Härlig höstdag...

Sårhålan har vätskat på sig igen så ny tömning var planerat för idag. V skulle ha gått på dagis idag men fick feber natten till idag så min älskade pappa kom och satt barnvakt på morgonen <3 Tack pappi <3 Väl på sjukhuset tömde sköterskan på ca. 1,5 dl, så det var ju en del... Hoppas det håller sig tömt nu... Jag tog en bild på den "lilla" nålen som de använder... Den är 2,1 mm i tjocklek och 8 cm lång... Jag tänkte om ni inte trodde på förra gången jag beskrev den :) Den är grotesk men även denna gång kändes det ingenting, puuuuh...

Jag har funderat en del på varför allt gick så snabbt efter det att vi fick svaret ... Varför tog de bort hela bröstet och inte bara en bit till? Varför skedde operationen så snabbt, från den ena dagen till den andra? Vad för cancer har jag? Jätte vanlig eller aggressiv? Jag ställde alla mina frågor och sköterskan var väldigt tillmötesgående och tog sig tid att förklara...

Anledningen till att de tog bort hela bröstet var att jag hade en snabbväxande cancer (eller om man vill kalla den aggressiv, men det låter så mycket värre) och att man inte hade fått tillräckligt med marginal när de tog bort knölen vid första operationen... Detta gjorde att de inte ville riskera att det skulle finnas något kvar och tog därför hela bröstet... Anledningen till att det gick så snabbt från svaret till operation berodde på att den var snabbväxande och att jag redan hade fått vänta på svaret i 5 v... Sköterskan berättade också att lymfkörteln som visade sig vara smittad var ca 1 cm stor och var "fylld" med 7 mm cancer... Alltså var inte hela körteln full med cancer samt att cancern inte hade spridit sig utanför lymfkörteln... Och det är ju mycket positivt :) Väldigt nöjd med besöket idag :)

Jag fick även träffa en sjukgymnast som visade mig övningar som ska göra att mina lymfsträngar blir mera flexibla... Vanligtvis brukar man få EN lymfsträng men eftersom jag är så himla speciell så har jag fått TRE st, tjohoo... Så de förstod att jag hade ont... Och även min kära man fick höra att jag inte bara hittade på för att slippa hushållssysslorna :) Så nu är det träning som gäller... Eller jag kanske ska låta mannen ta hand om allt ett tag till ;)

Jag fick också träffa en sköterska från Onkogenetiska mottagningen som tog blodprover för framtida bruk... Jag kommer nämligen troligtvis bli utredd för om jag bär på "cancergenen", BRCA1 eller BRCA2... Men jag skriver mer om det när det "drar igång"...

På eftermiddagen kom mina kära svärföräldrar och det var deras tur att sitta barnvakt :) Tur att man har så snälla anhöriga som alltid ställer upp <3 Jag bakade två chokladtårtor som jag tog med mig till jobbet... Vi hade personalmöte och eftersom jag ville träffa mina kollegor och för att jag planerar att börja jobba igen nästa vecka så dök jag upp på det... Det är alltid lika kul att få träffa alla igen <3 Det kommer att gå skitbra att börja jobba igen eftersom jag har så bra kollegor och chef... Det är mycket stöttning därifrån så det är jag INTE orolig för...

Betyget för denna dag tycker jag blir ett stark VG!!

En bra dag...

... har det varit idag... Lilleman är lite snorig och hostig och låg och hostade mig rakt i ansiktet imorse. Jag pratade med min mamma om det och sa till henne att det där blir ju lite problem sen när jag börjar med cytostatikan och får försämrat immunförsvar... Men sen, i nästa sekund, säger jag "fast jag brukar ju klara mig från influensan när resten av familjen blir drabbad... Jag brukar vara ganska motståndskraftig"... Då säger mamma "ja du får ju bara bröstcancer"... Hahaha, ja herregud, man är immun mot maginfluensa men inte mot bröstcancer... Jag får väl bo på hotell under den värsta influensatiden ;)

Ha det bäst <3

Likgiltig och gnällig...

... är  orden som beskriver hur jag har kännt mig idag... Stackars familj att de behöver umgås med mig när jag är på det här humöret. Enligt J gör det absolut ingenting om jag är tjurig, förbannad, ledsen eller gnällig... Han säger att jag har rätt till att känna så... Men ändå... Kan ju inte vara kul att hänga med en tjurpuppa så nu är det dags att gaska upp sig igen :) Så mycket onödig energi som går till spillo...

I en dokumentär som jag såg, som handlade om unga med bröstcancer, säger en av tjejerna: "En deppig dag är en förlorad dag... Och det vore ju väldigt synd"... Håller med till fullo!! Man måste tillåta sig att bryta ihop men sen måste man peppa sig så att man inte hamnar kvar i det tillståndet... Det är mycket positivt som kommer ut av att vara glad :) Man mår så mycket bättre... Så nu ska här peppas!!!

I sängen...

Ligger i sängen... Har precis haft en gråtattack i famnen på min man... Känner en fruktansvärd rädsla för den här förbannade sjukdomen... Jävla skitcancer!! Vill inte ha dig i min kropp!! Vill börja med behandlingen så vi kan utrota skiten! Vill inte att det tar nåt nytt fäste och förökar sig! Jävla skitsjukdom!! Varför? Hur kunde det här hända??

14 dagar efter operationen...

14 dagar har nu gått sen jag opererade bort ett av mina otrooooligt snygga bröst ;) och svaret skulle vara klart, men nej då... Inget svar än... Det är som när man har fått ett beräknat förlossningsdatum... Går man över tiden känns varje dag som en vecka... Väntan tär nästan mer på mig än vad sjukdomen gör i nuläget... Man vill ju veta... Hur ser det ut där inne? Hur tänker de lägga upp behandlingen och när ska jag få STARTA???

Jag har lekt modell idag... Jag har provat mina nyinköpta "cancermössor" och "cancerscarfs"... Kommer bli så snyggt :) Min kloka mamma sa till mig att när jag tappar håret behöver jag inte tänka på att raka benen... Och inte behöver jag raka mig på några andra ställen heller, if you know what I mean, hehehehe... Synd bara att det inte är bikiniväder, hahahaha... Nu menade jag självklart att jag inte behöver raka mig under armarna ;)

Min kära man kom fram och pussade på mig när jag låg i soffan, och så sa han "Min lilla fru"... (Han brukar kalla mig så, fniss) "Ja du", sa jag, "Du drog visst nitlotten... Du fick hon med cancer"... Då svarade han bara "Men jag fick den starkaste kvinnan"... Underbara härliga man <3 Himla skönt att luta sig mot honom när man känner att man själv börjar vackla... Han säger alltid de rätta sakerna för att jag ska bli gladare, piggare och få tillbaka kämparglöden... Vet inte vart jag hade varit om han inte fanns vid min sida hela tiden <3 Helt otroligt vad alla nära och kära betyder för en när hela ens värld gör en tvärnit och man kastas omkull... Ni är helt fantasktiska, ska ni veta, och jag vill inte att ni ska vara ledsna... Ni kommer inte bli av med mig i första taget!

Teckningen fick jag av min härliga dotter och innan svenskapolisen kommenterar (du vet vem du är) vill jag bara säga att hon vet att hon har stavat fel ;) Det fanns inte rosa färg så det fick bli kärlekens färg... Underbara unge <3


Brevet kom med posten idag... Det är från min bonussysterdotter <3 Hur gulligt som helst... Jag hoppas också att "skukdomen försviner från sverje"... I alla fall från min kropp :) Tack gullunge!

Frustration, ilska och glädje...

Dagen började inget vidare idag. Bestämde mig för att ta kontakt med patologen för att få veta var i vänteprocessen mitt svar var. Hur långt de hade kommit... Jag är väl medveten om att de inte får lämna några svar över telefonen och det vet jag för att jag har ringt dit ett antal gånger redan efter första operationen... Om ni tänker på den mest snapiga tanten ni någonsin har träffat och multiplicerar henne med 10 så kanske ni kommer i närheten av den snapiga tant jag fick prata med på patologen... Herregud!! Det finns folk till allt!! Jag hann inte ens förklarar färdigt vad mitt ärende gällde innan hon snäste av mig och sa "Vi får inte lämna ut någon information"... Jag sa då att jag visste att jag inte skulle få några svar utlämnade på telefonen, bara att jag ville veta hur långt de hade kommit i processen...Då snäser hon igen att de inte får lämna ut någon information...
Det finns ju olika sätt att förmedla något till någon... Man kan ju i alla fall försöka förstå vad personen som ringer går igenom och förklara lite snyggt att man måste ta kontakt med sin klinik istället... Det är ju tur att hon bara jobbar med preparat och inte har så mycket patientkontakt... Jag blev så förbannad att jag bara sa"Tack då" och så lade jag på... I det tillfället skulle jag velat ha en gammal telefon, en sådan med snurrplatta, för att verkligen få slänga på luren i örat på henne... Så att det blev en jävla smäll... Nu hade jag bara mobilen och att bara dutta på "lägg på" kändes inte lika effektfullt... Men hon fick i alla fall inget hej då av mig, så det så...

Efter det givande samtalet (ironi) var jag deppig och kände inte för att göra något alls... Känner fortfarande av den förbannade armen och den är en riktig irritationstriggare... Jag kan inte bära på min lille plutt V, inte sträcka ut armen ordentligt, inte fungera som vanligt... Väldigt frustrerande!! Men det ska ju släppa vartefter säger de som vet... Får väl lita på det...

Sen tog dagen en helomvändning!!! Två blombud och godis!! Man blir så glad <3 På bilden ser ni tre jättefina buketter som jag har fått av min otroliga chef, gulliga tjejerna på Friskis och Svettis och av underbara vänner S och R <3 Glädje och styrkeförrådet fylls på direkt!! Jag vill även tacka ALLA som läser och kommenterar min blogg... Det betyder massor <3  

Upp och ner...

Dagen började mycket bra... Fick sova länge men var fortfarande trött :) Gjorde mig iordning för att åka in till stan för att luncha med två av "mina tanter". Vad underbart det är att ha vänner som bryr sig <3 Vi pratade självklart om min skitsjukdom och det känns skönt att dela mina tankar och oro med dem... Men ibland känns det så overkligt... Att man pratar om en film man har sett... Men det är ju mitt/vårat "nya" liv vi pratar om...

Efter lunch gick jag en kort sväng på stan för att hitta en BH som man kan stoppa min vän, protesen, i. Så jä....la dyra... Räcker det inte med att man har fått operera bort ett bröst?? Kan inte BH:arna ha lite rimliga priser? Vad fan!!! Åkte hem utan BH... Jag får väl sticka en själv...

Väl hemma kom ett blombud till mig... Underbar fin bukett!! Tack snälla <3 Man blir så glad och mitt rum för glädje behövs fyllas på lite då och då...

Sen kom kvällen och Rosa bandet galan var på TV. Självklart var jag tvungen att titta på den... Vissa kanske tycker att jag plågar mig genom att titta på sådana program men man kan inte heller blunda för det... Åter igen kom frågan: vem får överleva och vem får inte?? Det är fruktansvärt orättvist... Verkligheten hann ikapp mig igen och tårarna började åter igen rinna... Trodde att tårarna hade tagit slut men nej då... De finns kvar och på sätt och vis är det skönt att bara få tömma sig för att sen bygga upp sig igen... Min älskade J tröstade mig och åter igen talar han om för mig att vi ska fixa det här... Och det, mina kära vänner, kommer vi att göra...

Slappardag...

Idag har det varit en riktig slappardag... Orkeslös och trött... Trots att man mår rätt bra efter omständigheterna så är man såååå trött... Även om man håller humöret uppe finns tankarna där och kryper fram lite då och då... Det kanske skulle vara lättare att hantera fysisk trötthet men den psykiska tröttheten försvinner inte helt, trots att man vilar och tar det lugnt... Det är väl bara att acceptera... 

När man slog upp tidningen idag hade min fina, fina vän sedan 24 år tillbaka, skrivit så fint i tidningen... Självklart klippte jag ut texten för att ha den som minne... Tack snälla, gulliga och underbara H.

 

 Det fina halsbandet som jag har på bild nedan är också från min kära vän H. Den består av en skyddsängel och ett uttryck, som jag ofta använder, Carpe diem... Man ska fånga dagen!! Man vet aldrig vad som händer...Det är så fint och verkligen symboliskt... En egen skyddsängel hängandes runt min hals... Då kan det bara bli bäst...

Ikväll tog mannen och jag lilleman i vagnen och gick en promenad... Det var precis stjärnklart på himlen... När man tittar upp på alla fina stjärnor kommer man på hur små vi egentligen är men att det ändå finns så stora sjukdomar... Vi pratade mycket som vanligt... Nu har det gått 11 dgr sedan operationen och vi väntar fortfarande på svar på om lymfkörtlarna, som de tog bort i armhålan, är sjuka eller friska... Om de är sjuka, hur ser det ut i resten av min kropp? Har jag hittat knölen i "rätt tid"? Har cancern hunnit sprida sig? Vilka är det som överlever och vilka är det som inte klarar kampen mot sjukdomen? Är det slumpen som avgör? Mycket frågor men lite svar!

Känner mig redo att börja med cytostatikabehandlingen nu, för då är det igång!!! Då är det närmare till slutet av denna hårda resa... Jag tänker inte låta cytostatikan "ta" mitt hår utan vi har bestämt att J och barnen ska hjälpa mig att raka bort det innan det faller... Jag har alltid velat raka av mig håret och nu får jag ju göra det :) Det finns många fina mössor och scarfs...

Nya löstutten...

Då har man varit på sårkontroll igen... Ärret såg bra ut men det hade fyllt på sig med sårvätska. Såg ut som ett nytt bröst var på väg att bildas, haha... Bröstsköterskan tyckte det behövdes tömmas och så blev det... Men vad är det hon tar fram?? Vilken jäkla nål hon tog fram!!!! Herregud!!! Det var den längsta och grövsta jag har sett... Blev lite svettig när jag tänkte att den skulle stickas in i "mitt bröst", uäää... Men det positiva med operationen, förutom att man tog bort cancern :), är att man inte har någon känsel kvar så sticket kändes nada... Skönt... Sköterskan tömde på ca 60 ml.

Sen till den roliga delen av detta besök... NYA LÖSTUTTEN!!! Trodde väl aldrig att man skulle känna sådan glädje för att få en riktig bröstprotes... Men just nu ger de små sakerna lycka!! Jag provade olika storlekar och märken och det var löstuttar överallt till slut... Stod och tittade mig i spegeln, både framifrån och i profil... Till slut hittade jag DEN!! Den ska jag ha!! Tjohoo, vad snyggt det blev... Finns ingen som skulle kunna gissa att jag bara har ett riktigt bröst och ett fejkbröst... Verkligen jättebra...

J fick självklart vara med och titta och för att vara helt säkra på att storleken var perfekt ställde han sig bakom mig och greppade tag i tuttarna... Protesen blev godkänd även av honom!!! På bilden ser ni min nya vän och dess lilla box som den ska sova i...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Rosa bandet promenad

Idag var det promenad i industrilanskapet för stöd för bröstcancer. Hela härliga familjen var med dvs. pappa med sambo, mamma med man, storasyster med familj, lillasyster med pojkvän, bonus syster med barn och bonus moster. Och självklart min härliga familj. T. var dock inte med, han var i skateladan och åkte kickboard.

Jag blev så glad och rörd över att vi alla samlades för att gå i enad trupp för att stödja forskningen kring den här skitsjukdomen. Ännu en gång slog verkligheten till... Det var ju mig de ville stödja! Jag tittade på hela familjen och började förstås gråta mitt i allt... Men som vanligt var min underbara man och min familj framme på en sekund för att trösta... Jag trodde jag skulle fixa det här, hålla humöret uppe... Men när det kommer över mig vad jag har kvar att göra på den här resan är det svårt att hålla tillbaka tårarna... Förhoppningsvis blir det bättre och bättre med tiden...

Efter tårkalaset fortsatte vi våran promenad och jag lämnade in fem st BH:ar till insamlingen.

Efter promenade skulle I spela fotbollsmatch mot lagets mammor. Jag kunde förstås inte vara med men vi tittade på. Det var roligt att få skratta, för det gjorde vi...

Natten utan BH:n...

Jag har haft BH:n och lilla kudden på mig dygnet runt i en vecka efter operation. Inte för jag är äcklig av mig och inte orkar byta utan för att man ska det :) Nu, ikväll, får jag sova utan den för första gången... Känns lite läskigt... Ska jag sova i linne eller bara släppa höger tutte fri... Hur kommer det att kännas att ligga bredvid J utan BH:n... Det har ju varit en liten trygghet i allt... Jag vet att han inte bryr sig utan det obekväma ligger hos mig.

Jag har bestämt mig... Det blir utan BH och utan linne!!!!

Verkligheten...

Tors. 20/10 Idag har J och jag åkt våran lastbil hela dagen. Det var mysigt att bara få vara tillsammmans och bara prata. Jag fick en present av J igår. Det var en bok om bröstcancer, från besked till färdigbehandlad. Jag satt och läste högt ur den under våran lastbilsfärd...

När vi kom hem lade jag mig i sängen och tittade på två dokumentärer om unga och bröstcancer. Efter jag hade tittat färdigt på dem blev jag väldigt ledsen... Nu var man en av dem! Jag skulle kunna vara med i en dokumentär om bröstcancer... Jag har BRÖSTCANCER! Allt har gått så snabbt, från besked till att helt plötsligt ha ett bröst och väntar på att få cytostatika. Verkligheten slog till och jag tappade allt jag lyckats bygga upp på den korta tiden efter operation. Fy fan för det här...

För bara fyra måndar sedan var allt normalt. J och jag hade semester, barnen hade sommarlov och pooldäcket var i fokus... Jag hade två bröst och inget ont i armen. Nu har man fått nåt som kallas för lymfsträng och det är inget skönt. Det känns som det går en gummisnodd från armhålan ner till under armvecket och sträcker man ut armen för fort känns det som om den ska snärtas av. Massera gör skitont men är det enda att göra för att få bort det.

Vad är det som har hänt? Kan inte riktigt få in det! Vill inte vara med längre! Vill bara få vakna upp och få pusta ut över att det bara var en mardröm!! Men det här är ju våran nya verklighet! Man blir frustrerad! Varför, varför? Vad har jag gjort för fel? Jag platsar inte i någon av riskgrupperna... Det här ska inte drabba mig och min familj... Men nu är det så jävligt att det har gjort det och man måste, absolut måste, blicka framåt! Men det känns väldigt tungt!!

Första nakentitten..

Då var det dags! Första gången man skulle klä av sig helt naken för att hoppa in i duschen. Kändes jävligt jobbigt! Vi har ju en jätte bra spegel i badrummet, helkroppsspegel... Verkligen jätte bra... Jag tvingade mig att titta. Jag blev väldigt ledsen när jag så min spegelbild och alla frågor och all frustration kom tillbaka. Varför jag? Hur kunde det här hända mig/oss? Man ältar och ältar... Kan inte se logiken i det hela...

Men som vanligt var min kära man inte långt borta och han förstod nog redan innan jag tog av mig kläderna att jag skulle bli ledsen. Så han kommer in i badrummet och tröstar mig... Han förklarar för mig att jag får ha ett, inga eller 10 bröst... Det spelar ingen roll för honom. Han är stolt över mig och tycker jag är väldigt stark och det attraherar honom... Han tycker inte att jag är mindre kvinna nu, nästan tvärtom... Han är bäst, min man <3

35 år och en tutte...

Jaha, då var man en enhörning!! Men jag har ju förstås fått en kudde att lägga i BH:n. Det var bara det att jag fick ju ta bort ett kilo vadd för att över huvudtaget komma i närheten av storleken av en hängande, 3-barns ammad skinnpåse... Nåja, det blev ju rätt bra ändå...

J och T kom och hämtade mig på sjukhuset. T ville se hur det såg ut och det fick han. Han bara tittade och sen var det bra... Han såg godiset jag hade kvar så det blev mer intressant.

Väl hemma avlöste vi mina svärföräldrar som hade suttit barnvakt så de fick åka hem och vila upp sig till nästa gång :) På eftermiddagen kom hela min familj. Det var pappa, mamma och hennes man, storasyster, lillasyster, mormor och min älskade lillebror som för närvarande bor i Norge. Jag fick jättefina blommor, bl.a. 40 st rosa rosor...

Mycket stöd och väldans mycket kärlek <3

Operationsdagen!

14/9. De två dagarna som gått efter vi fick cancerbeskedet har varit väldigt jobbiga. Igår hade vi V hemma från dagis bara för att det skulle vara lite liv och rörelse hemma. Annars fanns det nog risk för att J och jag bara grävt ner oss i sorgeträsket.

Svärmor kom hem till oss på morgonen för att skjutsa barnen till skola och dagis. Och vi åkte iväg till operation. Först skulle jag till en avd. där jag skulle få isotop insprutat i bröstet. Detta skulle hjälpa läkaren att, under operation, hitta portvaktslymfan som först blir drabbad vid spridning av bröstcancer. Har inte riktigt förstått att jag om några timmar bara kommer ha ett bröst! Bara ett bröst!!! Herregud, hur kunde det här hända??

J fanns vid min sida så länge han fick <3 Det kändes väldigt tryggt! Han och barnen är mitt allt...

Under operationen tog man bort fyra lymfkörtlar som man skickade på fryssnitt, vilket betyder att man får svar under tiden man opererar. De visade att tre var friska och en var smittad. Eftersom en var smittad var de tvugna att gå vidare och ta bort ytterligare lymfkörtlar i armhålan, som de skickade iväg tillsammans med tutten. 

Efter operationen fick jag komma till kir.avd. och där väntade min underbart härliga stöttepelar till man. Kände direkt tryggheten komma till mig...
Jag mådde lite illa efter operationen och var väldigt trött. Men min älskade J satt och tittade på mig när jag, otrevlig som jag är, låg och sov.

Jag har ductal bröstcancer vilket är den vanligaste formen av bröstcancer så tjohoo för mig! Nu blickar vi framåt!!

Chocken!!

12/9. Idag ska vi få svaret på vad knölen har visat. I bilen på väg till mötet med läkaren planerade J och jag att vi skulle gå ut och äta plankstek med barnen på kvällen. För att fira att den här resan äntligen skulle få ett slut! Nu skulle allt bli som vanligt igen... Helt underbart!!

När vi hade satt oss ner i rummet tillsammans med läkaren sa hon "Det var inte som vi trodde. Det var cancer och det finns kvar i ditt bröst. Jag rekommenderar dig att operera bort hela bröstet". Ursäkta, men vad fan hände här just nu!! Vad sitter hon och säger? Hur kan jag ha cancer? Jag mår ju skitbra! Jag tränade ju fyra dagar i rad förra veckan, inga problem! Jag har inget ont, mår inget illa... Jag mår ju bra!!!!! Jag kan inte ha cancer!!!

Min älskade, älskade man, som under hela denna resa stöttat och tröstat mig i min oro, bryter ihop tillsammans med mig. Vi sitter och gråter i varandras famnar och kan inte förstå vad vi precis fått reda på. Hur kunde det här hända oss? Vad hade vi gjort för att förtjäna det här?

J viskar i mitt öra hela tiden att " Vi fixar det här, vi fixar det här". Och så viskar han " Förlåt att jag har haft fel". Han har hela tiden sagt att knölen inte varit något farligt. Det har ju varit hans sätt att bearbeta och hålla det så långt borta som möjligt. När han ber om ursäkt för att han har haft fel blir jag så ledsen och talar om för honom att det verkligen INTE är hans fel!! Vi kramas och gråter... Känns så skönt att dela den här sorgen med min J <3

Åter fokus på vad läkaren säger... De har satt upp mig på en operationstid redan nu på fred. 14/9... Alltså bara två dagar bort... Det är bara att ta den, inget snack!! Tusen frågor snurrar i huvudet men får inte fram mycket... Även information om att jag skulle få cytostatika gavs. Gråten kom tillbaka... J och jag kramas och gråter igen... Resan skulle ju ta slut idag... Inte att vi skulle påbörja en ny resa!

Det är ett under att J kunde köra bilen hem efter detta besök... Men han är ju en klippa <3 Vi åkte runt lite överallt för att slippa åka hem. För när vi väl skulle komma hem var vi ju tvungna att berätta för barnen... Vad ska man säga och hur mycket ska man berätta för dem?
Vi åkte bara omkring och pratade och grät. Varför?? Varför??

Väl hemma såg barnen att vi var ledsna och jag grät öppet framför dem. Jag förklarade för dem att mitt bröst inte blivit friskt av att man tog bort knölen utan att de nu måste ta bort hela bröstet och att jag skulle få medicin som gjorde att jag skulle tappa håret. I, våran dotter, blev jätte ledsen och började gråta. Hon var orolig vad hennes kompisar skulle säga om att jag bara hade ett bröst och inget hår. Vad och hur mycket hon fick säga till hennes kompisar. Jag sa att hon fick säga precis vad och hur mycket hon ville, hon måste få ventilera på sitt sätt. Hon gick upp och ringde sin bästis. T, 9-åringen, tyckte det var synd om mig och åkte sen till en kompis :) Skaplig kontrast!

Väntan...

Jag gick tillbaka till jobbet en vecka efter operationen. Det kändes skönt att få komma tillbaka till jobbarkompisar och till "det vanliga livet" som bara rullar på. Få tänka på annat! Är så glad över att jag trivs så bra på jobbet och med världens bästa jobbarkompisar och chef kan det ju inte misslyckas! Man kan verkligen vara sig själv på jobbet... Mycket stöttning får man...

Livet rullade på som vanligt... Visst fanns tankarna i bakhuvudet och kom fram ibland men mer sällan än tidigare. Man hade ju inte bett om snabbsvar på knölen och det är ju positivt... För då tror de väl inte att det är något farligt!?

Jag kom igång med träningen igen och det var jätteskönt... Innan operationen var jag mycket ute och sprang och jag sprang faktiskt Tjejmilen!! Nu blir det mest Friskis och Svettis där jag också är värd. Det är också ett väldigt härligt gäng!

Resultat nr 2 och operation nr 1...

Ca 1 v gick innan vi fick reda på resultatet från punktion nr 2. Det visade på atypiska celler, cellförändringar. Man kunde inte utläsa vad det var för förändringar men att de fanns där var det ingen tvekan om... Det behöver ju inte betyda något farligt! Det kan ju bara vara hormonellt! Men nu, eftersom jag redan har gått igenom två punktioner som inte klart kan visa vad jag har, så blir det att operera bort knölen för att skicka iväg den till patologerna för att få reda på vad det faktiskt är...

Operation blev 7/9 och jag fick gå hem samma dag. Jätte skönt! Nu är den äntligen borta! Nu är det väl ändå över, eller?

Tyvärr fick jag en blödning i bröstet efter operationen så bröstet svullnade upp väldigt mycket... I papprerna man hade fått stod det att man skulle kontakta sin akutmottagningen om detta hände inom 24 tim. efter operation. Så jag lydde och ringde 1177 som tyckte jag skulle åka in till akuten... Jaha, det var väl bara att göra så då...

Älskade lillasyster kom ut och satt barnvakt och vi åkte in runt kl. 20.00. Det var kaos på akuten!! Vi var där i 5 tim. utan att de gjorde något åt blödningen. Läkaren vi träffade tyckte att det var bättre att en bröstkirurg tittade på det där för de var inte så vana vid sådant här... Nehej, men då kanske man får kontakta någon som är det... Ja ja, klockan var ju 01.00 så orken, efter att ha blivit opererad tidigare på dagen, fanns liksom inte där så vi åkte hem för att kontakta bröstmottagningen på morgonen.

Jag tog kontakt med bröstmottagningen så fort jag vaknade. Bröstsköterskan sa då att de egentligen skulle ha reopererat mig, som då på natten, för nu fanns det inget att göra... Nu hade det bildats en stor koagel som kroppen själv skulle få ta hand om och det kunde ju ta ett tag. Så nu hade man ett bröst från landet Grotesco och ett vanligt...

När jag var uppe på jobbet och hälsade på kom en jobbarkompis fram och undrade hur jag mådde. Jag mår så här, sa jag, och öppnade jackan så hon kunde se skillnaden på storleken på mina bröst... Hon fick en allvarlig min och så sa hon "Jaha, de tog bort hela bröstet" och tittade på mitt friska bröst... Hahaha!! Så fel det kan bli :)

Punktion nr 2...

22/8 och ny punktion... Vi var lite sena den morgonen så J fick släppa av mig innan han parkerade bilen.

Jag fick komma in i undersökningsrummet innan J hade hunnit upp. Jag blev ombedd att ta av mig på överkroppen, vilket jag gjorde, och lägga mig på britsen. Jag låg och hoppades innerligt att J skulle hinna upp innan punktionen.

Doktorn satt bakom mig och knappade på datorn och sköterskan stod med ryggen mot mig och förberedde nålar mm. Och där låg jag halvnaken... Inget småprat eller frågor kring hur jag mådde, hur jag kände inför punktionen... Mer oempatiska människor får man leta efter... Fy fan! De ser inte patienten, bara en diagnos!!

Jag frågade sköterskan om hon kunde gå ut i väntrummet för att se om min man hade kommit... Suck och stön, men visst kunde hon det. Tyvärr hade han inte kommit och jag kände mig väldigt liten... "Han knackar väl på" sa sköterskan. Hur i helvete ska han veta vart jag är när vi aldrig varit här förut och med en lampa som lyser upptaget utanför rummet... Vissa har jobbat alldeles för länge inom vården!!

Doktorn börjar klämma och känna på mitt bröst och vänder sig till sköterskan och säger "Nej, men vi kör väl då"... HALLÅ, jag ligger precis här, på britsen, det är mig du ska prata med... Det är mitt bröst du ska "köra med"...

Under punktionen kom allt över mig... J hade fortfarande inte hunnit upp, ont gjorde det, och här var man instängd i ett rum med dessa människor... Tårarna började rinna och sköterksan säger "Ja, det gör lite ont"... Jä....la kärring, tänkte jag... Det är ju så mycket annat än bara sticken som gör ont!!

När jag väl var färdig och kom ut i väntrummet kom min stackars stressade man och fick åter igen trösta mig <3

Samtal på inskolningen...

Nu är det den 18 aug. och det är andra dagen på inskolningen på dagis för V. Det har funkat bra och han verkar tycka det är roligt att träffa de andra barnen. 

Mobilen ringer och i andra änden säger en kvinna att det är från sjukhuset. Man har fått svar på första punktionen och det visade ett "oklart resultat". Ett OKLART RESULTAT, vad fan betyder det? Man kan ju läsa in precis vad som helst i det... De rekommenderade att göra om punktionen... Jaha... Man trodde man skulle få svaret att "Allt ser bra ut, det var en muskelknuta"... Men, nej då, en ny jä....a punktion. När ska den här resan sluta?

35 år och ska på mammografi...

9 aug. fick jag äntligen komma till mammaografin. Nu hade det gått 17 dagar sedan jag upptäckte knölen. Nu skulle jag få reda på att allt såg bra ut och att livet skulle få fortsätta som vanligt, eller???

Man har ju hört olika historier ang. mammografi. Allt från att det gör jätte ont när de plattar till de stackars brösten till att de inte känns något alls... Jag tillhör den sista gruppen... Det kändes inte alls... Det kan ju bero på att man bara har skinnpåsar kvar efter att ha ammat tre barn... Det var ju i alla fall positivt!

Efter mammografin blev det ultraljud. Jag kommer aldrig glömma vad läkaren sa efter att ha tittat med ultraljudet: " För mig ser det här ut som en muskelknuta men det är klart att vi ska ta prov från den i alla fall"... Men oj, så fel han hade...

Nu har man börjat bygga upp en ganska bra oro... Det kan ju faktiskt vara något farligt, något sjukt!

Upptäckte knölen!!

Det var den 23 juli, på kvällen, som jag upptäckte en knöl i mitt vänstra bröst. Det var en ren slump... Inte att jag var duktig och undersökte mina bröst som man ska göra regelbundet... Utan bara en slump!! Jag satt i sängen, tog av mig BH:n och kliade mig på bröstet... Och där var den!! Jag bad min man att också känna så att jag inte bara fantiserade, men visst, han kände den också. Han sa åt mig att " Det där måste du kolla upp".

Det skulle jag självklart göra men mitt i helgen fanns det inte så mycket man kunde göra. Och speciellt orolig var jag inte till en början, de är ju många som har ofarliga knölar i bröstet. Och jag som "bara" är 35 år och platsar inte i någon av riskgrupperna...