröstsköterskan ska ringa upp mig igen efter lunch och ska då ha pratat med patologen för att se vart svaret är... Om det överhuvudtaget har börjat med det!! Man mår för fan illa... Ingen bra start på dagen :(

Praktiska göromål...

När en familj drabbas av något som avviker från det normala som t.ex att mamman får bröstcancer :) är det en del praktiska saker som behöver ordnas... Fröknar på de olika enheter barnen befinner sig bör veta eftersom barnen kanske börjar uppföra sig annorlunda eller blir ledsen mitt i en lektion... Barnens kompisar bör få veta vad sjukdomen innebär och hur mammans utseende kommer att förändras... Det kan kännas tungt och jobbigt att reda i dessa saker när man är mitt uppe i ett riktigt helvete... Det behöver inte göras första dagen men ändå ganska snabbt...


Vi har pratat med barnens fröknar på skolan och även förskollärarna (man får ju inte kalla dem dagisfröknar längre :)) När man är mitt uppe i skiten är det svårt att prata om min/våran situation utan att bryta ihop men det gick faktiskt bra... Känns skönt att de vet om det så de kan hålla ett extra öga på barnen om de skulle reagera på ett eller annat sätt...


Vi har även pratat med barnens närmsta kompisars föräldrar och bett dem berätta för dem att jag kommer tappa håret så att de inte blir "rädda" för mig när de kommer hem till oss... Våran dotter var orolig att ingen av hennes kompisar skulle vilja komma hem till oss när jag kommer se cancersjuk ut... Men hennes närmsta kompis sa "Varför skulle jag inte komma hem till dig bara för att din mamma inte har något hår?" Jag tror inte att barnen kommer tycka det är så märkvärdigt utan det blir nog mer obekvämt för de vuxna... Barn är lite smidigare :) Vuxna ska ta allt så allvarligt ;)


Man kan vara arg och jävligt frustrerad över sjukdomen men ju snabbare man "accepterar" sin situation och blickar framåt desto snabbare kommer man må bättre... Det betyder INTE att man behöver tycka om situationen, absolut inte... Bara att man lägger fokus på vad man kan göra för att det ska bli lättare att hantera... Ibland känner jag för att bara skrika rätt ut, sparka hål i väggen eller kasta tallrikar omkring mig... Och det är OK att känna så bara man inte fastnar där... Nu slår jag inte hål i väggar eller kastar porslin för det skulle bli alldeles för dyrt :) Och skulle jag gå ut och skrika skulle grannarna börja undra :) Men själva känslan att göra det räcker långt...


Sov gott <3

Förtvivlan...

Ligger åter i sängen och känner mig väldigt nedstämd och tårarna rinner längs med kinderna... Verkligheten har knackat på igen... Varför? Vad är det egentligen som har hänt? Hur mycket har jag/vi kvar att klara oss igenom? Man håller humöret uppe och samtidigt försöker man trycka ner det jobbiga... Slippa tänka på det fast man vet att det kommer fram så lätt bara man råkar tänka lite för länge på det... Det ligger och gror i bakhuvudet och kommer väldigt lätt fram när tröttheten gör sig påmind...


Min underbara man har förstås tröstat och sagt mycket fint <3 Han tycker jag är helt otrolig och väldigt stark... Han säger han är stolt över hur jag kan hålla humöret uppe så pass som jag gör men också att jag absolut får bryta ihop i hans famn <3 Otroligt skönt att ha honom vid min sida!


Våra barn klädde ut sig ikväll och hade rockkonsert för oss... Det var skönt att skratta, de såg inte kloka ut i deras snygga outfits... Min dotter sa, vid matbordet ikväll, att hon kommer känna sig speciell, på ett bra sätt, att ha en mamma som är flintis... Det kändes jätteskönt att få höra... Härliga dotter <3

I väntans tider...

Och då väntar vi INTE på en fjärde liten knodd utan, som ni nog förstår, på svaret... Ringde idag till bröstmottagningen men de hade fortfarande inte fått något svar, suck! Fy fan vad det känns tradigt!! Inte lustigt att man känner sig lite lättirriterad och att tålamodet tryter... Men det finns ju inget jag kan göra än att snällt vänta tills de behagar ringa om svaret... Man får försöka, trots att det är jävligt svårt, att fokusera på andra saker... Som t.ex. jobbet :)

Har pratat med min chef och vi har kommit överrens om att jag ska komma tillbaka till jobbet nästa vecka... Ska blir såååå skönt och kul att få komma tillbaka till mitt "vanliga liv"... Att få träffa alla goa jobbarkompisar igen <3 Jag har nog världens bästa chef och kollegor... Jag vet ju inte hur jag kommer att må från dag till dag när jag väl börjat med behandlingen men det ser inte min chef som något problem... Hon säger bara att vi tar en dag i taget och efter mitt mående... Hon är bara toppen!! Jätte skönt att veta att jag verkligen kan jobba efter hur jag kommer må... Mycket oro och stress försvinner med en så förstående chef <3

Jag har fått ta ut min hormonspiral eftersom de ("bröstpersonalen") säger att man inte ska tillföra kroppen några extra hormoner. Detta medför att jag inte har något preventivmedel och det leder ju till att man kan bli gravid... Men det visste ni väl redan ;) Jag får absolut inte bli gravid eftersom allt som händer i en kvinnas kropp vid en graviditet är till nackdel för mig... Skulle jag bli gravid skulle jag behöva göra abort och det skulle jag inte klara av... Så därför måste vi (jag och J) hitta en lösning på det lilla problemet, om ni förstår vad jag menar :) Tänkte jag skulle nämna "kastrering" för mannen när han är i gråzonen mellan vakenhet och sömn... Då vet han inte riktigt vad han säger ;)

Vykorten på bilden har kommit med posten men jag vet inte vem de kommer ifrån :)... Jag blir så glad att ni där ute tänker så mycket på mig och min familj... 

<3 TACK <3

Snorigt!!

Åkt på en riktig härlig förskylning. Fy fasen vad jobbigt det är att inte kunna andas genom näsan och känna att huvudet är fullt med snor, uäää... Frusen och huvudvärk...


Men som tur är så kom min älskade lillasyster med pojkvän ut och lagade lunch åt mig och barnen... Hur mysigt och skönt som helst... Kan absolut tänka mig få lunchen serverad varje dag :) Vilket lyx <3 Man blir ju bortskämd, haha...