Julen förbi, blickar framåt mot nytt år...

Nu är julen förbi... Jätte mysigt har vi haft det... Lillebror och lillasyster sov över på julafton så vi fick en del kvalitetstid tillsammans <3 Jag är lyckligt lottad att ha så fina underbara syskon, en storasyster, en lillebror och en lillasyster... Skönt att ha så bra kontakt med dem... Kan prata med dem om precis allt... Till dem kan jag gnälla om skitsituationen som jag befinner mig i... Spy ur mig all frustration... Men samtidigt blir det väldigt mycket skratt tillsammans med dem... Helt underbart!! Mycket kraft och styrka kommer från mina syskon och andra anhöriga, släkt och vänner...De är bäst <3

Snart är det ett nytt år... År 2012 kommer bli the year of the year!!! Det kommer bli ett bättre och friskare år än 2011... Ska bli underbart att gå in i det nya året när man vet vad som väntar... Endast tre månader kvar på behandling... Sen lite strålning på det och sen är skiten över... Få börja jobba :) Bli "normal" igen... Kan åka och handla när jag vill... Åh, det ska bli såååå skönt...

Undrar hur man kommer att må när allt är över? Vad jag har läst, är det många som först efter att all behandling slutat inser vad de har gått igenom... Att det är först då man verkligen bryter ihop... Undrar hur jag och mina nära kommer att reagera? Om man är medveten om det kanske man redan nu kan börja bearbeta och förbereda sig!? Eller ska man bara ta en dag i taget och se vad som händer? Kanske bäst så, att ta det som det kommer... Man vet ju faktiskt inte hur man kommer reagera, vi är ju alla olika... Det är dock skönt att läsa om andra som suttit i samma båt... Man känner igen sig i vissa kommentarer... Man vet att man absolut inte är själv i denna skitsjukdom men ibland känns det väldigt ensamt och då är det bra att det finns andra bloggar att läsa... Man märker ganska snabbt att det är vanligare än vad man tror och det, kanske låter väldigt egoistiskt, är rätt så skönt att veta...

Livet fortsätter...

Idag har jag tagit tag i en sak som oroat mig... Eftersom bröstcancer är besläktat med ovarialcancer (äggstockscancer) har jag varit hos gynekologen idag... Nervöst så här dagen innan julafton men samtidigt skönt att få veta hur det ser ut/ står till "därnere"... Allt såg bra ut!! Inget konstigt!!! Underbart skönt att höra!! Nu är det bara att gå kontinuerligt på kontroller...

Imorgon är det julafton! Min underbara släkt kommer hit... Även min älskade lille bror, som annars bor i Norge, kommer hem... Ska bli såååå skönt att få krama om honom <3 Det kommer bli en bra jul trots allt <3

God Jul till er alla <3

Verkligheten gör så ont...

Denna omgång har jag mått bättre då jag inte har legat helt utslagen i en vecka... Man mår dåligt både fysiskt och psykiskt men det är så fruktansvärt svårt att förklara känslan man har inom sig... I två dagar nu har jag kännt mig väldigt nere... Blir så ledsen, arg och frustrerad över min och min familjs situation... Varför har det här hänt? Finns det någon jävla logik i det här? NEJ, det finns det inte!!! Jag vill inte behöva gå igenom det här... Jag vill inte ha haft bröstcancer... Jag vill inte ha behövt operera bort ett av mina bröst... Jag vill inte må som jag gör... Jag vill kunna åka och jobba... Jag vill fungera som vanligt... Men det gör jag inte...

Man känner sig helt tom men ändå helt uppfylld av alla möjliga känslor... Känns som man ska spricka... Trött på att inte kunna åka och handla inför jul, som många andra kan... Rädslan över att bli sjuk och inlagd på sjukhus igen är för stor... Vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick vara hemma julafton med min fina familj <3

Trött på att alla runt omkring mig måste tänka på hur de mår... Känner de nåt i halsen? Är de snuviga? Kan vi träffa Lisa? Idag skulle vi ha firat min systerdotter... Pappa ringde och berättade att hans sambo låg i feber och visste inte om han vågade komma till min syster... Han var orolig över att smitta mig <3 Det är sådant här som irriterar mig nåt så fruktansvärt... Att man inte bara kan träffas som vanligt, utan att behöva vara rädd för att få feber och bli inlagd för antibiotikabehandling... Självklart stannade vi hemma... Alla andra ska ju inte behöva stanna hemma för att jag ska komma!

Just nu känns livet ganska orättvist... Visst ska man fokusera på det positiva... Att jag faktiskt är frisk och att det "bara" är fyra gånger kvar på behandlingen... Men ibland fungerar inte det... Ibland vill jag bara skita i allt!! Oron för att skiten ska komma tillbaka i det andra bröstet, eller att jag ska få någon annan jävla cancer börjar växa... Det har ju hänt en gång redan så vad säger att det inte kan hända igen??? Är så in i helvete trött på det här och just nu känns tiden fram till mars VÄLDIGT långt bort!!! Vill inte, vill inte, vill inte!!!!!!!

Nu ska jag torka tårarna, gå ut i vardagsrummet till mannen och barnen som har tänt en brasa och bara mysa!!

<3 <3 <3

Den nakna sanningen...

Då så... Här kommer den nakna sanningen på hur jag ser ut nu för tiden... Från kort till längre till allra längst, Carmencita!! Kul att leka lite!! Ovant med det allra längsta men samtidigt riktigt roligt att någon gång i livet få ha så långt... Min dotter tycker det är jätte kul med det långa håret för då kan hon fläta och göra frisyrer... För som ni förstår går det inte så bra att fläta det kortaste håret...Lite för pilligt... Håll till godo...












Sen fick jag chocken idag, i duschen... Jag var tvungen att RAKA benen... Vad fan, skulle man inte slippa sådant... Nehej, det vara bara att ta fram rakhyveln, hmmmm... Men däremot fick jag reda på att min mens (jag vet att det blir lite personligt nu, men, men) kommer att upphöra under behandlingstiden, tjohooo!!! Men sen fick jag även reda på att behandlingen kommer försätta mig i ett tidigt klimakterie, inte riktigt lika roligt... Bara man inte blir en sådan där "klimakteriekossa"... Tycker min man har så det räcker...Jag får försöka behärska mig... Hur nu det ska gå till...

Fick min andra behandling för två dagar sedan och det är stor skillnad i hur jag mår jämfört med första gången... Det är som dag och natt... Visst finns lite illamående och trötthet men inte alls som förra gången... Känns hur bra som helst... Mer av sådana här dagar!!!

Tack till dig/ni som fortfarande skickar vykort... Vet fortfarande inte vem de kommer ifrån och jag är inte ett dugg NYFIKEN!!!!!!!! Jag är SKIT NYFIKEN på vem du/ni är... Jag menar att korten uppskattas enormt mycket, tusen tack <3 <3 <3

Nu ska jag göra mig iordning för julbord med jobbet... Ska bli såååå kul att träffa de andra  igen...

Ha det gott alla därute!!

Nu faller det...

Hemma igen efter sex dagar på sjukhus... Underbart att få komma hem till min härliga familj, min säng och bara få gå omkring i vårat hus... VARDAGSLYX!! Nästa behandling, på lucia 13/12, kommer de att sänka cytostatikadosen och öka antiemetikan (illamåendemedicinen)... Så nu räknar jag med att få må bättre än vad jag gjorde efter första behandlingen... 

Nu börjar jag tappa håret :( Märkte av det för två dagar sedan... Fram med rakapparaten igen... För nu har det hunnit bli ca 5mm... Alltså väldigt långt;) Rakade av mig allt... Ser ut som ett skinnhead men det är ju skönt att inte ha luggen i ögonen...

Bestämde tid med perukmakar´n... Hela familjen var med och det var väldigt trångt i det lilla perukrummet... Frisören hade inte alla modeller och färger hemma så jag fick prova de som fanns på plats... HERREGUD!!! Jag fick på mig en halvblond peruk, bara för att se modellen på... Jag såg ut som PERNILLA WAHLGREN!!!! Ni som känner mig vet att jag INTE är en Pernilla Wahlgren-typ... Jag såg såååå fruktansvärt snäll och puttinutti ut... Inte jag alls!!!

Beställde en page och en långhårig peruk i mörkbrunt... Ska bli roligt att få "klä ut sig"... Inte varje dag man kan välja frisyr efter humör... Ska bli skitkul när jag väl får hem dem!! Jag kanske lägger ut ett kort vartefter, vem vet...

Långtråkigt...

Nu har jag suttit isolerad i fyra dagar och än är det inte över!! Jobbig känsla att känna sig tipptopp och inte få gå utanför dörren... Inte krama anhöriga och vänner som har varit på besök... Fast ikväll bröt jag och mannen den regeln, ooppps!! Vi kramades!!! Helt underbart <3 Har ju inte fått röra vid honom på fyra dagar!! Det var så himla mysigt att få krypa in i hans famn <3 <3 <3 Idag har även min underbara storasyster varit här och som vanligt blev det mycket skratt!

V är väldigt hostig hemma och i nuläget är det inget bra för mig... J ska ta honom till VC imorgon för att se vad det kan vara... Plutten har svårt att sova på nätterna och det håller ju J också vaken... Inget bra nu när han är ensam med barn och hem och allt vad det innebär... Han får inte bli sjuk!

Man får försöka tänka på denna "lilla" sjukhusvistelsen som hotellövernattning med roomservice... Har blivit van att sova här nu så det blir väl problem sen när jag väl kommer hem... Men det ska bli väldigt skönt att få komma hem till min familj... Saknar dem i mängder <3 Men det är bättre att jag blir kvar här en dag för mycket än att jag åker hem för tidigt och drar på mig nåt skit så nästa behandling blir uppskjuten... Det vill jag inte...

Första dosen cytostatika, som ni nog har förstått, var lite för tuff för min kropp och benmärg... Den slog ut immunförsvaret totalt... Eventuellt kommer man justera nästa cytostatikados så att det inte blir likadant igen... Plus att jag troligtvis kommer få flera "vitakroppssprutor" och börja med dem tidigare för att hämta hem de vita blodkropparna snabbare... För så här kan det inte vara i 3,5 månad...

                              <3 <3 <3

Lite uppdatering...

Ja, vart ska jag börja?! Det har hänt mycket på den här tiden som jag inte har bloggat... Jag fick min första behandling, som ni vet, den 22 nov... På kvällen, vid 19.00 tiden, började illamåendet från helvetet!! Fy fan så jag mådde... Det höll i sig hela natten och hela onsdagen... Visste inte vart jag skulle ta vägen... Ville bara krypa ur mitt skinn... Illamåendet ledde till att jag gick ner 2,5 kg de första dagarna vilket resulterade i enorm orkeslöshet och matthet... Jag gick mellan säng, soffa och toaletten... Det var det jag orkade... Kände mig som 90-årig tant utan flås... Barnen tyckte självklart det var jobbigt att se mig må så dåligt... Jag är ju frisk men känner och beter mig som jag är jätte sjuk... Svårt för dem och oss att greppa...

Orkeslösheten höll i sig ett bra tag... Dag 6 började det sakta vända och jag kunde vara uppe lite mera... Min underbara dotter sa till mig "Mamma, det är så härligt att höra dig gå omkring i huset och se att du mår så mycket bättre"... Hon tänker nog mycket <3

Sen när jag väl hade fått tillbaka orken kom febern... Vad fan, ska det aldrig ta slut?! Är extremt trött på att vi inte bara kan få glida med nån jävla gång!! Ringde till onkologen mitt i natten och de ordinerade prover till på morgonen... Åkte till VC och tog dessa som visade på alldeles för lågt immunförsvar... Benmärgsdepression som det så fint heter!!!! Det var bara att packa sig iväg och bli inlagd på onkologens vårdavdelning för intravenös antibiotika!! Så nu sitter jag här... Isolerad... Får inte ens gå ut i korridoren pga min infektionskänslighet... Känns ju så där faktiskt... Som tur är så finns det så snälla människor som K och A, pappa och systeryster som kom upp med godis, tidningar, dator och ett gäng filmer <3 Helgen är räddad!!

När man inte har något immunförsvar tycker man att man borde känna sig ganska krasslig men det gör jag inte... Därför är det så svårt att ta det på "allvar" vilket man absolut måste göra... Är man inte försiktig så kan det i värsta fall leda till blodförgiftning, och det vill jag ju inte ha... Jobbigt att vara hemifrån men samtidigt nödvändigt! J blev hemma med V idag för han var lite snorig och hängig... Tråkigt att veta att ens barn är "farliga" för ens hälsa... Men jag kommer ta igen alla kramar och pussar när mitt immunförsvar tillåter det <3