Ny knölupptäckt!

För ca 2 v sedan hittade jag "nåt" i hö bröst... Den satt djupare än vad knölen i vä bröst gjorde. Tankarna började snurra runt i huvudet och känslan över att behöva börja om från början igen var ingen rolig känsla... Jag tog kontakt med onkolgen direkt och fick komma på en undersökning. Läkaren kunde också känna att det var något där och hon sa "Jag kan ju tyvärr inte se med fingrarna så vi skickar remiss till mammografi igen. Men det känns absolut inte farligt". Hon sa även att jag skulle försöka låta bli att känna och klämma för mycket för om det är en svullen körtel så blir den bara mer irriterad och svullnar mera... Det är svårt att låta bli att känna om den är kvar eller om den har försvunnit... Men jag gjorde som jag blev tillsagd (för en gångs skull) och det ledde till att man inte hittade något vid mammografin, som jag faktiskt fick tid till ganska snabbt... Allt såg bra ut och jag kände själv att knölen hade minskat i storlek så lugnet infann sig igen... Nu är den helt borta!! Men jag skulle aldrig våga nonchalera en knöl i bröstet och det tycker jag inte heller att någon kvinna ska göra... Ta alla knölar på allvar och sök hellre en gång för mycket för hittar man knölen i tidigt stadie så ser prognosen mycket bättre ut!!!! Så, nu har jag pekat med hela handen!!!

Sen ska jag bli TV-kändis!!! Lokal-TV har varit hemma hos mig och gjort ett reportage ang. bröstcancer som ska sändas i anknytning till att det är Rosabandetgalan... Först när jag blev tillfrågad visste jag inte riktigt... Vara med i TV med min breda östgötska... Nja, ingen hit precis!!! Men sen tänkte jag att om jag ställer upp så kan vi kanske få upp ögonen på människor och visa att denna sjukdom även drabbar unga (ja, jag ser mig själv som ung i den här frågan ;)) Att VEM SOM HELST kan drabbas... Småbarnsmammor, pensionärer, kvinnor i 20-års ålder... Ja, det kan hända alla kvinnor i alla åldrar!!!

<3 Ta hand om er <3

Ett år...

... har gått! För ett år sedan, idag, låg jag på sjukhuset i Linköping och hade opererat bort vä bröst... Låg i en fyrsal med ett drän in i sidan... Mannen hade åkt hem till barnen och jag låg och hade väldigt många tankar... Men också en stark känsla av lättnad av att vä bröst äntligen var borttaget... Det var otroligt delade känslor... Vad var det som egentligen hade hänt? Två dagar innan, som i fredags, hade vi fått beskedet som raserade vårt liv... Ett besked som skulle komma att förändra allt i vårt "vanliga" liv... Vi hamnade i kris... Jag hade fått diagnosen bröstcancer! Jag kommer ihåg varenda sekund av dessa två dagar... Det är som en film som spelas upp i huvudet på mig och tyvärr har jag huvudrollen och mina nära och kära är också med i kulisserna...

 

Nu kan vi blicka tillbaka och ändå känna glädje och lycka över att allt faktiskt har gått väldigt bra! Självklart har både jag och mina nära mått skit under vissa dagar av detta år men om man jämför dessa pissdagar med vad som kunde ha hänt så kan jag absolut tycka att ha fått uppleva de dagarna är helt OK!! Det fanns inget annat alternativ, inga genvägar... Det var bara att flyta med och komma ut på andra sidan!! Vilket vi nu har gjort <3

 

Jag berättade för mina kollegor (på årsdagen för beskedet) att jag var lite nere så att de visste... De förstod förstås och stöttade mig såklart... Men med dem är man inte nere så länge :) Det är mycket skratt på jobbet vilket är väldigt skönt sådana speciella dagar...

 

På em. åkte jag och familjen till Stockholm för att sitta i publiken på X-factor... Det var jättekul att se det live och barnen var helt saliga... Dottern och jag gick förbi Erik (även kallad snyggerik) från EMD och ögonen på henne blev stora... Jag sa att jag kunde ta ett kort på henne tillsammans med honom men hon svarade: "Jag har redan träffat honom. Jag har ju kort på honom och mig när jag får en kram av EMD". Hahaha, ja, mycket ska man få höra!! Behöver ju inte överdriva med kort på kändisar ;) 

Stolarna framför oss var reserverade till anhöriga till de tävlande. Så vi satt långt fram!

     

Svar på genutredningen!!!!!!!

Då kom då äntligen dagen jag väntat på i ca ett års tid!! Det var med skräckblandad förtjusning som jag och mannen åkte till US för ett möte med onkologiska genetiska mottagningen... Vi sattes oss vid ett runt bord och hjärtat, som redan slog kullerbyttor innanför bröstbenet, slog hårdare och snabbare!!! Och läkaren börjar prata... De kunde INTE hitta någon mutation på de gener de i nuläget har tittat på!!!!! Jag är INTE bärare av de mest vanliga bröstcancergenerna!!!!! Det var så jävla skööööönt att höra dessa ord!!! Det var som världens största sten föll från mitt hjärta och jag kunde andas frisk luft igen!!! Det är så underbart!!! Detta betyder att varken mina barn eller syskon ligger i riskzonen!!! Har varit så orolig över att behöva ta det samtalet vilket jag nu slipper!!! Jag fick istället ringa runt och ge ett glädjande besked <3 Känns så mycket bättre!!!

Trots att jag inte bar på någon cancergen så räknar de i alla fall ut ett risktal... Beroende på vilket tal man får så blir det olika kontroller framöver... Eftersom jag själv insjuknat  i ung ålder och att min pappas faster också insjuknat som ganska ung så fick jag så pass högt tal att de tyckte jag skulle ingå i ett speciellt kontrollprogram, vilket känns väldigt bra... Jag bär inte på genen men får ändå extra kontroller, så det känns mycket positivt!!

Jag frågade om detta resultat kunde "hjälpa" mig att få operera bort hö bröst och de svarade att de inte kunde se att kirurgerna kunde neka mig eftersom jag har en förhöjd risk... Jag kanske inte blir prio 1 för dem då det finns kvinnor som har högre risktal än mig, men att jag skulle få operation trodde de!!! Så nu är den bollen i rullning!! De kommer ta upp mig på en speciell rond, som hålls en gång i månaden, och diskutera mig och lägga fram mina önskemål... Sen skulle jag få tid till en sjukgymnast för att få info om de olika metoderna för rekonstruktion... Nu jäklar händer det saker!! YIPPIEEEEEEEEEEE!

Stor kram till alla därute från en kvinna UTAN genfel!!!

 

 <3 <3 <3

Euforia!!!

Trots trötthet efter jobbet så känns det som om jag har kommit in i en "vitaminkick"... Känner mig bara så glad!! Har färgat håret igen!! Trodde väl aldrig att jag skulle göra sån´t igen men kände att jag kan ju inte sluta leva nu när jag äntligen får leva mitt liv!! Kommer dock inte färga lika ofta som tidigare... Lite nyinköpta kläder oxå!! Livet leker!! Har bara en härlig känsla i kroppen just nu... Härlig man och underbara barn, roliga och goa arbetskollegor, härlig och varm familj... Kan det bli bättre? Nej, det är bara att suga i sig allt det goda när man har möjlighet... 

Min kära man anmälde våra stora barn till en tävling där vinsten var att få vara djurskötare på Kolmårdens djurpark för en dag... Och de gick och vann!!! Så himla kul!! Vilken upplevelse för en 13- och 10-åring!! Det är de värda efter detta helvetesåret som gått...



Det här blev ett litet inlägg men jag ville bara förmedla till omvärlden att jag faktiskt mår rätt så bra och att jag/vi idag är glada och lyckliga igen!!!





Ångest!

Jag har haft ett par omgångar av ångest den sista tiden... Första gången var när jag läste att Elisabeth (som hade spridd bröstcancer, 3 barn och man) hade gått bort. Jag började följa Elisabeths blogg efter att hon hade varit med i "Sofias änglar"... Vilken kämpe!!!! Helt otrolig människa!!! Hade gärnat velat träffa henne... Tyvärr vann den förbannade skitsjukdomen över henne <3 När jag läste om hennes bortgång var det väldigt svårt att inte dra paralleller... Det var verkligen jätte jobbigt! Det kunde ju faktiskt lika gärna varit jag!!!

 

Har nog inte riktigt förstått vilken tur jag har haft... Vardagen är igång och man hamnar lätt tillbaka i gamla mönster vilket både är bra och dåligt... Bra är det för att man "glömmer bort" det tråkiga för ett tag men det dåliga är att man börjar ta saker och ting för givet och kan bli irriterad på småsaker...

 

Andra gången ångesten kom på besök var när vi, familjen, satt och tittade på ett talangprogram på TV där deltagarna sjöng för en jury... In på scen kommer en tjej och sjunger en ballad på svenska och hon sjunger för sin döda pappa som dött av cancer för två år sedan... Det var som att trycka på en knapp... In i sovrummet och storgråta... Mina stackars barn bara tittade på mig men jag vet att de förstår varför jag blir ledsen nu... Trots att de kanske tycker att jag borde vara glad nu när allt är över så förstår de att jag blir ledsen över det som har varit... Mina kloka barn <3 Min man var två steg bakom mig och kom in och tröstade mig... IGEN <3 Det enda jag kunde tänka på var att det kunde ha varit jag, att det var mina barn som kunde ha fått gå på min begravning... Fruktansvärt hemsk tanke!!! Samtidigt som det är jobbigt att bli så där ledsen så är det en skön känsla att få "tömma sig" helt... Efteråt blir jag väldigt trött men man återhämtar sig ganska snabbt numera...

 

 



 

<3 Kärlek är en bra medicin <3

 

 



En annan liten besökare som kommit tillbaka är min vän lymfsträngen... Som tur är kom han själv den här gången och inte tillsammans med sina andra två kompisar som första gången... Man får vara glad för det lilla... Men den gör minst lika ont som första gången... Det är bara att stretcha (tror jag i alla fall, har inte kollat upp det) och hoppas att den försvinner... Trodde inte att den kunde komma tillbaka men oj så fel jag hade... Kan tänka mig att den har kommit av att jag har börjat träna, speciellt av armhävningar... Så nu har jag giltigt själ att slippa armhävningarna på träningen, tjohooo!!! Det kommer alltid nåt gott ur det onda ;)

 

Tillbaka på jobbet!!!

 

Så här ser jag ut efter en dag på jobbet, hahaha!!! Idag var det så mycket att göra så vi hann inte med att ta lunch... Efter jag slutat hämtade jag lilleman på dagis och åkte hem och lade mig i sängen för att vila... Slocknade på två röda och min underbara dotter hade koll på lilleman <3 Jag var totalt slut som artist!! Skulle ju åkt och handlat fredagsmys men fick ringa till min man som ordnade det istället... Jag känner att jag inte riktigt har kommit tillbaka helt och fullt på jobbet men det går bättre och bättre... Jag blir nog så trött pga. att jag är såååå fokuserad på allt jag gör... Har jag dokumenterat allt, har jag rapporterat allt, har jag gjort allt som skulle göras???? Jag får ge det lite mer tid men jag vill ju vara tillbaka till som det var innan allt skit hände... Men det är bara att gilla läget och jobba på!!

 

Tyckte denna skylt passade på mig just nu!!  

 

 

Det var lite för denna gång!! På återseende/ kram

Svar på borttagen leverfläck!

Fyra veckor (som det skulle ta att få svar på leverfläcken under foten) blev helt plötsligt 8,5 vecka!!!! Men det blev i alla fall ett bra besked, puh!!! Den var helt ofarlig, en helt vanlig leverfläck!! Toppen!! Då kan man släppa det!! 

Har haft 4 veckors semester som har känts som förlängd sjukskrivning :( Rätt trött på att vara hemma... Visst har vi gjort lite småsaker på semestern men ändå... Jag vill ju hinna jobba och komma tillbaka till vardagen innan nästa operation blir av... Jag vet fortfarande inte om jag får operera bort hö bröst men att jag har operationer kvar vet jag ju... 

Har börjat komma igång lite med löpning ingen... Det är riktigt skönt att känna att jag har orken till det... När tröttheten gör sig påmind så tänker jag att jag är en av dem som överlevt bröstcancer, och det ger mig massa energi...

Missförstå mig inte nu men det är en otroligt härlig känsla att vara en av de kvinnor som faktiskt har överlevt en cancersjukdom!!! Och ännu härligare är ju att vi är så många som har gjort det!!! Tittade på kort från "cancertiden" och allt vi har varit med om känns så avlägset men ändå väldigt nära... Svårt att förklara... Det känns verkligen som om jag tittar på någon jag inte känner och läser någon annans blogg... Det kan ju inte ha hänt mig!! 

Nu ligger fokus på att bygga upp kropp och själ igen och jag tycker att jag är på god väg!!! 

Längtan efter två bröst...

... är ENORM!!! Det fungerar bra med lilla vännen protesen men det blir en del "bök" nu i sommar med bikini... Jag är aldrig riktigt avslappnad och känner mig inte bekväm att ha den i bikini. Jag håller hela tiden koll på att den sitter bra och inte glider ner eller ser annorlunda ut jämfört med mitt riktiga bröst... Och då har jag bara badat i vår egen pool... Hur skulle det kännas att bada utomlands eller någon annanstans?? I vintras brydde jag mig inte så mycket över att bara ha ett bröst men det blir ju mer påtagligt på sommaren när man badar och går i linnen mm... Vi vet fortfarande inte hur det blir med hö bröst... Ska tillbaka till bröstkirurgen någon gång i september, ingen kallelse än... Kuratorn ringde härom dagen för att kolla läget... Jag frågade henne om olika fonder man kunde vända sig till för att få lite bidrag till div. saker, bl.a. bidrag till att kunna operera bort hö bröst hos en privat plastikkirurg (om nu inte landstinget hjälper mig med det). Det fanns några stycken som hon rekommenderade... Ska läsa lite om dem och så får jag se om jag ansöker om ett "tuttbidrag"...

Jag sa till kuratorn att det finns tjejer/kvinnor som får hjälp med att förstora eller förminska sina bröst för att de mår dåligt över dem... Men jag som har haft bröstcancer, och har en oro över återfall, ska inte få hjälp!? Hon sa då att hon tror att det är med välmening som läkaren vill gå den här vägen! Så att jag inte gör något förhastat och inte ångrar mig när det är försent... Och så sa hon att hon har förstått att jag verkligen vill ta bort hö bröst och att jag inte behövde oroa mig över hennes skriftliga bedömning till läkaren... Det känns toppen skönt!!!!  

Har börjat med mina promenader igen!!! UNDERBART!!!! Musiken skrålar i öronen och jag får vara i min egna lilla värld ett tag... Det är så otroligt skönt att känna att jag klarar av dem igen... Det är fascinerande hur kroppen kan återhämta sig... Från att knappt orkat ta mig mellan säng och soffa, i början av cytostatikabehandlingen, till att vara ute och i rask takt gå 9 km... Det är rätt häftigt!!! Det blir bara bättre och bättre...

Just nu har jag semester men vill hellre jobba :) Känns ju som man har gjort sin tid hemma nu... Sen kommer det väl bli ny sjukskrivning om/när jag får operera bort hö bröst... Och ytterligare sjukskrivning när jag ska få mina nya "boobisar"... Splittrade känslor!! Vill väldigt gärna få operationen och TVÅ nya bröst men vill inte vara sjukskriven!! Kan man ordna till det på något sätt, tror ni?! Eller så får jag väl bara acceptera att det måste gå den vägen!!! Frustrerande!! En dag i taget!! Vill liksom att ALLT ska vara klart NU!! Att vi är klara med precis allt och att livet bara kan få rulla på... Sen kan det ju bli fler operationer beroende på vad gensvaret visar... Ja, ja, det finns en massa om i mitt liv just nu!!!!

Men i det stora hela så är det faktiskt rätt så bra liv jag har nu!!!! Kram till er alla! Jag uppdaterar er snart igen!!! <3 <3 <3

En salig blandning!!

Nu är den tillbaka!!! Mensen alltså!! Jag ringde min man och sa (med en väldans många suckar) "Jag har fått tillbaka mensen!!!" "Vad bra" svarar han... Eftersom vi i våran familj ofta är väldigt ironiska så trodde jag förstås att han var det även denna gång så jag upprepade hans ord... "Javisst, vad BRA!!" "Ja det är det väl? Då vet du ju att det fungerar som det ska", svarar min kloka man. Jag hade inte riktigt tänkt i de banorna men då var ju han där och "rättade" mig igen! Tur att jag har honom <3 Så nu kanske mitt russin till vänstra äggstock har vaknat till liv igen :D

Tog en dag på Kolmårdens djurpark med barnen och min storasyster och hennes barn... Väldigt mysigt!! Det gick ganska smärtfritt trots sex barn (o en i magen, dock inte i min mage)... Även lillplutten körde stenhårt... Ville inte sova på hela dagen men väl i bilen hem slocknade han rätt så snabbt!! Vi såg en kvinna som såg ut som jag gjorde för inte allt så länge sedan... Inget hår! Vi kommenterade det, att hon kanske går igenom samma behandling som jag har gjort... Fy vad snabbt de känslorna, man hade då, kommer tillbaka till en! De ligger fortfarande väldigt nära och de kommer lätt fram när man möter någon som man ser sitter i samma pissiga situation som jag gjorde... Men min underbara syster påminnde mig snabbt där att jag låg före henne och att jag faktiskt är klar med min behandling <3 




Sen blev det Finlandskryss med alla barnen!! Hytterna är ju alldeles för SMÅ!! Men det gick ändå...Barnen tycker det är så spännande att åka de stora båtarna... Men en heldag i Helsingfors är ingen större hit, om man frågar dem!! Solnedgången på väg hem var väldigt rogivande <3




Genom min blogg har jag även fått nya vänner!! Verkligen jätte kul! Vi "sitter i samma båt" och ventilerar och stöttar varandra... Otroligt skönt att ha några att prata med om sina funderingar, sin frustration och sin oro!! Trots att jag har väldigt många härliga människor omkring mig så kan de ju inte riktigt förstå hur man känner och vad man går igenom... Så jag är väldigt tacksam att Ni (ni vet vilka ni är) har tagit kontakt med mig!! I veckan hade jag besök av en av mina nyfunna vänner och fick jättefina blommor! Tack snälla Fia <3  




Idag blev det ännu mera besök <3 En jobbarkompis och mina två "toastmadamar" som för övrigt också var mina studiekompisar på sjuksköterskeutbildningen kom på lunch och fika... Herregud, vad fika det blir hela tiden... Vart ska det här (läs vågen) sluta??? Ja, ja, man lever bara en gång ;) Det blev i alla fall mycket prat och skratt, som vanligt med dessa sköna pumor <3 Av dem fick jag den fina lyktan på bilden... Tack <3 

Nu är det dags för sängen för imorgon blir det Gröna Lund med de stora barnen... Lilleman får vara hemma med farmor och farfar och de stora barnen ska få all uppmärksamhet... Det kan de behöva ibland... Sov gott till er där ute!!!

KRAM!! 

Födelsedag, leverfläck, midsommar, återbesök...

Jag fyllde ju då år! Jag blev väckt av sång av min underbara familj, och gulligast var nog lilleman när han sjöng med... Paket fick jag oxå (trots att vi alltid säger att vi inte ska köpa något till varandra utan hitta på saker tillsammans istället) Paketet innehöll ett par jätte snygga Nike knämjukisbyxor :) Mannen ordnade värsta hotellfrukosten, som ni ser!!! Jordgubbar, vattenmelon och nygräddade baguetter... Det var mums <3 Efter frukost var det dags för nästa "roliga" aktivitet... Borttagning av leverfläck under foten! Har haft den sen jag var ca 20 år, så det är ju ett tag!! Jag har alltid funderat och tänkt på den så nu tog jag tag i saken och fick den borttagen... Men fasen vad ont det gjorde när de sprutade in bedövningen!!! AJ!!! Doktorn tyckte i alla fall att den såg snäll ut så det känns ju skönt! Efter den lilla "operationen" blev det glass med familjen och dagen fortsatte att vara väldigt mysig <3



 
Sen kom midsommar... På dagen åkte vi, tillsammans med ett par härliga kompisar, ut på landet till mannens släkt... Där hade vi yxkastning, pilkastning, stövelkastning och tipspromenad!! Sillunchen intogs i solen sittandes på gräsmattan!! Riktigt mysigt <3 Senare, framåt sen em, åkte vi hem till oss och grillade och skrattade väldans mycket, vilket var väldigt skönt!!!




 Idag hade jag tid för återbesök hos onkologen... Fick träffa en ny läkare som var väldigt bra... Jag frågade hur det egentligen är det här med återfall med min diagnos... De närmsta två åren är risken som störst att jag drabbas av ett återfall... Efter ca 5 år är risken så gott som nere på noll... Man vet inte idag vilka som får återfall och vilka som klarar sig ifrån det... Egentligen vet jag ju det här men man "glömmer" bort vad man har drabbats av och att det faktiskt kan komma tillbaka!! Det blev ganska tungt och ledsamt efter samtalet... Man kommer på att det är mig doktorn sitter och pratar om... JAG kan få ett återfall! Det är ingen film som jag bara kan stänga av och se slutet när jag orkar och vill! I den här "filmen" finns ingen stoppknapp, inte ens en pausknapp!! Den bara rullar på! Men eftersom det är jag som har huvudrollen så måste väl jag få bestämma hur filmen ska sluta!! Eller hur?!

Vykortsskrivaren avslöjad!

Hela familjen har varit spända och nyfikna på vem som har skrivit alla vykort som kommit, i stort sett, varje vecka... Igår fick vi veta vem det var!!! Underbara, snälla, ödmjuka Maria Andersson!!! Hennes familj var hembjudna till oss (utan att jag visste att det var hon förstås) och då ger hon mig ett kort! Jag, som är lite trög, förstod inte först men sen när jag vände på kortet och läste det så stod det att det här var det sista kortet, hahaha... Totalt blev det 35 st kort!!! Helt underbart att ha som minne... Jag ska göra ett collage av alla kort och rama in dem så det blir en jätte fin tavla... Bild på den kommer!!! Tack världens finaste Maria <3

Imorgon fyller jag år, 36 år, om jag ska vara ärlig... Det har väl aldrig känts så underbart härligt att få fylla år!!!! För ca 8 månader sen visste vi ju inte om jag skulle få uppleva några fler födelsedagar!! Men nu vet vi att det kommer jag få göra, och många många fler... Ordspråket "Leva livet" och "Carpe Diem" har fått en helt ny innebörd!!

I fredags tog min fina lillasyster studenten!! Det var samma sak där! Skulle jag få uppleva hennes student?! Det fick jag!! Hon var/är så fin <3 Himla skitunge!! Min älskade lillebror var också hemma, från Norge...Och min underbara gravida storasyster var förstås också där .. Det är så kul när vi alla syskon är samlade! Jag har världens bästa syskon och jag älskar dem såååååå mycket <3 <3 <3

Idag har vi varit hos kuratorn igen... Hmmm, mycket snack om mycket annat!! Hon har ju förstått att vi har blivit "ditpiskade" av läkaren och därför kom hon med förslaget att vi kan höras på telefon i juli (istället för att ses) och sen ses en gång innan vi ska träffa läkaren igen... Det tyckte vi var en väldigt bra idé!! Så får det bli!! Undrar hur kuratorn ser på oss ochhur hon "utvärderar" oss... Skulle vara väldigt roligt att läsa, hahaha!!! Eller kanske inte, hahaha!!

Till mamma L: Tänker på er och hoppas det går bättre för din dotter och att hon snart ser vägen ut ur tunneln/ kram

Vill skicka en extra tanke och kram till dig, Fia!! Du fixar det här <3 kram!

Underbar helg!!!

Vilken härlig helg!! Jag är sååå glad!! Den börjar redan på fredagen med personalfest med världens bästa jobbarkompisar! De är helt enkelt BÄST! Jag är lyckligt lottad att få jobba med ett sådant härligt gäng!! Vi hade knytis hemma hos Karin och det var jätte gott allting... Åt alldeles för mycket, men men... Kortet på bilden fick jag av dem!! Det var fullt av namn på det på personal från Kvinnokliniken... De hade haft en insamling till mig och gav mig ett presentkort till en krog/restaurang på 1000 kr!!! Helt otroligt!!! De tyckte att jag och mannen skulle få gå ut och äta tillsammans då vi har varit två på denna resa... Min chef höll ett litet tal till mig där hon berättade hur personalen har känt och känner och självklart sipprade tårarna fram... Har jag sagt att jag har världens bästa jobbarkompisar och chef??? Om inte så gör jag det nu!!! DE ÄR BÄST <3 <3 <3 Tack snälla ALLA på Kvinnokliniken, det värmer massor att veta att ni finns <3





Sen kom då lördagen!!! Släkten, på mannens sida, kom ut och tog en heldag från deras scheman för att hjälpa oss att fixa färdigt pooldäcket och röja upp på tomten!!! De hade även med sig lunch!! Pappa kom och hämtade barnen och åkte iväg med dem till bland annat strutsarna. Han hade dem hela dagen, vilket underlättade massor <3 Karlarna jobbade med pooldäcket medan vi "tanter" röjde på tomten... Kan ju säga att vi fick det tyngsta jobbet!!! Vi åkte, med full släpkärra, FEM gånger till returpunkten!!! Men oj, vad fint det blev <3 Helt underbart att få bort allt skit som bara har legat och som skulle ha tagit en evighet för oss att ta hand om!!  Tack så jätte mycket släkten för idag <3 Uppskattas till tusen!!!




Det var fredagen och lördagen... Helgen är ju inte över än... Undrar vad söndagen har att bjuda på!? Kanske kan pooldäcket bli färdigt? Ska tjata lite på mannen imorgon för just nu ligger han i soffan och sover!! Tar på krafterna att vara ute i friska luften och utföra kroppsarbete, hahahahaha!!!!

Fortsättning följer...

Nu har det gått ett tag sedan sista strålningen och jag mår bättre och bättre för varje dag. Har börjat gå mina powerwalks och känner att jag blir starkare och starkare för varje gång... Underbar känsla!! För bara någon månad sedan grät jag efter en promenad för att kroppen var helt utmattad och benen kändes som stolpar... Skönt att åter igen "känna igen" sin egen kropp... I alla fall när det gäller träning. Idag var jag på ett steppass, vilket var väldigt länge sen, och det gick faktiskt jätte bra!!! Så roligt att få röra på sig!!

Inget svar från onkogenetiska än men det har jag inte räknat med... Det kommer nog i slutet på sommaren. Försöker intala mig det i alla fall så blir jag inte besviken om svaret kommer senare än väntat... 

Två möten hos kuratorn är avklarade... Hon ringde idag och vi ska träffas igen innan midsommar. Hon är trevlig men det ger mig/oss inte någonting alls. Bara att alla jobbiga känslor kommer upp till ytan igen! Vill ju inte "uppleva" dem igen... Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på vad jag/vi har gått igenom... Jag blir sååååå frustrerad och arg... Men de känslorna kommer absolut inte lika ofta nu som för bara några månader sen... 

Nu blir jag mest arg över att jag inte har två bröst... Nu när sommaren börjar närma sig och det kommer bikinisäsong är det INTE kul!!!!! Jag känner mig inte hel... Nu menar jag inte att brösten är det viktigaste i det hela men jag vill få tillbaka den kvinnliga formen... Kunna köpa den där fina bikinin eller vanliga BH:n... Slippa oroa mig över att lilla vännen bröstprotesen ska hoppa ur om jag har en vanlig BH på mig... PINSAMT!! Det finns absolut värre saker men det här är mina vardagliga "problem"... Ja, ja, det löser sig säkert!!

Kram kram!!!  

SISTA CANCERBEHANDLINGEN!!

ÄNTLIGEN kom dagen jag/vi har längtat såååå efter!!! Helt otroligt! Kan knappt fatta det än! Jag är FÄRDIG!!! Ingen mer behandling för mig!! FY FAN VAD SKÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT! Känner för att bara skrika ut min lycka! Det känns helt underbart!! Idag när jag kom till strålningsmottagningen stod personalen och väntade på mig och så gick vi in i rummet som vanligt... Men där inne såg det inte ut som vanligt... De hade rullat ut röda mattan och så ställde de sig på varsin sida och började tjoa och applådera och ropa "La grande finale"!!!! Underbara människor!!!! Det blir nästan lite sorgligt att jag inte ska åka dit något mer, hahaha... 

Nu är jag sjukskriven tom. 1 juli och de (personalen) har uppmanat mig att verkligen ta det lugnt och vara lite ego och bara ta hand om mig själv... Tröttheten, efter strålningen, brukar komma i slutet eller efter man precis slutat med behandlingen. De tycker jag ska landa i allt jag har varit med om, att det inte är en vanlig förkylning jag har haft... Jag har ju oftast lite bråttom in i saker och ting men denna gång kommer jag faktiskt att lyssna på dem som vet och har erfarenhet sen tidigare.

Vi har varit på vårt andra möte med kuratorn idag. Tycker väl inte att det ger så mycket, faktiskt... Vi sitter bara och berättar hur vår "resa" sett ut... Förstår inte riktigt hur samtalen ska hjälpa läkaren att förstå att jag vill operera bort hö bröst... Men hon har säkert en bra plan till det hela...

Svar från onkogenetiska kommer troligtvis i augusti- september så det är väl nästa steg i vår fortsatta resa!!

Idag fick jag besök av gulliga Marie som gav mig rosa champagne och en jätte fin poesimobil med massa fina uttryck som jag kan läsa för att hitta styrkan då den kanske försvinner ibland <3 Tack finaste!  Sen kom pappsen med en flaska Pepsi Max som bara är MIN och en Gula änkan som mannen och jag skulle dela på! Tack pappi! 

Nu ska mannen och jag skåla i CHAMPAGNE!!!   

SKÅL!!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Som balsam för kroppen!!

Då har man varit och tränat för fösta gången på vääääääldigt länge!! Det var riktigt roligt och skönt att få röra på sig. Jag stuffade på ordentligt och tyckte att min lilla vän, bröstprotesen, uppförde sig bra liggandes löst i sporttoppen. Jag tänkte att "det här går ju riktigt bra, vad skönt!!" och tog i lite mera i hoppen... Mitt i ett hopp kände jag en utbuktning under sporttoppen, glidande neråt... HAHAHAHAHA!!! Ooooops, höll på att tappa bröstet!! Sprang ut ur gympasalen och rättade till "behaget"!!! Ja, herregud, allt ska man vara med om!! Det var ju tur att jag inte tappade den på golvet så att någon kunnat halka på den! Då skulle jag väl få stå för skadestånd!!

Livet rullar vidare...

En biverkan som hänger sig kvar av Taxoter, förutom "kärringhettan", är stelheten. Har jag suttit i soffan i ca 10 min och sen reser mig upp ser jag ut som en 100-åring som, med alla hjälpmedel i världen, försöker ta sig upp... Väl uppe så måste jag "gå igång" kroppen... Det är ingen vacker syn, hahaha... Men jag har fått rådet, av sköterskan, att röra på mig... Så nu blir det träning som gäller. Så här kan jag ju inte fortsätta...

En dag, när jag hämtade lilleman på dagis, kom det fram en liten tjej på ca 4-5 år... Vi hade en dialog som började med att hon sa " Är du en tjej?" HAHAHAHA!!! "Ja", sa jag... "Men varför har du inget hår då?" frågade hon då. Jag förklarade för henne att jag hade varit sjuk och fått medicin som gjorde att jag tappat håret. "Ååååh", sa hon då... "Men nu är jag frisk och behöver inte ta den medicinen mera, så nu växer det ut igen. Ser du det?", sa jag till henne och böjde mig ner så hon kunde se mina fjun... "Visst är det bra?" frågade jag henne... "Jaaaaa", svarade hon och sprang iväg och lekte... Barn är så härligt ärliga!!!! Men jag vill bara bekräfta här på bloggen att trots bara ett bröst och inget hår: Jag är en TJEJ! HAHAHAHA!!

Nu börjar jag bli lite mörkare på huden där jag strålas men fortfarande ingen klåda, som skönt är... Det ser ut som om jag är skitig eller att jag lider av okontrollerande pormaskinvasion... Fast så är det inte... Jag har frågat!!! Detta är HELT normalt!!! Idag när min man och jag satt i väntrummet på strålningsmottagningen slog verkligheten till igen... Jag sa till man "Det är ju helt sjukt att vi sitter i det här väntrummet och väntar på att jag ska strålas för att jag har haft bröstcancer". "Ja", sa min man som har varit med mig alla gånger förutom 3 ggr. Förut när verkligheten har uppdagat sig har jag blivit ledsen men nu känner jag att jag kan hantera den på ett annat sätt... Skönt att känna kontroll över den igen! Nu planerar jag och min familj en utlandssemester i sommar... För bara 6 månader sen vågade man ju inte ens tänka på framtiden och allra minst planera något... Vi visste ju faktiskt inte hur vår framtid såg ut då! Men nu vet vi och det känns UNDERBART att få planera för vår framtid!!

Idag har jag träffat en annan tjej som också drabbats av denna skitsjukdom... Trots att jag har såååååå många vänner och anhöriga runt omkring mig som stöttar och lyssnar är det skönt att ha någon i samma situation att prata med... Det kändes toppen att träffa dig Fia och jag hoppas vi ses igen!!

Ha det bäst <3    

Minisemester!

Eftersom jag strålas alla vardagar får man passa på på helgerna då jag är "ledig"... Det gjorde jag och mannen i helgen... Vi tog en kryssning till Riga. Välbehövligt!! Vi låg mest och sov i hytten. Vi tittade faktiskt på TV hela fredagskvällen och det var riktigt skönt att bara få slappa... Lördagen spenderade vi i Riga, i gamla stan... Jätte mysigt och fint... Vädret var superfint, sommarvärme. Jag var noga med att skydda strålningsområdet men jag brände mig ändå... På skallen!!! Har ju inte så mycket hår som skyddar längre, hahaha... Nu smörjer jag in huvudet med solskydd! 

Ikväll var det Humorgalan-för varenda unge!! Tårarna brände under ögonlocken och rann längs med kinderna! Fy fan så vissa barn har det! Man vill ta hand om varenda en... Bara man kunde!! Man kan i alla fall bli världsförälder! Vi har varit det nu ett antal år och det är skönt att se att pengarna kommer fram dit de behövs. Men det behövs mera pengar!! Så jag uppmanar alla som läser min blogg att på ett eller annat sätt ge en slant för dessa barn, de som vid 6-års ålder får lära sig att döda med vapen istället för att få gå i skolan och utbilda sig för att kunna få en framtid... Eller de 9-åringar som får ta hand om sina tre mindre syskon för att mamman gått bort och pappan lämnat dem!! Det är så himla hemskt!! Nyttigt för svenska barn att se!!!!

Nu kallar sängen! Sov gott!!

Första mötet med kuratorn...

Då har vi varit på vårt första kuratorsmöte... Det kändes lite konstigt att sitta där när man själv inte har bett om det... Visste inte riktigt vad jag/vi skulle säga men jag berättade igen att jag fortfarande vill operera bort hö bröst och hur jag känner för att "förlora" båda brösten. Kuratorn frågade hur allt började, hur jag upptäckte cancern och vad jag hade gått igenom, och då fick jag berätta allt från början... När vi pratade om den dagen då vi fick beskedet blev både jag och min man ledsna och började gråta... Det var jobbigt att tänka på den dagen igen... Usch, man vill ju blicka framåt, inte bakåt! Men men hon gör väl bara sitt jobb och om det här gör att jag kommer ett steg närmare operation av hö bröst så får vi "stå ut" med dessa mötena... 

När man tänker tillbaka, vilket vi självklart gjorde efter mötet med kuratorn, så kommer allt ifatt en igen... Vad är det vi egentligen har gått igenom? Har jag verkligen haft cancer? Det är ju helt otroligt att vi har gått igenom en cancersjukdom... CANCER!! Det är fortfarande ett väldigt laddat ord men absolut inte lika med döden! Det har jag och många andra med mig bevisat!!! Och jag hoppas att vi bara blir fler och fler som klarar sig ur denna skitsjukdom!!

Min hemliga vykortsvän fortsätter att skicka vykort vilket är JÄTTE KUL men jag är OTROLIGT nyfiken på vem det/du är... Undrar om jag någonsin kommer att få veta?! Vykorten är i alla fall väldigt uppskattade <3

Mötet med kirurgen

Jag kunde inte skriva om mötet med kirurgen igår för jag var alldeles för arg och "uppjagad". Nu har jag fått lite distans till vad som sas och har lugnat mig lite... Mötet började med att läkaren undrade vad jag gjorde där. Jag trodde hon i alla fall hade läst remissen från onkologen, men icke. Så jag förklarade för henne mitt ärende, att jag vill ta bort hö bröst. Jag kan inte skriva om allt vi sa men i stora drag så blev resultatet av mötet att jag MÅSTE gå till en kurator, få mera betänketid och att vi ska invänta svaret från onkogenetiska mottagningen.

 Enligt doktorn är det första steget att ha en samtalskontakt, vilket jag inte har känt något behov av. Men om det gör att jag kommer ett steg närmare en operation av hö bröst så är jag villig att gå dit. Att jag behöver mera tid till att tänka över mitt beslut förstod jag inte alls igår. Men efter att ha pratat med kuratorn på telefon idag och fått förklarat för mig att vid en sorgeprocess kan man göra förhastade beslut som man senare ångrar, fick jag lite mer förståelse. Kirurgen vill nog känna att jag är säker i mitt beslut till 100% för hon har väl erfarenhet av patienter som sen har ångrat sig. Hon vill veta att jag har kommit ur sorgeprocessen och inte gör något förhastat. 

Jag blev så arg igår på mötet att jag bara blev tyst och fick inte fram allt som jag hade tänkt. Men som tur var så var min underbara man med mig och tog över samtalet och sa allt som jag har sagt till honom hemma. Så läkaren måste i alla fall ha fått en bild av hur jag vill ha det. Nästa möte, som blir i september, ska jag verkligen kämpa för min sak... Vi (läs min man) avslutade mötet med att förklara för läkaren att de var välkomna att vara delaktiga i min bröstoperation och göra sitt jobb eller så kommer vi kontakta en plastikkirurg, för hur som helst så kommer hö bröst att opereras bort...

Efter mötet var det dags för strålning och jag var ju inte så uppåt... Jag berättade för min kontaktsköterska vad mötet hos kirurgen resulterade i och hon gav mig en värmande kram... Rätt person på rätt plats...
 

Laddar...

... för imorgon gäller det!! Då ska vi träffa kirurgen och diskutera "framtiden" för mitt högra bröst! Jag har gått igenom, i huvudet, vad jag vill få fram om de nekar mig operation... Hoppas bara jag orkar stå på mig om det blir "mothugg". Men som vanligt kommer min man vara precis vid min sida och stötta mig så jag får fram det jag vill ha sagt... Skulle jag, mot förmodan bli mållös, kommer han att ta vid där jag slutat för att få fram min vilja... Det känns väldigt tryggt!

Strålningen har än så länge gått bra och fortfarande ingen rodnad. Nu är det bara 22 ggr kvar, tjohoo...

Var med på personalmöte idag och det var jätte kul att träffa alla kollegor och chefen. Jag pratade med min chef om hur jag ska göra efter att min sjukskrivning har gått ut. Det kommer bli lagom till att sommarschemat börjar. Hon tyckte att vi ska bestämma möte med försäkringskassan och göra upp en plan för arbetsträning... Jag har en väldigt bra och stöttande chef! Hon lägger inte någon press på mig överhuvudtaget och jag känner ingen stress över jobbet i nuläget. Vi tar det i min takt!

Ha det bäst!

Strålresan igång!!

Då har jag idag varit på min första strålning! Vi var där redan igår för simulering... Jag trodde jag skulle få prova köra flygplan eller nåt men det var det ju inte ;) De tog ytterligare bilder för att se att de överrensstämde med "strålplanen" som de hade gjort för mig, med hjälp av de tidigare bilderna... Fick oxå träffa min kontaktsköterska som var jätte härlig, väldigt lätt att prata med... Hon sa åt mig att inte gå på några dieter, under denna period, utan istället att äta gott och mycket!! Gärna ta ett, eller varför inte två, tre glas vin för att må bra, hahaha... Och det lyssnade jag förstås på så nu sitter jag här med ett glas vitt ;) En sådan ordination måste man lyda!! Så idag var alltså den första stråningen av 25... Så nu är det bara 24 ggr kvar! Tjohoooo!!! Nedräkningen är igång!!

Eftersom det var första gången idag så tog det lite längre tid än vad det kommer göra resterande gångerna, ca 20 min... Jag får ligga på en brits med armarna över huvudet och hålla i två "pinnar" och så mäter de in min kropp med hjälp av laser så jag ligger rakt och att strålningen hamnar rätt... Det kan ju vara bra om de strålar på rätt ställe ;)... Det är inget som känns men när jag hörde maskinen börja surra fick jag lite småpanik över att nu strålas jag... Men det gick snabbt över när jag tänkte på vad alternativet är! När jag kom ut i väntrummet, till min man som satt och väntade, sa han "Älskling, du har en helt annan utstrålning!!!" HAHAHAHA, han är för jä....la rolig!! 

Biverkningarna kan komma i form av trötthet och lokal rodnad... Även klåda, som soleksem, kan uppstå men det är bara att smörja så blir det nog bra med det... Får inte sola "strålområdet" på 2 år!!! Men med en sporttopp, som skyddar lite mer än en bikini, kan jag i alla fall vara ute i solen, puh...

En biverkan efter Taxotere som har satt sig ordentligt är "klimakterie-svallningar"... När de kommer känns det som en eld flammar runt i kroppen och jag vill bara slita av mig alla kläder och ställa mig i en kalldusch... Nu finns det ju situationer där jag inte kan göra så och då härdar jag ut, för allas skull ;)

Nu väntar nygrillade hamburgare på mig så ha det bäst tills vi hörs igen!!

Kram



GLAD PÅSK!

" Det var en kyckling som hette Gullefjun..." Ja, det är ju faktiskt påsk så varför inte se ut som en kyckling :) Jag behöver ju inte ens klä ut mig, hahahaha... Kanske ska färga det rött så ser jag ut som en tupp istället!?



Idag har jag målat en vägg i köket och bara att gå upp och ner för stolen har kännts i mina stackars ben... Är så otroligt otränad, suck... Men det ska bli ändring på det vartefter, men en sak i taget. Fick en "utskällning" av min kära man idag efter att jag hade gått en lite för rask promenad med lilleman i vagnen för väl hemma blev det högläge för benen... Frustrationen över att inte ha kontroll över min kropp visade sig genom de förbaskade tårarna som bränner sig fram... Är så trött på att gråta men när kroppen blir trött så kommer de bara... Men så fort de fått rulla färdigt är jag på gång igen!! Bryt ihop och sen bit ihop!!

Påskäggsletande med kartor, ritade av min man, var morgonens aktivitet... Barnen fick en varsin karta och när de hittat sina ägg fick även JAG en karta av min påhittiga man... Han är för söt! Och jag tycker det är skitkul att få leta efter gömda påskägg, hahaha...

Hoppas alla därute får en toppen påskhelg!!

KRAM

Leva livet!

Nu har jag vågat se avsnittet av Sofias änglar där det handlade om Elisabeth som har obotlig spridd bröstcancer. När det gick på TV vågade jag inte se det men igår tog jag mod till mig och tittade på det på datorn. Grät mig igenom hela programmet men det var faktiskt väldigt befriande... Tycker det är fruktansvärt att hon inte fick någon efterbehandling första gången hon fick bröstcancer! Om ni inte sett avsnittet så gör det! Jag fick en ännu starkare känsla av att man ska ta vara på varje dag och inte låta veckorna bara rulla förbi... Det finns så mycket att leva för! Jag kom oxå till insikt med att jag INTE är i samma situation som henne, jag är faktiskt frisk och det får jag inte glömma bort!!! Det är klart man funderar på vad som hade hänt om jag inte hade kollat upp knölen, om det hade fått gått längre tid... Men nu kollade jag upp knölen snabbt och lät det inte gå en massa onödig tid emellan fyndet och handling vilket resulterade i att jag kom in "rätt tid" och blev FRISK! Och behandlingen får jag för att hålla mig frisk!! Inte för att jag är sjuk!!

Oavsett om man har någon nära eller själv har råkat ut för något svårt/jobbigt borde man ta vara på varenda liten minut man får... Att det ska vara så svårt att bara leva livet! Varför behöver man bli påmind om hur skört livet faktiskt är när man egentligen redan vet det? Låt inte dagarna bara rulla förbi utan greppa tag i dem och gör något roligt istället!!

<3 VÅGA LEVA LIVET <3

(Fia: Titta på förra inlägget, jag har svarat där, kram)

Insikt eller bakslag?!

Då kom den där dagen som jag har bävat för... "Ballade" ur på jobbet...Tappade fotfästet och grät mig igenom arbetspasset :( Fan, vad jobbigt det har varit idag... Har väl kommit till insikt att jag började jobba alldeles för tidigt och att kroppen inte riktigt än orkar med det... Så nu är man helt sjukskriven igen och det är bara att acceptera läget... Ska börja med strålningen nästa vecka vilket jag då ska göra varje dag i fem veckor och kommer vara sjukskriven under hela den tiden... Det blir nog det bästa ändå! Men det är mycket frustrerande när huvudet vill och kroppen strejkar!!! Mina underbara kollegor tröstade och "skällde" på mig!! De tyckte jag ska vara hemma och ta hand om mig själv ett tag till... Underbara arbetskollegor <3 Känns så skönt att ha deras stöd! Så nu blir det "egotid" och uppladdning inför strålningen, vilket verkligen kan behövas!

Jag kan bli förbannad på mig själv eftersom jag nog trodde att allt skulle bli så bra bara jag fick sista cytostatikabehandling... Att allt skulle bli normalt igen och att då var jag klar! Men jag är ju långt ifrån klar... Det är många bitar kvar och det måste jag bara acceptera och låta allt ta den tid det tar... Behöver inte en massa stress just nu... Jag kommer, till slut, bli klar och normal, i alla fall så normal jag kan bli ;)

När man pratar om vad jag har och ska gå igenom känns det som man pratar om helt vardagliga saker... Men när jag sätter mig och verkligen tänker på alla bitar som den här resan "erbjuder" slår verkligheten till och jag "kommer på" varför jag behöver gå igenom detta... Jag hade bröstcancer och alla varförfrågor kommer tillbaka till mig... Men det finns väldigt få svar... Även här måste man nog bara acceptera att detta har hänt mig och min familj och nu ska jag bara ta mig igenom skiten... Och sen är jag KLAR!!!!!

Remiss, strålning och Stockholm!

Nu har jag varit hos min onkologläkare och han har skickat iväg en remiss till bröstkirurgen och dit ska jag 17 april... Då jäklar ska de få höra vad jag tycker och tänker... Åker inte därifrån förens vi är överens om hur planen för mitt högra bröst ser ut... Med andra ord, att de gör som jag vill!!

Jag har också varit på första mötet på strålbehandlingsmottagningen (långt ord)... Där gjorde de en skiktröntgen för att få bilder på hur det ser ut därinne... Jag blev även tatuerad!!!!! Tre små små punkter som ska vara deras riktmärken vid strålningen...Träffade även där en snäll läkare som berättade lite om hur det kommer gå till under strålningstiden... Han förklarade även varför jag ska strålas och det är för att det kan finnas cancerceller kvar i bröstet och de ska strålas sönder!! De ska dö!!! Det finns säkert inget kvar men ändå väldigt skönt att genomgå det för säkerhetsskull! Strålningen börjar jag med den 12 april...

De två första dagarna tillbaka på jobbet har varit väldigt roliga men oj vad trött man kan bli... Man tror att man är tillbaka i sitt "normala" tillstånd bara för att cytostatikabehandlingen är över men usch vad fel jag hade... Väldigt frustrerande!! Jag blir så arg när jag känner att det liksom tar stopp i kroppen! Benen känns som cementklumpar med en skvätt av, eller rättare sagt en hel pöl av mjölksyra, efter ytterst lite påfrestning... Väldigt irriterande! Har börjat ta Furix (vätskedrivande) för mina stumma ben... Det är nog bäst att lyssna på kroppen fast hjärtat och hjärna vill något annat! Det kommer ju att finnas tid till att jobba sen!

Har ikväll kommit hem från en helg i Stockholm med min dotter, storasyster och hennes dotter... Jättemysigt <3 Många mil blev det... Blev otroligt trött i kroppen men vilade upp mig på hotellet... En liten incident som hände var när jag provade en jacka i en affär... Jag gick in i provrummet med mössa på mig men väl inne i provhytten fick jag en värmesvallning och slet då av mig mössan och fortsatte prova jacken jag hade med mig in... Efter en liten stund tittade en från personalen in för att fråga hur det gick för mig... När hon såg att jag stod där utan hår tappade hon tråden och gjorde som ett litet uppehåll mitt i sin mening... Jag försökte att "avdramatisera" det hela och låtsades inte om att hon hakade sig... Sen berättade jag det för min syster och vi skrattade åt det... Men sen ikväll, när jag berättade det för min man, blev jag jätte ledsen och började gråta... När jag återberättade för honom kom känslan av hur folk ser på mig när de verkligen ser mig! Med mössan på ser jag ut som vem som helst men utan ser man cancersjuk ut och folk reagerar... Jag vill bara komma tillbaka till det normala, både psykiskt och fysiskt!! Jag får ta en dag i taget!

<3 KRAM <3

The Devil has left the body!!

Nu har äntligen djävulen lämnat min kropp och låtit mig bli någorlunda normal igen... Kraften och smaken har nästan kommit tillbaka helt och det är en helt UNDERBAR känsla!! Jag vill äta allt, hela tiden! Att inte ha någon smak och att ha känslan av sandpapper i munnen har varit grymt psykiskt påfrestande för mig... Jag upplevde att Taxotere var jobbigare än FEC, förutom första FEC-behandlingen, då jag låg däckad i en vecka och sen blev isolerad i sex dagar! 

Det jag känner nu i efterhand är att man skulle ha väntat med att jubla över sista behandlingen eftersom biverkningarna tog bort mycket av den glädjen... Som ni nog förstod när ni läste förra inlägget...Det är först nu, när biverkningarna börjar lägga sig och jag vet att jag inte ska få någon mer "påfyllning" av cytostatika, som jag kan fira!! Nu känner man glädje och lättnad över att man aldrig mer behöver känna av följden av cytostatikan...

Nu i veckan ska jag träffa onkologläkaren och planera hur vi ska "bearbeta" kirurgen till att vilja hjälpa mig ta bort höger bröst... De tycker det är onödigt att ta bort något friskt medan jag tycker det är onödigt att ha det kvar och riskera återfall... Man kan ju se lite olika på saken beroende på vilken sida man står på!! Men jag tänker INTE ge mig i den här frågan!! Höger bröst ska bort!

Jag har även fått tid till första mötet inför strålningen som troligtvis kommer starta i mitten av april... Det händer mycket nu!!

Tack Mamma L för ditt stöd trots att du inte känner mig! Din dotter har nog ett stort stöd i dig och det kan man behöva på denna resa!
Och tack även till Fia som tog kontakt med mig på frisörsalongen... Det värmde gott att få veta att du läser min blogg och jag hoppas att allt kommer gå toppen för dig! Stor kram till er båda <3

<3 <3 <3

En riktig pissdag!!

Även om all behandling nu är över så kommer de jävla biverkningarna i alla fall!! Idag har jag verkligen fått känna av cytostatikan forsa runt i mina ådror!! Kroppen känns som den ska sprängas av all irritation som bara bubblar inom mig och tårarna har bara runnit och runnit som ostoppbara kranar... Har inte klarat av att kämpa emot idag! Det är svårt att förklara och det måste vara ännu svårare, för de som står bredvid, att förstå... Ena stunden blossar värmen upp i hela kroppen så man vill krypa ur skinnet och i nästa stund fryser man... Och alla småsaker blir tusen gånger värre... Idag har jag bara inte orkat hålla tillbaka all frustration över hur jag mår, över varför jag drabbades av denna jävla sjukdom och över allt i stort sett!! Allt har bara varit jätte tungt idag!!

Min underbara man har ju förstås varit närvarande, som alltid, och fått mig lugn <3 Mina stackars barn har jag förklarat att det är den här skitmedicinen som gör att jag blir lite "kocko" i huvudet... De kom och krama om mig och de förstår nog mer än vad man tror <3

Kl 20.40 slänger jag mig i sängen! Känner mig helt utmattad och utpumpad efter denna skitdag!! Men nu kan det bara bli bättre <3

Delmål nr. 1 = CHECK!!!

Igår fick jag min sista, SISTA, cytostatikabehandling och picclinen drogs bort direkt efteråt... Vilken frihet!! När behandlingen startade den 22 nov 2011 kändes det som en evighet fram till mars. Men nu kom äntligen den dagen som har varit såååå efterlängtad!! Känslorna låg verkligen utanför och jag grät både i bilen på väg till sjukhuset och när vi kom fram och började prata med sjuksköterskan om hur det kändes nu sista gången... Det var en väldigt stor dag och mycket känslosamt blev det... Nu är jag verkligen färdig med skiten!! Jag har ju bara rullat med i 3,5 månad, och visst har jag varit ledsen och tyckt det har varit jobbigt emellanåt, men nu när man vet att jag inte ska tillbaka om tre veckor, utan det faktiskt är klart, inser man vad man har varit med om... Jag har gått igenom sex st cytostatikabehandlingar mot cancer... MOT CANCER!!! Jag skulle väl aldrig i hela mitt liv behöva gå igenom något sånt? Det händer ju bara alla andra! Eller? Nej, tydligen inte! Men nu är det ÖVER!!

Nu står jag på väntelista inför strålning så vi får se när det startar... Sen ska jag få träffa min underbara onkologläkare igen för planering av borttagandet av mitt högra bröst... Många tankar snurrar även runt det... Ska jag göra en direktrekonstruktion på det högra bröstet eller blir det finare om jag tar bort det helt nu, väntar på att vänster sida läker efter strålningen och gör två nya på samma gång??? Hoppas få svar på mina frågor... Oavsett så finns det ingen tvekan hos mig om att höger bröst ska bort!! 

Svaret på CA125 var i alla fall mycket bra! Man ska ju ha under 35 och jag hade 14, så det är ju toppen att slippa oroa sig för det!!

Jag vill passa på att tacka alla vänner, anhöriga och bekanta som har hört av sig via mess, vykort, blombud, telefon, kommentarer på både Facebook och bloggen... Det har betytt så väldigt mycket! Utan eran "puschning", glada tillrop och stöttning hade jag inte varit så stark <3 <3 <3 Man har verkligen fått en inblick i vad alla runt omkring mig och min familj betyder för oss... Ni är guld värda allihopa och vi är väldigt tacksamma över att ni finns i våra liv!!

O till Mamma L: Hoppas din dotter fått må bra av behandlingarna och hon kommer snart få hoppa upp i stolen och få sin SISTA behandling hon också <3 Och hon kommer komma ur den här resan så mycket starkare!! För det gör man! Ha det bäst / kram Lisa






- Posted using BlogPress from my iPhone

Ny besiktning av underredet!!

Nu har jag varit på återbesök hos gynekologen för att kolla upp cystan/follikeln man, för ca 3 veckor sedan, hittade på min högra äggstock. Den är borta nu!!!! Så himla skönt!!! Allt såg bra ut!! Hon hittade dock inte vänster äggstock, den har väl skrumpnat ihop till ett russin, haha... Det var i alla fall inget att oroa sig för... Jag tog även ett nytt CA125 för att fullfölja planen vi hade kommit överens om senast vi sågs... Provet har jag inte fått svar på än men det ska nog se bra ut även denna gång!


Sen har jag gjort min allra sista omläggning av "piccen", tjohooo!!! Så underbart!! Snart är den borta och ska aldrig mer sättas in i min arm... Jag vill tacka alla mina goa härliga arbetskollegor som har hjälpt mig med alla omläggningar... Det har känts väldigt tryggt och ni är guld värda <3 Snart kommer jag tillbaka till jobbet!!!


Ha det bäst, puss och kram <3

Vårkänslor!

Åh vad underbart det är att känna vårvindarna blåsa genom håret, hahaha!! Idag när jag tittade mig själv i spegeln såg jag ännu en jämförelse... Jag såg ut som en gammal, gammal gubbe, i skallen. Så fram med rakapparaten och bort med fjunet... Nu är man skalad igen!

Nu kommer våren med sina ljusa positiva stunder och det känns väldigt mycket mer underlättande... Man ser ljust på framtiden och jag känner mig bättre till mods. Snart är behandlingen över och jag kan påbörja nya friska planer... Bara att få sitta och skriva in mitt jobbschema i kalendern kändes otroligt roligt... Jag ska få komma tillbaka till jobbet, till vardagen, och ser fram emot det sååååå mycket!!

Det enda positiva med denna resa är att man har omvärderat livet och att man inte tar saker och ting för givet... Vilket är en väldigt bra erfarenhet men man kanske borde ha tänkt så redan innan allt detta hände... Det är så lätt att hamna i ett mönster där allt bara rullar på och där man aldrig stannar upp och tänker till. Så mitt tips till er därute: Stanna upp och tänk igenom vad som egentligen är det viktiga i livet, vad ni verkligen vill genomföra och hur ni faktiskt vill må <3

Och till Mamma L: Jag vet hur din dotter känner sig nu så här i början av behandlingen. Man räknar månaderna fram tills det ska vara över och det känns ganska långt bort till målet. Men nu, med bara en behandling kvar för mig, ser jag mållinjen lysa och känner att det har gått ganska snabbt ändå. Det finns ett slut, ett mål,  på det hela och dit kommer din dotter också att komma <3

Min syn på mig själv idag...

Jag ligger i sängen och blir full i skratt när jag tänker på hur jag ser ut idag jämfört med för ca 6-7 månader sen. Då var jag ganska vältränad, jag sa ganska... Var ute och sprang relativt mycket och tränade hyfsat bra! Hade två bröst och hår på huvudet! Lite solbränd var man nog också :) Idag är det en liten annan bild! Om vi börjar uppifrån... Håret har börjat växa ut litegrann och det gör att jag ser ut som en blandning av en nykläckt måsunge och en nyfödd nakenhund!!! Så där ovårdat "luden" och inte direkt tät hårväxt, hahaha... Sen kommer vi till ögonbrynen som heller inte är de tätaste längre... Och ögonfransarna ska vi knappt prata om... De fem jag har kvar på vardera öga!! En kamel har ju tätare ögonfransar än mig!!! Det är ju lätt att dra maskaraborsten igenom iaf... Det fastnar ju inte så många klumpar, haha!! Sen kommer vi till brösten! Nu hänger det bara ett där, ja, det hänger, och bredvid skinnpåsen går ett någorlunda rakt ärr från mitten ut till under armhålan... Ingen känsel när man rör vid området men man kan "frysa" till om bröstvårtan som inte finns!! Rätt konstig känsla!


Resten av kroppen kan man väl helt enkelt förklara som en blekfet hösäck, hahaha!!! Inga muskler kvar!! Orkar inte träna just nu!! Men vad sjutton gör det just nu!? Inte ett skit! Det kommer finnas tid till att plåga sig i löpspåret senare!!


Ha det bäst alla där ute! POK

Information från onkogenetiska mottagningen...

Nu har vi varit på möte med personalen som ska utreda mig för om jag bär på "cancergenen". Vi fick bra information och de var väldigt pedagogiska. Generna de tittar på i första hand heter BRCA1 och BRCA2. Bär man på någon av dessa gener har man 60-80% högre risk att utveckla bröstcancer någon gång under sin livstid, och det är upp till 80 år, enligt dem. Bär man på BRCA1 har man även 30-60% högre risk att, under sin livstid, utveckla ovarialcancer (äggstockscancer). Bär man på BRCA2 är samma risk för ovarialcancer 10-30%. Man blir ju mörkrädd över dessa siffror och hoppas innerligt att jag inte bär på någon av dem... Personalen tror att jag kan ha ärft genen eftersom jag är så ung men i ca 20-25% hittar de inte anledningen till insjuknandet. Att det bara har blivit fel ändå... Det kan man ju hoppas på!

Jag blev även erbjuden att vara med i en studie där de, förutom utreder BRCA1 och BRCA2, även kommer titta på 16 st andra gener som de har sett har ett samband med just bröstcancer. Svaret på BRCA1 och 2 plus tre av de andra 16 gener kommer jag få någon gång mellan juli-september. Resterande gener får man svar på när hela studien är klar, vilket kan ta några år.

Om jag bär på någon av de fem första generna får även mina syskon, mamma och pappa utredas. Mamma och pappa utreds för att se från vilken sida det kommer ifrån och mina syskon utreds för, om de skulle bära på någon gen, ha möjlighet att, i förebyggande syfte, operera sig eller i alla fall få en ordentlig kontrollplan.

Om jag bär på genen så hoppas jag verkligen att det bara är jag som har den och att mina syskon fick de två "bra" generna. Vill inte att de ska behöva gå igenom detta skit!! Det räcker med mig!! För det kan faktiskt vara så... Det är 50-50 chans/risk att få den "sjuka" genen så de kan ha turen att få de bra generna, vilket jag innerligt hoppas. Men nu kan det ju fortfarande vara så att det bara har blivit fel hos mig och att jag INTE bär på någon dum gen!! Det får tiden utvisa!! Det är bara att sitta snällt och vänta!

Jag som är mitt uppe i allt just nu och bearbetar all info och mina frågor varje dag tänker inte riktigt på att alla runt omkring mig inte kanske har samma tankar. Så när jag pratade med min storasyster om info jag fått från onk.genetiska personalen sa jag " Så om mamma eller pappa bär på genen så har vi ju 50% risk att bära på den också." Jag tänkte inte riktigt på att jag slängde det i ansiktet på min älskade syster... Förlåt <3

Nu har jag fått min nästsista dos cytostatika och nästa och sista gången blir den 7 mars... Känns helt underbart!! De kommer dra "piccen" dierkt efter sista dosen så då slipper jag duscha med påse på armen och kan lägga mig i badet och ha båda armarna under vattnet... Vilket vardagslyx!! Samtidigt som jag är jätte glad över att slippa cytostatikan var tredje vecka så kommer frågorna krypande... Har jag fått tillräckligt nu för att komma ner på samma nivå som alla ni andra dödliga? Ska jag inte ha mera nu? Hoppas de vet vad de gör!! Det blir nog bra!!

Puss och kram

Svar från gynekolog och på CA125

Referensvärdet för CA125 är < 35 och jag hade 17!!! Så det är ju toppen!! Gynekologen ringde och sa att hon ville att jag återkommer på nytt besök om en månad och att jag då också ska ta ett nytt CA125 för säkerhets skull... Hon sa även att hon inte ens ville kalla fyndet för cysta utan att det liknade mera en follikel och att folliklar kan bli uppåt 22 mm stora... Jag frågade om de hade någon misstanke på att det kunde vara något farligt men det hade dem inte... De ville bara inte släppa det pga. min situation och vill se att follikeln/cystan faller tillbaka... Så det känns väldigt skönt att de kollar upp det igen... Och då ska den vara borta, har jag bestämt!!

Näst sista behandlingen börjar närma sig!! Underbart, nu är det inte långt kvar!! Smaken har kommit tillbaka så nu passar jag på att äta allt gott, och då menar jag verkligen ALLT!! Jag är som en björn innan den lägger sig i ide, äter upp mig, fast jag går ju tyvärr inte i ide... Vore rätt skönt att få gå och vila för att sen vakna upp när all behandling är över... Men nu ser man ett slut på eländet... Längtar efter att få börja jobba, ska bli såååå kul!!

Nedan finns bilder på en skyddsängel i glas som jag fick av min kära svärmor, en ängel som hängde i en blombukett och en strut med choklad som jag fick av min fina vän Marie och en till bukett som jag fick av moster och Thomas!! Allt detta fick jag idag... Rena rama julafton!!! Tack till er alla <3

DT-svar...

Min onk.läkare ringde och sa "Röntgen såg bra ut förutom att man hittade något på din högra äggstock. Om det kan vara en cysta eller något." Jag stelnade till och försökte komma på när jag var hos gynekologen senast... Jag bläddrade febrilt i min almanacka men tankarna bara snurrade runt... Jag "kom tillbaka" och kom på att det var någon gång i nov-dec och att allt då såg bra ut... Men nu hade de alltså hittat något som var 17*12mm... Inte så stort i alla fall... Det behöver absolut inte vara något men det är väldigt svårt att inte tro det värsta, som ni nog förstår... När vi hade lagt på föll jag i gråt och min älskade 12-åriga dotter kom och lade sina smala armar runt mig och frågade vad det var... Jag fick bara fram " Tar det aldrig slut? De har hittat något på min äggstock men det behöver inte vara något farligt" Då säger min dotter "Nej, det är säkert inget!" Underbara unge <3 Min läkare tyckte dock att jag skulle kolla upp "fyndet" så jag åkte till gynekologen igen igår... Jag hoppades att cystan (eller vad det nu är) skulle vara borta men tyvärr fanns den kvar... Gynekologen tyckte väl inte att jag skulle oroa mig men hon ville ändå konsultera en av hennes kollegor... Cystan var inte riktigt rund, utan hade sjunkit in på ena sidan... Jag tog även ett blodprov som heter CA125 och som är en markör för bl.a. äggstockscancer... Får svar på det senare i dag och hoppas på det bästa... Gynekologen kommer höra av sig i slutet på veckan för att berätta hur de tänker och hur de tycker vi ska gå vidare med detta nya fynd...

Jag hade bestämt mig för att inte oroa mig eller vara ledsen till jag vet vad det handlar om eftersom om det inte är något farligt så har jag "förlorat" flera bra dagar... Men när man ligger i sängen, barnen sover, mannen sover och allt är tyst och mörkt och tankarna gör volter inne i huvudet är det svårt att hålla tillbaka tårarna... Då är det bara låta dem komma och låta tankarna få fritt spelrum... Sen kan man somna skönt i mannens famn för att sen vakna på morgonen med ny energi och kraft... Man måste vara stark för att kunna vara svag!

En hälsning till Mamma L: Det värmer gott när en människa som inte ens känner mig skriver så fin kommentar på min blogg. Tusen tack för dina varma ord! Jag håller också tummarna för mig och din dotter/ Kram Lisa

Och självklart tack till alla er andra som kommenterar mina inlägg <3 Det betyder massor <3

Upprymd!

Nu är det inte långt kvar... Endast två sketna gånger kvar!!! Kan inte riktigt fatta det! Underbart <3 Det är väldigt lätt att hamna i en nedåtgående spiral när man egentligen ska blicka uppåt spiralen... För jag är frisk och det är det som vi måste fokusera på... Inte lägga energi på vad som kunde ha hänt... För det hände inte <3 Blicka framåt mot en underbar framtid <3

Sen kommer denna resa alltid följa mig och min familj... Men man får vända det till något positivt... Strunta i småsaker, inse att jag fått en andra chans, att jag och alla andra överlevare fått en prövning som vi klarade galant... Vi klarar vad som helst nu!!! Jag kommer bara bli starkare och starkare...

Nu är skiten borta och den ska ALDRIG mer få komma tillbaka!!!

POK

När tar det slut?

Nu har det snart gått en vecka efter första Taxoterebehandlingen. Jag börjar sakta men säker bli smått galen! Smaken har försvunnit, så allt smakar mjöl... Det är hemskt när man kan känna doften av något riktigt gott men när man sen får in det i munnen smakar det INGENTING!! Absolut ingenting! Och vissa smaker blir istället riktigt hemska... Det är frustrerande att vara hungrig och inte få känna smaken av det man äter...

Igår låg jag i soffan och darrade som en gammal missbrukare på avvänjning... Det värker i kroppen hela tiden men sen kommer det som strålar längs ryggen, bäcken och ben... Det är inte det att det gör jätte ont men det är fruktansvärt obehagligt... När man är uppe och går känns kroppen ungefär lika aktiv som en 105-årig med bilaterala lårbensfrakturer och 10 kg ankelvikter på vardera ben... Som ni förstår så rör sig en sköldpadda snabbare...

Sen har man ju blivit bjuden på svamp också... Då menar jag inte champinjoner utan riktig hederlig munsvamp... Ni som känner mig vet att jag är ganska öppen av mig och det som skrivs härnäst skriver jag bara för att andra i min situation inte ska känna sig ensamna... Svampen håller i sig ända ner, så att säga... Fick recept utskrivet idag och hoppas inneligt att det ska hjälpa, för fy faaaaan...

Vaknade med feber idag, aj aj... Får ju inte ha feber... Såg hur jag blev inlagd och isolerad igen men det behövdes inte :) Tog blodprover som visade lite för högt CRP och lite låga vita... Fick antibiotika utskrivet, tjohoo!! Så skönt att slippa bli inlagd... Hoppas proverna vänder!

Idag har jag också varit på en DT-röntgen av buk och thorax... Fick dricka 1l kontrast innan och trots ingen smak så är det vidrigt... Det är väl bara för att man vet att det är tillsats i vattnet... Fick även kontrast injicerat i armen vilket kändes som en stark värmekänsla i halsen och i de nedre regionerna... Det var helt normalt! Det tar ca. en vecka till 10 dagar att få svar så vi får hoppas att de inte hittade något mera... NERVÖST!!

Min kära man har fått, ännu en vecka, vara en riktig stöttepelare... När jag känner att jag inte orkar mera, när jag bara vill lägga av, så finns han alltid där och peppar mig till bättre humör och jag återfår lite kraft igen... Vad/var hade jag varit utan honom? Herregud, vad han betyder mycket för mig <3 Han gnäller aldrig på allt han faktiskt får ta hand om själv när jag inte orkar! Han är min klippa och jag älskar honom oändligt mycket <3 <3 <3

Första Taxoterekuren!

Igår fick jag första kuren med Taxotere och de omtalade isvantar och tofflor var på... Ingen anafylaktisk chock inträffade, blev bara lite varm i ansiktet men inget annat :) Vantarna och tofflorna var KALLA men det gick faktiskt bra det oxå... Hade förväntat mig att det skulle vara mycket värre men, som sagt, det var helt ok! Inga andra biverkningar har smugit sig fram ännu men jag går fortfarande på högdos Betapred (kortison). Får se hur det blir när jag trappar ner... Har i alla fall kunnat sova inatt, skönt!!

Just nu har jag en ljus och positiv syn på det mesta... Har fått en tid till att röntga buk och thorax (bröstkorg) som jag bad om att få sist vi träffade onkologläkaren... Ska bli skönt att få veta att det inte finns mer i kroppen, för det ska det inte finnas, har jag bestämt!! Men visst är det lite nervöst!

Nedan ser ni en bild på de berömda vantarna och tofflorna... Håll till godo <3 Ha det bra tills vi hörs igen/ kram


- Posted using BlogPress from my iPhone

Inför de tre sista behandlingarna!

Har varit och träffat onkologläkaren inför de tre sista behandlingarna... Vi pratade om de olika biverkningar jag kan få och det var ju en del... Jag kommer få ha på mig isvantar och istofflor under behandlingen för att inte tappa naglarna... Känns super att få ett medel som detta insprutat i min kropp, i närheten av mitt hjärta ;) Skönt att man inte har hjärtbesvär!!! Vilket gift det är! Som tur är så är det ju bara tre gånger kvar, puh!! Det är alltså inte vantar och tofflor gjorda av is utan de har legat i frysen ;) Hatar att frysa om händer och fötter, burr!! Kommer ha fem mössor och åtta filtar på mig... Sen har jag ju min underbara man med mig som värmer mig med sin närvaro <3 Han har och kommer följa med mig på alla behandlingar! Är så skönt att ha honom som stöd!! Vi pratade också om min diagnos... Nu när det har gått ett tag efter beskedet och operationerna så kommer många tankar... Jag har ju kopior på min journal och vet vad som står där... Jag sa till läkaren att " Som jag har tolkat det så har jag haft en riktigt dålig, elak, värsting cancer som har varit väldigt snabbväxande och att jag bara har haft tur... Är det så?" "Ja, så är det" svarade han... Då brast allt igen... Att veta att jag bara har haft tur är en skitjobbig känsla... Att veta att det kunde ha blivit åt helvete fel är jätte jobbigt att veta... Tankarna på att J kunde blivit ensam med tre barn är riktigt skrämmande... Ska inte tänka så men det är oundvikligt! Jag sa till läkaren att " Med facit i hand så vill jag ta bort det andra bröstet också... Det här vill jag inte att jag och min familj ska behöva gå igenom en gång till... Om jag skulle få tillbaka skiten, vem säger att jag har samma tur två gånger..." Han förstod mig och sa att jag skulle stå på mig... Vi ska ta upp frågan igen när behandlingarna är färdiga... Skönt att någon inom vården lyssnar på en! Han är super, "min" onkologläkare!!! Alla vykorten på bilden har jag fått under min cancerresa... Det roliga är att jag inte vet från vem de kommer ifrån!! Det är 13 st och det är jätte kul att få dem... Hoppas, att när allt är över, få veta vem eller vilka du/ni är!! Vykorten är mycket uppskattande <3 <3 <3 TACK!!!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Känslomässig berg och dalbana!!

Man känner sig helt schizofrenisk... Från den ena dagen till den andra och man mår och känner helt olika... Konstigt att man kan vända så snabbt... Skönt dock!! Det är en vecka efter behandlingen och orken börjar komma tillbaka... Även den positiva känslan börjar infinna sig åter... Det börjar bli som det ska vara helt enkelt!! Dagarna blir ljusare och vi går mot våren, tjohoo... Usch, för mörker! Skulle behöva gå i ljusterapi :)

Har varit ute på en välbehövlig frisk promenad idag... Skönt att röra på fläsket! Trodde väl inte att man skulle gå upp i vikt av skiten, men det gör man... Kanske inte just av skiten men av medicinerna, man blir liksom betydligt hungrigare, trots illamående... Väldigt märklig känsla att vilja äta fast man mår illa... Men nu känner jag mig inte bakfull längre så det är ju skönt! Räcker med en veckas bakfylla, eller vad tycker ni ;)

Ska faktiskt börja plugga! Det är bara en distanskurs på 7,5 poäng men det ska bli väldigt skönt att få lite annat att tänka på... Tre av mina underbara kollegor ska oxå läsa samma kurs och det är väldigt skoj!!

Nu är det dags att fixa maten till kvällen! Ha det bäst <3

Hade jag bara tur??

Jag har ju vetat att jag har haft en aggressiv bröstcancer som var snabbväxande... Men jag har inte riktigt haft något namn på den... Jag begärde ut kopior på min journal, så jag kunde få ett namn på skiten... I journalen står det att jag hade: "Invasiv duktal cancer medullär typ basal-like carcinom. NHG 9 på en grad III trippelneg, Ki67 90 %". Vad betyder nu det här?? På nätet står det att medullär typ basal-like carcinom betyder:"Sällsynta och förekommer främst hos yngre kvinnor. Mycket inflammation runtomkring. Om de inte spritt sig har de bra prognos. Man måste ta bort, och ha tur". Man får en klump i magen av att veta att jag "bara" hade tur... Det kunde ju lika gärna ha gått helt åt helvete... Riktigt läskigt att veta... Tänk om de hade gått på deras tanke på att det inte var något? Vad hade hänt då? Jävla idioter!!

Ki67 är en skala på tumörens tillväxthastighet, där jag låg på 90 % av 100% så det betyder ju att den var väldigt snabbväxande!! Fy fan!! NHG 9 på en grad III trippelnegativ visar på min malignitetsgrad, där 8-9 är den högsta poängen, vilket inte är positivt!!! En läkare som blivit intervjuad fick följande fråga: "Vem har sämsta prognosen idag?– Kvinnan som drabbas av så kallad trippelnegativ bröstcancer. Det enda som biter på den är cellgifter." Tackar så in i helvete mycket för det!!! ALLT ÄR SÅ JÄVLA SJUKT!!!!!!!!!!!

Energiförrådet är så gott som tomt just nu! Hur fyller man på när det enda man gör är att gå hemma och grubbla över om skiten kan komma tillbaka i det andra bröstet... Varför kan de inte bara ta det oxå? Jag vill inte ha det kvar! Jag kommer bli dum i huvudet av att gå och oroa mig... Om det kommer tillbaka, kommer jag ha samma tur igen?? Kan man ha sådan tur två gånger?? Åh, vad jobbigt det är med alla dessa tankar i huvudet... Jag vill vara "tankfri" eller bara få tänka på bra och roliga saker... Som förr!! Cancern känns som en mörk tung ridå som har hakat upp sig så att det inte går att dra bort den så jag kommer ut på scenen igen!! Ut till ljuset igen!! Oj, vad dramatiskt det lät men det är det enda sättet jag kan beskriva det på, just nu i alla fall...

Nu kommer min lilla tvååring och slänger sig runt halsen på mig och ger mig en kram... Det är LYCKA!! Jag har så mycket att se fram emot... Måste blicka framåt... Måste försöka släppa tankarna och fokusera på nuet och framtiden! Nytt år nya tag! Skärp till dig nu Lisa!! FOKUSERA!! Den här resan kommer att ha ett slut, och det ganska snart!! Såååååå skönt det ska bli! Sista behandlingen är inplanerad till den 6 mars... Det är ju snart!! Håll i!! Sen kommer jag ha ett lååååååångt, friskt och lyckligt liv att se fram emot <3 Så, nu känns det lite bättre ;) Måste bara få gnälla av mig lite!

Jag hade ju faktiskt TUR i OTUREN!! Jag hade turen att få överleva, och det kära vänner, är den STÖRSTA, BÄSTA OCH FINASTE turen man kan ha <3

Ha det toppen alla där ute/ kram Lisa