Nu är det lite mycket IGEN! I början av mars var jag åter hos bröstkirurgen för att diskutera operationen av borttagande av hö bröst. Det resulterade i att dr. skrev en anmälan till operation men inget datum är ännu satt. Parallellt med detta är jag mitt uppe i praktik på förlossningen som är otroligt roligt , mysigt och lärorikt!
Nu väntar jag alltså på att få en tid till operation som de säger kommer att bli inom en månad. Innan operation måste jag göra en MR vilket jag först tyckte kändes jätte skönt för att få göra men i nästa sekund tog skräcken fäste i min kropp och tankar på att de faktiskt kan hitta något sköljde över mig!!! Vad gör jag om de hittar nåt?? Orkar jag mera? Finns det någon styrka kvar att vrida ur?
Härom dagen tappade jag totalt fotfästet och min stackars man fick ta smällen...IGEN!!! Ibland känns det som jag håller på att bli dum i huvudet! Jag vill inte att cancern ska få förstöra mera! Vill inte behöva vara ledsen mer! Men den letar sig fram emellanåt, tyvärr... Det är många tankar som surrar runt i huvudet! Jag vill genomgå operationen men ändå inte... Rädd att något går fel... Jag vill inte vara 37 år och inga bröst... Men jag vill inte riskera att få tillbaka det... Som sagt, mycket tankar fläktar fritt!
Sen måste operationen "passa in" i resten av mitt liv... Eftersom jag studerar nu kan jag inte vara sjukskriven i tre veckor, vilket kirurgerna tycker... Så jag har ett önskedatum som skulle "passa" mig bäst... Vi får se om jag kan få ha liiiite tur och att det blir det datumet... Den som lever får se!!!
Nu ska jag sova så jag är utvilad och redo för massa förlossningar imorgon! Helt otrolig känsla att få vara med när små nya liv kommer till världen!
<3 SOV GOTT <3
Imorgon ska jag träffa bröstkirurgläkaren igen... Det är mycket delade känslor! Vi ska diskutera "framtiden" för mitt hö bröst! Jag vill ju ta bort det men ändå inte! Vill ju minska alla risker att få tillbaka skiten! Man hör nästan dagligen hur människor går bort i den här förbannade cancern!!! Nu menar jag inte bara i bröstcancer utan helvetet kan ju dyka upp var som helst i kroppen och bara ta över hela kontrollen! Det är så in i helvete orättvist!!!! Jag blir sååååå arg när jag tänker på hur många, både unga och gamla, som mister kontroller till den här skiten! Unga som är mitt i livet, kanske har familj och barn och äldre som haft ett friskt liv... Kan de då inte få gå vidare pga. ålder istället för den här jävla sjukdomen...
Mitt och min familjs liv rullar på men ändå blir både jag och min man påminda hela tiden på vad som kunde ha hänt om jag inte blev frisk! Jag får svårt att andas, känner en hård knut i magen och tårarna bränner innanför ögonlocken när jag tänker på vilken tur jag har haft! Man kan inte sluta att tänka på "att tänk om, tänk hur det kunde ha gått"... Jag vill inte tänka så! Jag vill bara kunna gå vidare! Men eftersom det fortfarande är ingrepp och besök kvar känns det inte som jag kan göra det än... Undrar om den känslan någonsin kommer? Att man kan gå vidare! Vi kommer aldrig kunna lägga det bakom oss helt men ändå kunna gå vidare... Längtar till den dagen!
Imorgon ska vi alltså till kir.läk. och diskutera om operationen att ta bort hö bröst... Har delade känslor inför det mötet, dels för läkaren vi ska träffa och dels för att jag vill/inte vill... Missförstå mig inte! Jag är fast besluten att ta bort bröstet men det kommer kännas som att jag sviker det... Vä bröst svek mig så det kan jag leva utan men hö har ju inte gjort något ont, hahahaha... Ja, man kanske tänker lite konstigt!
Fortsättning följer efter morgondagens möte! Uppdatering kommer!
Ha det bäst <3 <3 <3
