Första mötet med kuratorn...

Då har vi varit på vårt första kuratorsmöte... Det kändes lite konstigt att sitta där när man själv inte har bett om det... Visste inte riktigt vad jag/vi skulle säga men jag berättade igen att jag fortfarande vill operera bort hö bröst och hur jag känner för att "förlora" båda brösten. Kuratorn frågade hur allt började, hur jag upptäckte cancern och vad jag hade gått igenom, och då fick jag berätta allt från början... När vi pratade om den dagen då vi fick beskedet blev både jag och min man ledsna och började gråta... Det var jobbigt att tänka på den dagen igen... Usch, man vill ju blicka framåt, inte bakåt! Men men hon gör väl bara sitt jobb och om det här gör att jag kommer ett steg närmare operation av hö bröst så får vi "stå ut" med dessa mötena... 

När man tänker tillbaka, vilket vi självklart gjorde efter mötet med kuratorn, så kommer allt ifatt en igen... Vad är det vi egentligen har gått igenom? Har jag verkligen haft cancer? Det är ju helt otroligt att vi har gått igenom en cancersjukdom... CANCER!! Det är fortfarande ett väldigt laddat ord men absolut inte lika med döden! Det har jag och många andra med mig bevisat!!! Och jag hoppas att vi bara blir fler och fler som klarar sig ur denna skitsjukdom!!

Min hemliga vykortsvän fortsätter att skicka vykort vilket är JÄTTE KUL men jag är OTROLIGT nyfiken på vem det/du är... Undrar om jag någonsin kommer att få veta?! Vykorten är i alla fall väldigt uppskattade <3

Mötet med kirurgen

Jag kunde inte skriva om mötet med kirurgen igår för jag var alldeles för arg och "uppjagad". Nu har jag fått lite distans till vad som sas och har lugnat mig lite... Mötet började med att läkaren undrade vad jag gjorde där. Jag trodde hon i alla fall hade läst remissen från onkologen, men icke. Så jag förklarade för henne mitt ärende, att jag vill ta bort hö bröst. Jag kan inte skriva om allt vi sa men i stora drag så blev resultatet av mötet att jag MÅSTE gå till en kurator, få mera betänketid och att vi ska invänta svaret från onkogenetiska mottagningen.

 Enligt doktorn är det första steget att ha en samtalskontakt, vilket jag inte har känt något behov av. Men om det gör att jag kommer ett steg närmare en operation av hö bröst så är jag villig att gå dit. Att jag behöver mera tid till att tänka över mitt beslut förstod jag inte alls igår. Men efter att ha pratat med kuratorn på telefon idag och fått förklarat för mig att vid en sorgeprocess kan man göra förhastade beslut som man senare ångrar, fick jag lite mer förståelse. Kirurgen vill nog känna att jag är säker i mitt beslut till 100% för hon har väl erfarenhet av patienter som sen har ångrat sig. Hon vill veta att jag har kommit ur sorgeprocessen och inte gör något förhastat. 

Jag blev så arg igår på mötet att jag bara blev tyst och fick inte fram allt som jag hade tänkt. Men som tur var så var min underbara man med mig och tog över samtalet och sa allt som jag har sagt till honom hemma. Så läkaren måste i alla fall ha fått en bild av hur jag vill ha det. Nästa möte, som blir i september, ska jag verkligen kämpa för min sak... Vi (läs min man) avslutade mötet med att förklara för läkaren att de var välkomna att vara delaktiga i min bröstoperation och göra sitt jobb eller så kommer vi kontakta en plastikkirurg, för hur som helst så kommer hö bröst att opereras bort...

Efter mötet var det dags för strålning och jag var ju inte så uppåt... Jag berättade för min kontaktsköterska vad mötet hos kirurgen resulterade i och hon gav mig en värmande kram... Rätt person på rätt plats...
 

Laddar...

... för imorgon gäller det!! Då ska vi träffa kirurgen och diskutera "framtiden" för mitt högra bröst! Jag har gått igenom, i huvudet, vad jag vill få fram om de nekar mig operation... Hoppas bara jag orkar stå på mig om det blir "mothugg". Men som vanligt kommer min man vara precis vid min sida och stötta mig så jag får fram det jag vill ha sagt... Skulle jag, mot förmodan bli mållös, kommer han att ta vid där jag slutat för att få fram min vilja... Det känns väldigt tryggt!

Strålningen har än så länge gått bra och fortfarande ingen rodnad. Nu är det bara 22 ggr kvar, tjohoo...

Var med på personalmöte idag och det var jätte kul att träffa alla kollegor och chefen. Jag pratade med min chef om hur jag ska göra efter att min sjukskrivning har gått ut. Det kommer bli lagom till att sommarschemat börjar. Hon tyckte att vi ska bestämma möte med försäkringskassan och göra upp en plan för arbetsträning... Jag har en väldigt bra och stöttande chef! Hon lägger inte någon press på mig överhuvudtaget och jag känner ingen stress över jobbet i nuläget. Vi tar det i min takt!

Ha det bäst!

Strålresan igång!!

Då har jag idag varit på min första strålning! Vi var där redan igår för simulering... Jag trodde jag skulle få prova köra flygplan eller nåt men det var det ju inte ;) De tog ytterligare bilder för att se att de överrensstämde med "strålplanen" som de hade gjort för mig, med hjälp av de tidigare bilderna... Fick oxå träffa min kontaktsköterska som var jätte härlig, väldigt lätt att prata med... Hon sa åt mig att inte gå på några dieter, under denna period, utan istället att äta gott och mycket!! Gärna ta ett, eller varför inte två, tre glas vin för att må bra, hahaha... Och det lyssnade jag förstås på så nu sitter jag här med ett glas vitt ;) En sådan ordination måste man lyda!! Så idag var alltså den första stråningen av 25... Så nu är det bara 24 ggr kvar! Tjohoooo!!! Nedräkningen är igång!!

Eftersom det var första gången idag så tog det lite längre tid än vad det kommer göra resterande gångerna, ca 20 min... Jag får ligga på en brits med armarna över huvudet och hålla i två "pinnar" och så mäter de in min kropp med hjälp av laser så jag ligger rakt och att strålningen hamnar rätt... Det kan ju vara bra om de strålar på rätt ställe ;)... Det är inget som känns men när jag hörde maskinen börja surra fick jag lite småpanik över att nu strålas jag... Men det gick snabbt över när jag tänkte på vad alternativet är! När jag kom ut i väntrummet, till min man som satt och väntade, sa han "Älskling, du har en helt annan utstrålning!!!" HAHAHAHA, han är för jä....la rolig!! 

Biverkningarna kan komma i form av trötthet och lokal rodnad... Även klåda, som soleksem, kan uppstå men det är bara att smörja så blir det nog bra med det... Får inte sola "strålområdet" på 2 år!!! Men med en sporttopp, som skyddar lite mer än en bikini, kan jag i alla fall vara ute i solen, puh...

En biverkan efter Taxotere som har satt sig ordentligt är "klimakterie-svallningar"... När de kommer känns det som en eld flammar runt i kroppen och jag vill bara slita av mig alla kläder och ställa mig i en kalldusch... Nu finns det ju situationer där jag inte kan göra så och då härdar jag ut, för allas skull ;)

Nu väntar nygrillade hamburgare på mig så ha det bäst tills vi hörs igen!!

Kram



GLAD PÅSK!

" Det var en kyckling som hette Gullefjun..." Ja, det är ju faktiskt påsk så varför inte se ut som en kyckling :) Jag behöver ju inte ens klä ut mig, hahahaha... Kanske ska färga det rött så ser jag ut som en tupp istället!?



Idag har jag målat en vägg i köket och bara att gå upp och ner för stolen har kännts i mina stackars ben... Är så otroligt otränad, suck... Men det ska bli ändring på det vartefter, men en sak i taget. Fick en "utskällning" av min kära man idag efter att jag hade gått en lite för rask promenad med lilleman i vagnen för väl hemma blev det högläge för benen... Frustrationen över att inte ha kontroll över min kropp visade sig genom de förbaskade tårarna som bränner sig fram... Är så trött på att gråta men när kroppen blir trött så kommer de bara... Men så fort de fått rulla färdigt är jag på gång igen!! Bryt ihop och sen bit ihop!!

Påskäggsletande med kartor, ritade av min man, var morgonens aktivitet... Barnen fick en varsin karta och när de hittat sina ägg fick även JAG en karta av min påhittiga man... Han är för söt! Och jag tycker det är skitkul att få leta efter gömda påskägg, hahaha...

Hoppas alla därute får en toppen påskhelg!!

KRAM

Leva livet!

Nu har jag vågat se avsnittet av Sofias änglar där det handlade om Elisabeth som har obotlig spridd bröstcancer. När det gick på TV vågade jag inte se det men igår tog jag mod till mig och tittade på det på datorn. Grät mig igenom hela programmet men det var faktiskt väldigt befriande... Tycker det är fruktansvärt att hon inte fick någon efterbehandling första gången hon fick bröstcancer! Om ni inte sett avsnittet så gör det! Jag fick en ännu starkare känsla av att man ska ta vara på varje dag och inte låta veckorna bara rulla förbi... Det finns så mycket att leva för! Jag kom oxå till insikt med att jag INTE är i samma situation som henne, jag är faktiskt frisk och det får jag inte glömma bort!!! Det är klart man funderar på vad som hade hänt om jag inte hade kollat upp knölen, om det hade fått gått längre tid... Men nu kollade jag upp knölen snabbt och lät det inte gå en massa onödig tid emellan fyndet och handling vilket resulterade i att jag kom in "rätt tid" och blev FRISK! Och behandlingen får jag för att hålla mig frisk!! Inte för att jag är sjuk!!

Oavsett om man har någon nära eller själv har råkat ut för något svårt/jobbigt borde man ta vara på varenda liten minut man får... Att det ska vara så svårt att bara leva livet! Varför behöver man bli påmind om hur skört livet faktiskt är när man egentligen redan vet det? Låt inte dagarna bara rulla förbi utan greppa tag i dem och gör något roligt istället!!

<3 VÅGA LEVA LIVET <3

(Fia: Titta på förra inlägget, jag har svarat där, kram)

Insikt eller bakslag?!

Då kom den där dagen som jag har bävat för... "Ballade" ur på jobbet...Tappade fotfästet och grät mig igenom arbetspasset :( Fan, vad jobbigt det har varit idag... Har väl kommit till insikt att jag började jobba alldeles för tidigt och att kroppen inte riktigt än orkar med det... Så nu är man helt sjukskriven igen och det är bara att acceptera läget... Ska börja med strålningen nästa vecka vilket jag då ska göra varje dag i fem veckor och kommer vara sjukskriven under hela den tiden... Det blir nog det bästa ändå! Men det är mycket frustrerande när huvudet vill och kroppen strejkar!!! Mina underbara kollegor tröstade och "skällde" på mig!! De tyckte jag ska vara hemma och ta hand om mig själv ett tag till... Underbara arbetskollegor <3 Känns så skönt att ha deras stöd! Så nu blir det "egotid" och uppladdning inför strålningen, vilket verkligen kan behövas!

Jag kan bli förbannad på mig själv eftersom jag nog trodde att allt skulle bli så bra bara jag fick sista cytostatikabehandling... Att allt skulle bli normalt igen och att då var jag klar! Men jag är ju långt ifrån klar... Det är många bitar kvar och det måste jag bara acceptera och låta allt ta den tid det tar... Behöver inte en massa stress just nu... Jag kommer, till slut, bli klar och normal, i alla fall så normal jag kan bli ;)

När man pratar om vad jag har och ska gå igenom känns det som man pratar om helt vardagliga saker... Men när jag sätter mig och verkligen tänker på alla bitar som den här resan "erbjuder" slår verkligheten till och jag "kommer på" varför jag behöver gå igenom detta... Jag hade bröstcancer och alla varförfrågor kommer tillbaka till mig... Men det finns väldigt få svar... Även här måste man nog bara acceptera att detta har hänt mig och min familj och nu ska jag bara ta mig igenom skiten... Och sen är jag KLAR!!!!!

Remiss, strålning och Stockholm!

Nu har jag varit hos min onkologläkare och han har skickat iväg en remiss till bröstkirurgen och dit ska jag 17 april... Då jäklar ska de få höra vad jag tycker och tänker... Åker inte därifrån förens vi är överens om hur planen för mitt högra bröst ser ut... Med andra ord, att de gör som jag vill!!

Jag har också varit på första mötet på strålbehandlingsmottagningen (långt ord)... Där gjorde de en skiktröntgen för att få bilder på hur det ser ut därinne... Jag blev även tatuerad!!!!! Tre små små punkter som ska vara deras riktmärken vid strålningen...Träffade även där en snäll läkare som berättade lite om hur det kommer gå till under strålningstiden... Han förklarade även varför jag ska strålas och det är för att det kan finnas cancerceller kvar i bröstet och de ska strålas sönder!! De ska dö!!! Det finns säkert inget kvar men ändå väldigt skönt att genomgå det för säkerhetsskull! Strålningen börjar jag med den 12 april...

De två första dagarna tillbaka på jobbet har varit väldigt roliga men oj vad trött man kan bli... Man tror att man är tillbaka i sitt "normala" tillstånd bara för att cytostatikabehandlingen är över men usch vad fel jag hade... Väldigt frustrerande!! Jag blir så arg när jag känner att det liksom tar stopp i kroppen! Benen känns som cementklumpar med en skvätt av, eller rättare sagt en hel pöl av mjölksyra, efter ytterst lite påfrestning... Väldigt irriterande! Har börjat ta Furix (vätskedrivande) för mina stumma ben... Det är nog bäst att lyssna på kroppen fast hjärtat och hjärna vill något annat! Det kommer ju att finnas tid till att jobba sen!

Har ikväll kommit hem från en helg i Stockholm med min dotter, storasyster och hennes dotter... Jättemysigt <3 Många mil blev det... Blev otroligt trött i kroppen men vilade upp mig på hotellet... En liten incident som hände var när jag provade en jacka i en affär... Jag gick in i provrummet med mössa på mig men väl inne i provhytten fick jag en värmesvallning och slet då av mig mössan och fortsatte prova jacken jag hade med mig in... Efter en liten stund tittade en från personalen in för att fråga hur det gick för mig... När hon såg att jag stod där utan hår tappade hon tråden och gjorde som ett litet uppehåll mitt i sin mening... Jag försökte att "avdramatisera" det hela och låtsades inte om att hon hakade sig... Sen berättade jag det för min syster och vi skrattade åt det... Men sen ikväll, när jag berättade det för min man, blev jag jätte ledsen och började gråta... När jag återberättade för honom kom känslan av hur folk ser på mig när de verkligen ser mig! Med mössan på ser jag ut som vem som helst men utan ser man cancersjuk ut och folk reagerar... Jag vill bara komma tillbaka till det normala, både psykiskt och fysiskt!! Jag får ta en dag i taget!

<3 KRAM <3