Julen förbi, blickar framåt mot nytt år...

Nu är julen förbi... Jätte mysigt har vi haft det... Lillebror och lillasyster sov över på julafton så vi fick en del kvalitetstid tillsammans <3 Jag är lyckligt lottad att ha så fina underbara syskon, en storasyster, en lillebror och en lillasyster... Skönt att ha så bra kontakt med dem... Kan prata med dem om precis allt... Till dem kan jag gnälla om skitsituationen som jag befinner mig i... Spy ur mig all frustration... Men samtidigt blir det väldigt mycket skratt tillsammans med dem... Helt underbart!! Mycket kraft och styrka kommer från mina syskon och andra anhöriga, släkt och vänner...De är bäst <3

Snart är det ett nytt år... År 2012 kommer bli the year of the year!!! Det kommer bli ett bättre och friskare år än 2011... Ska bli underbart att gå in i det nya året när man vet vad som väntar... Endast tre månader kvar på behandling... Sen lite strålning på det och sen är skiten över... Få börja jobba :) Bli "normal" igen... Kan åka och handla när jag vill... Åh, det ska bli såååå skönt...

Undrar hur man kommer att må när allt är över? Vad jag har läst, är det många som först efter att all behandling slutat inser vad de har gått igenom... Att det är först då man verkligen bryter ihop... Undrar hur jag och mina nära kommer att reagera? Om man är medveten om det kanske man redan nu kan börja bearbeta och förbereda sig!? Eller ska man bara ta en dag i taget och se vad som händer? Kanske bäst så, att ta det som det kommer... Man vet ju faktiskt inte hur man kommer reagera, vi är ju alla olika... Det är dock skönt att läsa om andra som suttit i samma båt... Man känner igen sig i vissa kommentarer... Man vet att man absolut inte är själv i denna skitsjukdom men ibland känns det väldigt ensamt och då är det bra att det finns andra bloggar att läsa... Man märker ganska snabbt att det är vanligare än vad man tror och det, kanske låter väldigt egoistiskt, är rätt så skönt att veta...

Livet fortsätter...

Idag har jag tagit tag i en sak som oroat mig... Eftersom bröstcancer är besläktat med ovarialcancer (äggstockscancer) har jag varit hos gynekologen idag... Nervöst så här dagen innan julafton men samtidigt skönt att få veta hur det ser ut/ står till "därnere"... Allt såg bra ut!! Inget konstigt!!! Underbart skönt att höra!! Nu är det bara att gå kontinuerligt på kontroller...

Imorgon är det julafton! Min underbara släkt kommer hit... Även min älskade lille bror, som annars bor i Norge, kommer hem... Ska bli såååå skönt att få krama om honom <3 Det kommer bli en bra jul trots allt <3

God Jul till er alla <3

Verkligheten gör så ont...

Denna omgång har jag mått bättre då jag inte har legat helt utslagen i en vecka... Man mår dåligt både fysiskt och psykiskt men det är så fruktansvärt svårt att förklara känslan man har inom sig... I två dagar nu har jag kännt mig väldigt nere... Blir så ledsen, arg och frustrerad över min och min familjs situation... Varför har det här hänt? Finns det någon jävla logik i det här? NEJ, det finns det inte!!! Jag vill inte behöva gå igenom det här... Jag vill inte ha haft bröstcancer... Jag vill inte ha behövt operera bort ett av mina bröst... Jag vill inte må som jag gör... Jag vill kunna åka och jobba... Jag vill fungera som vanligt... Men det gör jag inte...

Man känner sig helt tom men ändå helt uppfylld av alla möjliga känslor... Känns som man ska spricka... Trött på att inte kunna åka och handla inför jul, som många andra kan... Rädslan över att bli sjuk och inlagd på sjukhus igen är för stor... Vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick vara hemma julafton med min fina familj <3

Trött på att alla runt omkring mig måste tänka på hur de mår... Känner de nåt i halsen? Är de snuviga? Kan vi träffa Lisa? Idag skulle vi ha firat min systerdotter... Pappa ringde och berättade att hans sambo låg i feber och visste inte om han vågade komma till min syster... Han var orolig över att smitta mig <3 Det är sådant här som irriterar mig nåt så fruktansvärt... Att man inte bara kan träffas som vanligt, utan att behöva vara rädd för att få feber och bli inlagd för antibiotikabehandling... Självklart stannade vi hemma... Alla andra ska ju inte behöva stanna hemma för att jag ska komma!

Just nu känns livet ganska orättvist... Visst ska man fokusera på det positiva... Att jag faktiskt är frisk och att det "bara" är fyra gånger kvar på behandlingen... Men ibland fungerar inte det... Ibland vill jag bara skita i allt!! Oron för att skiten ska komma tillbaka i det andra bröstet, eller att jag ska få någon annan jävla cancer börjar växa... Det har ju hänt en gång redan så vad säger att det inte kan hända igen??? Är så in i helvete trött på det här och just nu känns tiden fram till mars VÄLDIGT långt bort!!! Vill inte, vill inte, vill inte!!!!!!!

Nu ska jag torka tårarna, gå ut i vardagsrummet till mannen och barnen som har tänt en brasa och bara mysa!!

<3 <3 <3

Den nakna sanningen...

Då så... Här kommer den nakna sanningen på hur jag ser ut nu för tiden... Från kort till längre till allra längst, Carmencita!! Kul att leka lite!! Ovant med det allra längsta men samtidigt riktigt roligt att någon gång i livet få ha så långt... Min dotter tycker det är jätte kul med det långa håret för då kan hon fläta och göra frisyrer... För som ni förstår går det inte så bra att fläta det kortaste håret...Lite för pilligt... Håll till godo...












Sen fick jag chocken idag, i duschen... Jag var tvungen att RAKA benen... Vad fan, skulle man inte slippa sådant... Nehej, det vara bara att ta fram rakhyveln, hmmmm... Men däremot fick jag reda på att min mens (jag vet att det blir lite personligt nu, men, men) kommer att upphöra under behandlingstiden, tjohooo!!! Men sen fick jag även reda på att behandlingen kommer försätta mig i ett tidigt klimakterie, inte riktigt lika roligt... Bara man inte blir en sådan där "klimakteriekossa"... Tycker min man har så det räcker...Jag får försöka behärska mig... Hur nu det ska gå till...

Fick min andra behandling för två dagar sedan och det är stor skillnad i hur jag mår jämfört med första gången... Det är som dag och natt... Visst finns lite illamående och trötthet men inte alls som förra gången... Känns hur bra som helst... Mer av sådana här dagar!!!

Tack till dig/ni som fortfarande skickar vykort... Vet fortfarande inte vem de kommer ifrån och jag är inte ett dugg NYFIKEN!!!!!!!! Jag är SKIT NYFIKEN på vem du/ni är... Jag menar att korten uppskattas enormt mycket, tusen tack <3 <3 <3

Nu ska jag göra mig iordning för julbord med jobbet... Ska bli såååå kul att träffa de andra  igen...

Ha det gott alla därute!!

Nu faller det...

Hemma igen efter sex dagar på sjukhus... Underbart att få komma hem till min härliga familj, min säng och bara få gå omkring i vårat hus... VARDAGSLYX!! Nästa behandling, på lucia 13/12, kommer de att sänka cytostatikadosen och öka antiemetikan (illamåendemedicinen)... Så nu räknar jag med att få må bättre än vad jag gjorde efter första behandlingen... 

Nu börjar jag tappa håret :( Märkte av det för två dagar sedan... Fram med rakapparaten igen... För nu har det hunnit bli ca 5mm... Alltså väldigt långt;) Rakade av mig allt... Ser ut som ett skinnhead men det är ju skönt att inte ha luggen i ögonen...

Bestämde tid med perukmakar´n... Hela familjen var med och det var väldigt trångt i det lilla perukrummet... Frisören hade inte alla modeller och färger hemma så jag fick prova de som fanns på plats... HERREGUD!!! Jag fick på mig en halvblond peruk, bara för att se modellen på... Jag såg ut som PERNILLA WAHLGREN!!!! Ni som känner mig vet att jag INTE är en Pernilla Wahlgren-typ... Jag såg såååå fruktansvärt snäll och puttinutti ut... Inte jag alls!!!

Beställde en page och en långhårig peruk i mörkbrunt... Ska bli roligt att få "klä ut sig"... Inte varje dag man kan välja frisyr efter humör... Ska bli skitkul när jag väl får hem dem!! Jag kanske lägger ut ett kort vartefter, vem vet...

Långtråkigt...

Nu har jag suttit isolerad i fyra dagar och än är det inte över!! Jobbig känsla att känna sig tipptopp och inte få gå utanför dörren... Inte krama anhöriga och vänner som har varit på besök... Fast ikväll bröt jag och mannen den regeln, ooppps!! Vi kramades!!! Helt underbart <3 Har ju inte fått röra vid honom på fyra dagar!! Det var så himla mysigt att få krypa in i hans famn <3 <3 <3 Idag har även min underbara storasyster varit här och som vanligt blev det mycket skratt!

V är väldigt hostig hemma och i nuläget är det inget bra för mig... J ska ta honom till VC imorgon för att se vad det kan vara... Plutten har svårt att sova på nätterna och det håller ju J också vaken... Inget bra nu när han är ensam med barn och hem och allt vad det innebär... Han får inte bli sjuk!

Man får försöka tänka på denna "lilla" sjukhusvistelsen som hotellövernattning med roomservice... Har blivit van att sova här nu så det blir väl problem sen när jag väl kommer hem... Men det ska bli väldigt skönt att få komma hem till min familj... Saknar dem i mängder <3 Men det är bättre att jag blir kvar här en dag för mycket än att jag åker hem för tidigt och drar på mig nåt skit så nästa behandling blir uppskjuten... Det vill jag inte...

Första dosen cytostatika, som ni nog har förstått, var lite för tuff för min kropp och benmärg... Den slog ut immunförsvaret totalt... Eventuellt kommer man justera nästa cytostatikados så att det inte blir likadant igen... Plus att jag troligtvis kommer få flera "vitakroppssprutor" och börja med dem tidigare för att hämta hem de vita blodkropparna snabbare... För så här kan det inte vara i 3,5 månad...

                              <3 <3 <3

Lite uppdatering...

Ja, vart ska jag börja?! Det har hänt mycket på den här tiden som jag inte har bloggat... Jag fick min första behandling, som ni vet, den 22 nov... På kvällen, vid 19.00 tiden, började illamåendet från helvetet!! Fy fan så jag mådde... Det höll i sig hela natten och hela onsdagen... Visste inte vart jag skulle ta vägen... Ville bara krypa ur mitt skinn... Illamåendet ledde till att jag gick ner 2,5 kg de första dagarna vilket resulterade i enorm orkeslöshet och matthet... Jag gick mellan säng, soffa och toaletten... Det var det jag orkade... Kände mig som 90-årig tant utan flås... Barnen tyckte självklart det var jobbigt att se mig må så dåligt... Jag är ju frisk men känner och beter mig som jag är jätte sjuk... Svårt för dem och oss att greppa...

Orkeslösheten höll i sig ett bra tag... Dag 6 började det sakta vända och jag kunde vara uppe lite mera... Min underbara dotter sa till mig "Mamma, det är så härligt att höra dig gå omkring i huset och se att du mår så mycket bättre"... Hon tänker nog mycket <3

Sen när jag väl hade fått tillbaka orken kom febern... Vad fan, ska det aldrig ta slut?! Är extremt trött på att vi inte bara kan få glida med nån jävla gång!! Ringde till onkologen mitt i natten och de ordinerade prover till på morgonen... Åkte till VC och tog dessa som visade på alldeles för lågt immunförsvar... Benmärgsdepression som det så fint heter!!!! Det var bara att packa sig iväg och bli inlagd på onkologens vårdavdelning för intravenös antibiotika!! Så nu sitter jag här... Isolerad... Får inte ens gå ut i korridoren pga min infektionskänslighet... Känns ju så där faktiskt... Som tur är så finns det så snälla människor som K och A, pappa och systeryster som kom upp med godis, tidningar, dator och ett gäng filmer <3 Helgen är räddad!!

När man inte har något immunförsvar tycker man att man borde känna sig ganska krasslig men det gör jag inte... Därför är det så svårt att ta det på "allvar" vilket man absolut måste göra... Är man inte försiktig så kan det i värsta fall leda till blodförgiftning, och det vill jag ju inte ha... Jobbigt att vara hemifrån men samtidigt nödvändigt! J blev hemma med V idag för han var lite snorig och hängig... Tråkigt att veta att ens barn är "farliga" för ens hälsa... Men jag kommer ta igen alla kramar och pussar när mitt immunförsvar tillåter det <3

Ändrade planer...

Igår morse ringde telefonen... Det var sköterskan från onkologen... De hade fått ett återbud vilket betydde att de kunde sätta in min picc-line redan igår... Många tankar flög runt... Ska man vänta till den planerade insättningen för att förbereda mig mentalt ännu mera eller är det bara att hoppa på... Jag hoppade på!! Snälla pappi kom och satt åter igen barnvakt <3 Jätte trevlig personal och insättningen gick bra... Visst kändes det när de stack in nålen men det som känns mest konstigt är att jag har en slang på ca 38 cm inne i kroppen, som slutar vid hjärtat... Känns ju sådär :/ Lite öm i armen men annars ingen smärta efteråt...

Så idag startade behandlingen!! Första av sex... Så nu är det bara fem gånger kvar :) Tjohooo!! Först var det en spruta som injicerades på ca 5 min, sen det röda droppet (som för övrigt gör att man kissar rött) som tar en timme och sist ett klart dropp som tar en halv timme... Min kära man var förstås med som trevligt sällskap :) Jag trodde jag skulle ligga och gråta i två timmar och tycka det var skitjobbigt men det gjorde jag INTE!!! Visst fick jag tårar i ögonen i början när jag såg cytostatikan rinna in i armen men sen gick det förvånansvärt bra :)

Fick ett schema på hur jag ska ta tabletter mot illamående... Information om sprutorna jag ska ta och nya tider för blodprover... Mycket att hålla reda på, men det löser sig...

Nedan ser ni lite bilder på min allra första cytostatikabehandling!!!

Första mötet med onkologen...

Igår träffade vi onkologen för första gången. Jag var otroligt nervös... Jag visste ju vad vi skulle prata om men nu är det verkligen på riktigt... Underbar läkare!! Rak och ärlig och han lindade inte in något... Han sa att operationerna kommer kännas som skitsaker jämfört med hur jag kommer må framöver... J och jag bara tittade på varandra och läkaren sa "Ja, så är det... Det är verkligheten..." Konstigt men skönt att få höra verkligheten i ord...

Läkaren tyckte mina PAD-svar var "luddiga" så han ringde för att få klarhet i dem... Det visade sig att det var TVÅ lymfkörtlar av fyra som var smittade!! Herregud, man blir ju inte förvånad längre! Nu spelar det ju egentligen ingen roll, jag är ju fortfarande frisk, men så dåligt av bröstläkaren! Hon ska väl hålla reda på sådant, eller?

Onkologen sa, flera gånger, under mötet att jag ÄR FRISK och det är det jag ska fokusera på... Behandlingen är "bara" för att jag ska komma ner på samma "risknivå för cancer" som er andra dödliga :) Kändes mycket skönt att höra det också!! Fick ett väldigt förtroende för honom!

BIVERKNINGAR!! Det finns ju en liiiiten nackdel med att få cytostatika! Läkaren förklarade så här att om vårat möte skulle ta en timme så skulle han egentligen prata om infektionskänsligheten i 50 min. för så pass viktigt är det... Det är mycket att tänka på kring detta! Hela familjen ska vaccineras mot influensan till att börja med... Sen kommer jag få ge mig själv sprutor i magen dag fem till tio efter en behandling för att hjälpa de vita blodkropparna att återhämta sig... Jag får ha lilleman i knät men ska försöka att inte pussa på honom, vilket kommer att bli VÄLDIGT svårt... Inte vistas i trånga och stora folkmassor... Om jag får feber måste jag få antibiotika inom 24 tim. för att mota Olle vid grind (som läkaren uttryckte sig)... Allt kommer lösa sig och jag tror man hittar nya rutiner och nya vanor...

Andra biverkningar är ju håravfall (hela kroppen), torra slemhinnor, svamp i munnen som kan gå hela vägen ner, problem med magen, illamående och trötthet... Nu drabbas ju inte alla av alla biverkningar så man får hoppas på det bästa ;)

Jag är planerad att få en Picc-Line insatt 28/11 och få första behandlingen 2/12... Känns overkligt... Ska få behandling en gång i veckan var tredje vecka... Totalt sex cykler... Sen blir det strålning efter det... Ja, det är väl bara att "gilla läget och följa med vågen"... Inte mycket annat att göra :)   




- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite jobbig dag...

Imorgon ska vi till onkologen för första gången... Jag ska till CANCERDOKTORN... Har ju vetat om det ett tag men nu, dagen innan, smyger oron och nervositeten fram... Ännu en käftsmäll! Det här händer verkligen! Man kan skämta och hålla det borta så pass man kan men så fort man ger tankarna lite för mycket utrymme kommer man snabbt fram till att det är verklighet... Vill inte men vill inte heller vara utan det, cytostatikan... Mycket jobbig känsla... Frustrerande! Hur kommer jag se ut som "flintis"? Hur kommer jag må? Vill inte behöva isolera mig från min egna familj vid eventuella sjukdomar! Hur blir det med all julhandling som jag och J brukar göra tillsammans? Kommer man våga sig ut bland folkmassor? Dels för hur man kommer se ut men också för att man blir infektionskänslig? Hur försiktig måste man vara? Kommer jag gå upp i vikt eller kommer jag gå ner i vikt? Ja, som ni märker, har jag många frågor och tankar kring den blivande behandlingen... Men ett som är säkert, som min goa smarta kollega sa, nu ska jag ha cytostatika för att hålla mig frisk, inte för att jag är sjuk!!!

Här om dagen, när jag som vanligt tog på mig BH:n och stoppade in min lilla vän bröstprotesen (som fortfarande inte har fått något namn), slog det mig att den här proceduren ska jag göra nu varje dag ett bra tag framöver... Jag kan inte bara ta mina gamla BH:ar, de som jag köpt just för att de passar till de olika plagg jag har... Nu måste man ha speciella BH:ar som inte ser allt för roliga ut men fyller väl sitt syfte, antar jag... Kände igen att jag bara ville tillbaka till livet innan diagnosen och operationerna... Tillbaka till vårat "normala" liv, som det var! Men det går ju inte!! Ödet, eller vad man ska kalla det, hade andra planer för oss... Som min man brukar säga "Vi hade det väl för bra!" Hittar ingen annan förklaring till att detta hände just oss!

Nu är det bara att bita ihop och stå ut... Klart det kommer bli jobbiga dagar men man får inte glömma de bra dagarna som balanserar upp det hela och som förhoppningsvis kommer vara de dominerande <3

Livet leker!!

Underbara härliga pappi ringde på dörren oplanerat idag... Där stod han med en flaska champagne till mig... Välkomna mig hem som "botad" <3 Älskar honom massor <3 Har ju världens bästa föräldrar <3 Kan prata med dem om precis ALLT!!

Lade mig i ett bad på kvällen och mannen kom in med ett glas champagne... Vad konstigt livet kan bli... Vilka vändingar det kan göra när man inte riktigt hänger med... När man tänker tillbaka på de månader som gått så känns det som tiden bara runnit iväg men ändå inte... Väntan på alla svar har kännts som år men nu är det verkligen igång!!

Min älskade J och jag pratade mycket, medans jag låg i badet och sippade champagne... Det kunde ju ha gått riktigt illla... Vi hade tur... Tur att jag hittade knölen och tog den på allvar!! Nu ska vi fokusera på vad vi verkligen vill göra med hus, resor och annat och ta tag i dessa saker... Livet är verkligen för kort!! Det är något som man i alla fall har fått lära sig på denna turbulenta resa...

Och till mina kära medsystrar vill jag bara säga: Kontrollera era bröst regelbundet!!! KRAM <3

UNDERBART!!!!!

Hemkommen från läkarbesöket och har en otrolig härlig känsla i kroppen... Bröstet visste vi ju, redan igår, var friskt men idag fick vi även veta att de lymfkörtlar, 12 st, läkaren tog bort i armhålan var FRISKA!!! Alla var friska!!! SÅ JÄVLA SKÖNT!!! Totalt tog de bort 16 st lymfkörtlar och det vara bara en som var sjuk... Fy fan vad härligt livet känns just nu!! Man har svårt att ta till sig det positiva beskedet men det kommer nog sjunka in ganska snabbt under kvällen :) Vi spottade cancern rakt i ansiktet, så det så!!!! Så skit på dig jävla cancer... Kom inte här och kom ;)

Mannen är på väg hem med en flaska champagne!! Här ska firas till tusen!! OTROLIGT HÄRLIGT!! Så många orostankar och många spänningar man har samlat på sig under dessa månader som gått... Är väldigt trött i huvudet och kroppen men på ett mycket positivt sätt... Kommer nog sova väldigt gott i natt :)

Nu är planen som lyder: Träff med onkologen nästa vecka för att få reda på hur ofta och vilken cytostatika jag kommer att få. Jag fick cytostatika, tjohoo!! Det var en självklarhet. Sen kommer de nog att sätta igång ganska snabbt därefter, så inom två veckor är jag nog igång... Kommer troligtvis få en porth a cath först, en infart som sitter under huden...Så skönt, för då kan man börja räkna ner tiden på denna konstiga resa... Efter cytostatikan blir jag strålad men det tar vi då... Nu är det bara en lite bit kvar på denna otroligt känslofyllda upplevelse/erfarenhet!! Nu blickar vi VERKLIGEN framåt... FY FAN VAD SKÖNT!!!!! Tack alla som stöttat, skrivit, messat, skickat kort och blommor och bara funnits runt omkring mig och min familj <3 Ni betyder MASSOR!!! Tack till tusen <3

Äntligen lite besked!!

Nu har det hänt!! Svaret på bröstet fick jag veta idag... Satt på jobbet och skulle beställa tid för att tömma sårhålan IGEN... Tänkte inte ens fråga om svaren för jag blir så arg när de inte är klara... Men nu, idag, fick jag äntligen veta... Det fanns INGA fler tumörer i bröstet, TJOHOOOO!!!! Det var friskt!!! Nu väntar vi bara på att få svar på lymfkörtlarna. Efter beskedet släppte mycket oro och min stackars kollega fick trösta mig där jag satt och grät på expedition <3 Skönt att man har så fina arbetskamrater <3 Nu är det verkligen bara att blicka framåt!

Det är en konstig känsla att få veta att ens bröst är friskt... Det är ju en självklarhet att det ska vara så... Det ska inte vara sjukt... Väldigt konstig känsla... Vissa kanske tycker att det var "onödigt", nu med facit i hand, att ta bort hela bröstet när det faktiskt var friskt... Jag ser det dock inte så eftersom jag redan från början sa att är det sjukt ska det bort! Och eftersom cancern verkade vara så aggressiv så känns det bara skönt att det inte finns något fäste för skiten.

Imorgon har jag åter en tid för att tömma sårhålan först för att sen träffa läkaren och få veta vad för behandling de erbjuder mig, som det så fint heter... Nu har jag gått så länge och mentalt förberett mig på att få cytostatika att jag är nervös för att jag INTE ska få det... Hur ska man känna inför det? Nu går jag, som vanligt, händelserna i förväg men jag vill vara förberedd... Så man inte sitter helt tom och vet varken ut eller in... Jag vill ju inte ha något återfall så då borde man väl få cytostatika i förebyggande syfte, eller? Tänk om de "bara" erbjuder strålning! Det känns som jag vill ha en genomkörare i kroppen så vet man, ifall någon liten cell lyckats komma förbi hindrerna, att kroppen "renas" från skiten... Jaja, vi får väl se imorgon och uppdaterat status kommer imorgon kväll...

Fösta jobbkvällen gick bra men jag var otroligt trött när jag kom hem... Trött i ryggen... Trots att man inte känner sig sjuk, rent fysiskt, så tar alla tankar kring sjukdomen mycket energi... Man tror man kan lura sig själv men tankarna finns självklart där hela tiden... Det var jätte kul att vara tillbaka igen... Tillbaka till "vardagen" kan vara rätt så skönt :)

Sovmorgon, jääääsp...

Vaknade och tittade på klockan... 10.20!!! Tittade åt sidan och där låg lilleman och snusade <3 Bredvid honom låg min "stora" man och snusade lite högre :) Mellanknoddarna låg i sina sängar och snarkade... UNDERBART med sovmorgon när alla kan få del av den... Jag är väldigt bortskämd med att få ligga kvar i sängen och min kära man går upp, varje dag, med barnen... Vardagslyx i mängder!!!! Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, min man är världens underbaraste <3

En person till som är riktigt härlig är min svärmor... Hon ringde och "väckte oss" på "morgonen"... Hon ville komma hit och tvätta våra fönster :) Eftersom jag fortfarande inte kan använda vänster arm normalt så erbjöd hon sig att hjälpa oss med det... De blev sååååå fina!! Nu ser man ju t.o.m. ut genom dem :) Tack svärmor <3

Armen tränas flitigt och man blir mer och mer rörlig men det gör fortfarande ont... Det kommer säkert ge med sig bara man är envis med träningen...

Imorgon ska jag jobba för första gången på 3 v... TJOHOOO!!

Rolig kväll!

Dagen har varit ganska lugn och behaglig... Mannen, jag och lilleman har tagit en långpromenad... Skönt med frisk luft och röra lite på sig... Man går och filosoferar och pratar om tankar kring det mesta... Skönt att ventilera!


Sen på med snyggtutten och snygg-BH:n!! För nu var vi bjudna på middag hos svåger och svägerskan... Så himla kul att träffas och prata och skratta massor! Det är så skönt att det "vanliga livet" finns med på ett hörn <3 Mer av sådant!!!

...fortsättning på förra inlägget...

Jo då, bröstsköterskan ringde... T.o.m. innan lunch... Hon hade fått fram att undersökningarna, svaret, på bröstet var klart och att det fanns ett diktat som läkarsekreterarna inte hunnit skriva ut, så hon visste inte vad det stod i det... Lymfkörtlarna höll de på att undersöka nu och hon visste inte hur lång tid det skulle ta tills det svaret var klart... Hon hoppades att svaret skulle vara färdigt tills på måndag och om det skulle ske kanske jag kommer med på tisdagsronden i nästa vecka... Med tisdagsrond menar man en multidisciplinär konferens där kirurg, onkolog, patolog och cytolog deltar för att diskutera fram vilken behandling jag kommer att få...

Jag frågade sköterskan om man bara hade struntat i att kryssa i snabbsvarsrutan eller om det var en miss... Hon trodde självklart att det har blivit en miss, inte att läkaren har struntat i det... Får man verkligen göra sådana fel? Jag sa precis vad jag tyckte till sköterskan... Att det var skitdåligt! Att man känner sig åtsidosatt, nonchalerad, ledsen, arg och besviken! Att sådana här fel får man bara inte göra! Jag sa till henne att "först fick jag vänta i 5 v på ett svar... Sen helt plötsligt har man BRÖSTCANCER och två dagar senare har man bara ett bröst... Och så blir man lovad snabbsvar som GLÖMS bort"...

Tyvärr får man ju prata med "fel" person... Det är ju inte sköterskan fel men det blir hon som får ta emot min aggression och frustration... Jag sa dock, flera gånger, att jag inte är "arg" på henne men att man blir så jävla frustrerad när man inte kan göra ett skit...

Att få svaret kanske inte har någon medicinsk betydelse... Behandlingen börjar de inte med förren såret är så pass läkt att det inte störs av cytostatikan... Men för min oro betyder det en jävla massa... Även om körtlarna är sjuka och man inte kan göra något åt det just nu så vill jag veta det... Jag vill och har fan rätt till att veta vad mina kroppsdelar har visat sig innehålla eller inte innehålla!!!!!!!! Konstigare än så behöver det inte vara, eller hur?

FY FAN!!!!

Jag är så in i helvete förbannad och ledsen... Haft kontakt med bröstsköterskan nu på morgonen för att kunna få ett jävla svar någongång!!! Svaret var SJÄLVKLART inte färdigt och nu fick jag reda på att det inte ens var ikryssat SNABBSVAR! VAD I HELVETE!!!!! Hur fan kan man glömma att kryssa i det?? Eller har de bara struntat i det och trott att jag inte skulle bry mig?? Innan operationen frågade jag om jag skulle få vänta i 5 v till (eftersom det tog så lång tid för första svaret att komma)... Men då säger läkare "Nej, det här ska vi sköta snabbare"... Och så har de inte ens kommit ihåg att kryssa i snabbsvar!! Jag kan inte, med ord, beskriva hur jävla ledsen, arg och besviken jag är...

Jag bara bröt ihop efter jag lagt på telefonen... Hur fan kan man få "leka" med andras liv på det här sättet... De sitter med någon egenvald maktposition... Kan styra och ställa med ens känslor precis hur de vill!! FY FAN!! Jag kan inte förstå... Känner mig helt urlakad... Man orkar inte...

Bröstsköterskan ska ringa upp mig igen efter lunch och ska då ha pratat med patologen för att se vart svaret är... Om det överhuvudtaget har börjat med det!! Man mår för fan illa... Ingen bra start på dagen :(

Praktiska göromål...

När en familj drabbas av något som avviker från det normala som t.ex att mamman får bröstcancer :) är det en del praktiska saker som behöver ordnas... Fröknar på de olika enheter barnen befinner sig bör veta eftersom barnen kanske börjar uppföra sig annorlunda eller blir ledsen mitt i en lektion... Barnens kompisar bör få veta vad sjukdomen innebär och hur mammans utseende kommer att förändras... Det kan kännas tungt och jobbigt att reda i dessa saker när man är mitt uppe i ett riktigt helvete... Det behöver inte göras första dagen men ändå ganska snabbt...


Vi har pratat med barnens fröknar på skolan och även förskollärarna (man får ju inte kalla dem dagisfröknar längre :)) När man är mitt uppe i skiten är det svårt att prata om min/våran situation utan att bryta ihop men det gick faktiskt bra... Känns skönt att de vet om det så de kan hålla ett extra öga på barnen om de skulle reagera på ett eller annat sätt...


Vi har även pratat med barnens närmsta kompisars föräldrar och bett dem berätta för dem att jag kommer tappa håret så att de inte blir "rädda" för mig när de kommer hem till oss... Våran dotter var orolig att ingen av hennes kompisar skulle vilja komma hem till oss när jag kommer se cancersjuk ut... Men hennes närmsta kompis sa "Varför skulle jag inte komma hem till dig bara för att din mamma inte har något hår?" Jag tror inte att barnen kommer tycka det är så märkvärdigt utan det blir nog mer obekvämt för de vuxna... Barn är lite smidigare :) Vuxna ska ta allt så allvarligt ;)


Man kan vara arg och jävligt frustrerad över sjukdomen men ju snabbare man "accepterar" sin situation och blickar framåt desto snabbare kommer man må bättre... Det betyder INTE att man behöver tycka om situationen, absolut inte... Bara att man lägger fokus på vad man kan göra för att det ska bli lättare att hantera... Ibland känner jag för att bara skrika rätt ut, sparka hål i väggen eller kasta tallrikar omkring mig... Och det är OK att känna så bara man inte fastnar där... Nu slår jag inte hål i väggar eller kastar porslin för det skulle bli alldeles för dyrt :) Och skulle jag gå ut och skrika skulle grannarna börja undra :) Men själva känslan att göra det räcker långt...


Sov gott <3

Förtvivlan...

Ligger åter i sängen och känner mig väldigt nedstämd och tårarna rinner längs med kinderna... Verkligheten har knackat på igen... Varför? Vad är det egentligen som har hänt? Hur mycket har jag/vi kvar att klara oss igenom? Man håller humöret uppe och samtidigt försöker man trycka ner det jobbiga... Slippa tänka på det fast man vet att det kommer fram så lätt bara man råkar tänka lite för länge på det... Det ligger och gror i bakhuvudet och kommer väldigt lätt fram när tröttheten gör sig påmind...


Min underbara man har förstås tröstat och sagt mycket fint <3 Han tycker jag är helt otrolig och väldigt stark... Han säger han är stolt över hur jag kan hålla humöret uppe så pass som jag gör men också att jag absolut får bryta ihop i hans famn <3 Otroligt skönt att ha honom vid min sida!


Våra barn klädde ut sig ikväll och hade rockkonsert för oss... Det var skönt att skratta, de såg inte kloka ut i deras snygga outfits... Min dotter sa, vid matbordet ikväll, att hon kommer känna sig speciell, på ett bra sätt, att ha en mamma som är flintis... Det kändes jätteskönt att få höra... Härliga dotter <3

I väntans tider...

Och då väntar vi INTE på en fjärde liten knodd utan, som ni nog förstår, på svaret... Ringde idag till bröstmottagningen men de hade fortfarande inte fått något svar, suck! Fy fan vad det känns tradigt!! Inte lustigt att man känner sig lite lättirriterad och att tålamodet tryter... Men det finns ju inget jag kan göra än att snällt vänta tills de behagar ringa om svaret... Man får försöka, trots att det är jävligt svårt, att fokusera på andra saker... Som t.ex. jobbet :)

Har pratat med min chef och vi har kommit överrens om att jag ska komma tillbaka till jobbet nästa vecka... Ska blir såååå skönt och kul att få komma tillbaka till mitt "vanliga liv"... Att få träffa alla goa jobbarkompisar igen <3 Jag har nog världens bästa chef och kollegor... Jag vet ju inte hur jag kommer att må från dag till dag när jag väl börjat med behandlingen men det ser inte min chef som något problem... Hon säger bara att vi tar en dag i taget och efter mitt mående... Hon är bara toppen!! Jätte skönt att veta att jag verkligen kan jobba efter hur jag kommer må... Mycket oro och stress försvinner med en så förstående chef <3

Jag har fått ta ut min hormonspiral eftersom de ("bröstpersonalen") säger att man inte ska tillföra kroppen några extra hormoner. Detta medför att jag inte har något preventivmedel och det leder ju till att man kan bli gravid... Men det visste ni väl redan ;) Jag får absolut inte bli gravid eftersom allt som händer i en kvinnas kropp vid en graviditet är till nackdel för mig... Skulle jag bli gravid skulle jag behöva göra abort och det skulle jag inte klara av... Så därför måste vi (jag och J) hitta en lösning på det lilla problemet, om ni förstår vad jag menar :) Tänkte jag skulle nämna "kastrering" för mannen när han är i gråzonen mellan vakenhet och sömn... Då vet han inte riktigt vad han säger ;)

Vykorten på bilden har kommit med posten men jag vet inte vem de kommer ifrån :)... Jag blir så glad att ni där ute tänker så mycket på mig och min familj... 

<3 TACK <3

Snorigt!!

Åkt på en riktig härlig förskylning. Fy fasen vad jobbigt det är att inte kunna andas genom näsan och känna att huvudet är fullt med snor, uäää... Frusen och huvudvärk...


Men som tur är så kom min älskade lillasyster med pojkvän ut och lagade lunch åt mig och barnen... Hur mysigt och skönt som helst... Kan absolut tänka mig få lunchen serverad varje dag :) Vilket lyx <3 Man blir ju bortskämd, haha...

Härlig höstdag...

Sårhålan har vätskat på sig igen så ny tömning var planerat för idag. V skulle ha gått på dagis idag men fick feber natten till idag så min älskade pappa kom och satt barnvakt på morgonen <3 Tack pappi <3 Väl på sjukhuset tömde sköterskan på ca. 1,5 dl, så det var ju en del... Hoppas det håller sig tömt nu... Jag tog en bild på den "lilla" nålen som de använder... Den är 2,1 mm i tjocklek och 8 cm lång... Jag tänkte om ni inte trodde på förra gången jag beskrev den :) Den är grotesk men även denna gång kändes det ingenting, puuuuh...

Jag har funderat en del på varför allt gick så snabbt efter det att vi fick svaret ... Varför tog de bort hela bröstet och inte bara en bit till? Varför skedde operationen så snabbt, från den ena dagen till den andra? Vad för cancer har jag? Jätte vanlig eller aggressiv? Jag ställde alla mina frågor och sköterskan var väldigt tillmötesgående och tog sig tid att förklara...

Anledningen till att de tog bort hela bröstet var att jag hade en snabbväxande cancer (eller om man vill kalla den aggressiv, men det låter så mycket värre) och att man inte hade fått tillräckligt med marginal när de tog bort knölen vid första operationen... Detta gjorde att de inte ville riskera att det skulle finnas något kvar och tog därför hela bröstet... Anledningen till att det gick så snabbt från svaret till operation berodde på att den var snabbväxande och att jag redan hade fått vänta på svaret i 5 v... Sköterskan berättade också att lymfkörteln som visade sig vara smittad var ca 1 cm stor och var "fylld" med 7 mm cancer... Alltså var inte hela körteln full med cancer samt att cancern inte hade spridit sig utanför lymfkörteln... Och det är ju mycket positivt :) Väldigt nöjd med besöket idag :)

Jag fick även träffa en sjukgymnast som visade mig övningar som ska göra att mina lymfsträngar blir mera flexibla... Vanligtvis brukar man få EN lymfsträng men eftersom jag är så himla speciell så har jag fått TRE st, tjohoo... Så de förstod att jag hade ont... Och även min kära man fick höra att jag inte bara hittade på för att slippa hushållssysslorna :) Så nu är det träning som gäller... Eller jag kanske ska låta mannen ta hand om allt ett tag till ;)

Jag fick också träffa en sköterska från Onkogenetiska mottagningen som tog blodprover för framtida bruk... Jag kommer nämligen troligtvis bli utredd för om jag bär på "cancergenen", BRCA1 eller BRCA2... Men jag skriver mer om det när det "drar igång"...

På eftermiddagen kom mina kära svärföräldrar och det var deras tur att sitta barnvakt :) Tur att man har så snälla anhöriga som alltid ställer upp <3 Jag bakade två chokladtårtor som jag tog med mig till jobbet... Vi hade personalmöte och eftersom jag ville träffa mina kollegor och för att jag planerar att börja jobba igen nästa vecka så dök jag upp på det... Det är alltid lika kul att få träffa alla igen <3 Det kommer att gå skitbra att börja jobba igen eftersom jag har så bra kollegor och chef... Det är mycket stöttning därifrån så det är jag INTE orolig för...

Betyget för denna dag tycker jag blir ett stark VG!!

En bra dag...

... har det varit idag... Lilleman är lite snorig och hostig och låg och hostade mig rakt i ansiktet imorse. Jag pratade med min mamma om det och sa till henne att det där blir ju lite problem sen när jag börjar med cytostatikan och får försämrat immunförsvar... Men sen, i nästa sekund, säger jag "fast jag brukar ju klara mig från influensan när resten av familjen blir drabbad... Jag brukar vara ganska motståndskraftig"... Då säger mamma "ja du får ju bara bröstcancer"... Hahaha, ja herregud, man är immun mot maginfluensa men inte mot bröstcancer... Jag får väl bo på hotell under den värsta influensatiden ;)

Ha det bäst <3

Likgiltig och gnällig...

... är  orden som beskriver hur jag har kännt mig idag... Stackars familj att de behöver umgås med mig när jag är på det här humöret. Enligt J gör det absolut ingenting om jag är tjurig, förbannad, ledsen eller gnällig... Han säger att jag har rätt till att känna så... Men ändå... Kan ju inte vara kul att hänga med en tjurpuppa så nu är det dags att gaska upp sig igen :) Så mycket onödig energi som går till spillo...

I en dokumentär som jag såg, som handlade om unga med bröstcancer, säger en av tjejerna: "En deppig dag är en förlorad dag... Och det vore ju väldigt synd"... Håller med till fullo!! Man måste tillåta sig att bryta ihop men sen måste man peppa sig så att man inte hamnar kvar i det tillståndet... Det är mycket positivt som kommer ut av att vara glad :) Man mår så mycket bättre... Så nu ska här peppas!!!

I sängen...

Ligger i sängen... Har precis haft en gråtattack i famnen på min man... Känner en fruktansvärd rädsla för den här förbannade sjukdomen... Jävla skitcancer!! Vill inte ha dig i min kropp!! Vill börja med behandlingen så vi kan utrota skiten! Vill inte att det tar nåt nytt fäste och förökar sig! Jävla skitsjukdom!! Varför? Hur kunde det här hända??

14 dagar efter operationen...

14 dagar har nu gått sen jag opererade bort ett av mina otrooooligt snygga bröst ;) och svaret skulle vara klart, men nej då... Inget svar än... Det är som när man har fått ett beräknat förlossningsdatum... Går man över tiden känns varje dag som en vecka... Väntan tär nästan mer på mig än vad sjukdomen gör i nuläget... Man vill ju veta... Hur ser det ut där inne? Hur tänker de lägga upp behandlingen och när ska jag få STARTA???

Jag har lekt modell idag... Jag har provat mina nyinköpta "cancermössor" och "cancerscarfs"... Kommer bli så snyggt :) Min kloka mamma sa till mig att när jag tappar håret behöver jag inte tänka på att raka benen... Och inte behöver jag raka mig på några andra ställen heller, if you know what I mean, hehehehe... Synd bara att det inte är bikiniväder, hahahaha... Nu menade jag självklart att jag inte behöver raka mig under armarna ;)

Min kära man kom fram och pussade på mig när jag låg i soffan, och så sa han "Min lilla fru"... (Han brukar kalla mig så, fniss) "Ja du", sa jag, "Du drog visst nitlotten... Du fick hon med cancer"... Då svarade han bara "Men jag fick den starkaste kvinnan"... Underbara härliga man <3 Himla skönt att luta sig mot honom när man känner att man själv börjar vackla... Han säger alltid de rätta sakerna för att jag ska bli gladare, piggare och få tillbaka kämparglöden... Vet inte vart jag hade varit om han inte fanns vid min sida hela tiden <3 Helt otroligt vad alla nära och kära betyder för en när hela ens värld gör en tvärnit och man kastas omkull... Ni är helt fantasktiska, ska ni veta, och jag vill inte att ni ska vara ledsna... Ni kommer inte bli av med mig i första taget!

Teckningen fick jag av min härliga dotter och innan svenskapolisen kommenterar (du vet vem du är) vill jag bara säga att hon vet att hon har stavat fel ;) Det fanns inte rosa färg så det fick bli kärlekens färg... Underbara unge <3


Brevet kom med posten idag... Det är från min bonussysterdotter <3 Hur gulligt som helst... Jag hoppas också att "skukdomen försviner från sverje"... I alla fall från min kropp :) Tack gullunge!

Frustration, ilska och glädje...

Dagen började inget vidare idag. Bestämde mig för att ta kontakt med patologen för att få veta var i vänteprocessen mitt svar var. Hur långt de hade kommit... Jag är väl medveten om att de inte får lämna några svar över telefonen och det vet jag för att jag har ringt dit ett antal gånger redan efter första operationen... Om ni tänker på den mest snapiga tanten ni någonsin har träffat och multiplicerar henne med 10 så kanske ni kommer i närheten av den snapiga tant jag fick prata med på patologen... Herregud!! Det finns folk till allt!! Jag hann inte ens förklarar färdigt vad mitt ärende gällde innan hon snäste av mig och sa "Vi får inte lämna ut någon information"... Jag sa då att jag visste att jag inte skulle få några svar utlämnade på telefonen, bara att jag ville veta hur långt de hade kommit i processen...Då snäser hon igen att de inte får lämna ut någon information...
Det finns ju olika sätt att förmedla något till någon... Man kan ju i alla fall försöka förstå vad personen som ringer går igenom och förklara lite snyggt att man måste ta kontakt med sin klinik istället... Det är ju tur att hon bara jobbar med preparat och inte har så mycket patientkontakt... Jag blev så förbannad att jag bara sa"Tack då" och så lade jag på... I det tillfället skulle jag velat ha en gammal telefon, en sådan med snurrplatta, för att verkligen få slänga på luren i örat på henne... Så att det blev en jävla smäll... Nu hade jag bara mobilen och att bara dutta på "lägg på" kändes inte lika effektfullt... Men hon fick i alla fall inget hej då av mig, så det så...

Efter det givande samtalet (ironi) var jag deppig och kände inte för att göra något alls... Känner fortfarande av den förbannade armen och den är en riktig irritationstriggare... Jag kan inte bära på min lille plutt V, inte sträcka ut armen ordentligt, inte fungera som vanligt... Väldigt frustrerande!! Men det ska ju släppa vartefter säger de som vet... Får väl lita på det...

Sen tog dagen en helomvändning!!! Två blombud och godis!! Man blir så glad <3 På bilden ser ni tre jättefina buketter som jag har fått av min otroliga chef, gulliga tjejerna på Friskis och Svettis och av underbara vänner S och R <3 Glädje och styrkeförrådet fylls på direkt!! Jag vill även tacka ALLA som läser och kommenterar min blogg... Det betyder massor <3  

Upp och ner...

Dagen började mycket bra... Fick sova länge men var fortfarande trött :) Gjorde mig iordning för att åka in till stan för att luncha med två av "mina tanter". Vad underbart det är att ha vänner som bryr sig <3 Vi pratade självklart om min skitsjukdom och det känns skönt att dela mina tankar och oro med dem... Men ibland känns det så overkligt... Att man pratar om en film man har sett... Men det är ju mitt/vårat "nya" liv vi pratar om...

Efter lunch gick jag en kort sväng på stan för att hitta en BH som man kan stoppa min vän, protesen, i. Så jä....la dyra... Räcker det inte med att man har fått operera bort ett bröst?? Kan inte BH:arna ha lite rimliga priser? Vad fan!!! Åkte hem utan BH... Jag får väl sticka en själv...

Väl hemma kom ett blombud till mig... Underbar fin bukett!! Tack snälla <3 Man blir så glad och mitt rum för glädje behövs fyllas på lite då och då...

Sen kom kvällen och Rosa bandet galan var på TV. Självklart var jag tvungen att titta på den... Vissa kanske tycker att jag plågar mig genom att titta på sådana program men man kan inte heller blunda för det... Åter igen kom frågan: vem får överleva och vem får inte?? Det är fruktansvärt orättvist... Verkligheten hann ikapp mig igen och tårarna började åter igen rinna... Trodde att tårarna hade tagit slut men nej då... De finns kvar och på sätt och vis är det skönt att bara få tömma sig för att sen bygga upp sig igen... Min älskade J tröstade mig och åter igen talar han om för mig att vi ska fixa det här... Och det, mina kära vänner, kommer vi att göra...

Slappardag...

Idag har det varit en riktig slappardag... Orkeslös och trött... Trots att man mår rätt bra efter omständigheterna så är man såååå trött... Även om man håller humöret uppe finns tankarna där och kryper fram lite då och då... Det kanske skulle vara lättare att hantera fysisk trötthet men den psykiska tröttheten försvinner inte helt, trots att man vilar och tar det lugnt... Det är väl bara att acceptera... 

När man slog upp tidningen idag hade min fina, fina vän sedan 24 år tillbaka, skrivit så fint i tidningen... Självklart klippte jag ut texten för att ha den som minne... Tack snälla, gulliga och underbara H.

 

 Det fina halsbandet som jag har på bild nedan är också från min kära vän H. Den består av en skyddsängel och ett uttryck, som jag ofta använder, Carpe diem... Man ska fånga dagen!! Man vet aldrig vad som händer...Det är så fint och verkligen symboliskt... En egen skyddsängel hängandes runt min hals... Då kan det bara bli bäst...

Ikväll tog mannen och jag lilleman i vagnen och gick en promenad... Det var precis stjärnklart på himlen... När man tittar upp på alla fina stjärnor kommer man på hur små vi egentligen är men att det ändå finns så stora sjukdomar... Vi pratade mycket som vanligt... Nu har det gått 11 dgr sedan operationen och vi väntar fortfarande på svar på om lymfkörtlarna, som de tog bort i armhålan, är sjuka eller friska... Om de är sjuka, hur ser det ut i resten av min kropp? Har jag hittat knölen i "rätt tid"? Har cancern hunnit sprida sig? Vilka är det som överlever och vilka är det som inte klarar kampen mot sjukdomen? Är det slumpen som avgör? Mycket frågor men lite svar!

Känner mig redo att börja med cytostatikabehandlingen nu, för då är det igång!!! Då är det närmare till slutet av denna hårda resa... Jag tänker inte låta cytostatikan "ta" mitt hår utan vi har bestämt att J och barnen ska hjälpa mig att raka bort det innan det faller... Jag har alltid velat raka av mig håret och nu får jag ju göra det :) Det finns många fina mössor och scarfs...

Nya löstutten...

Då har man varit på sårkontroll igen... Ärret såg bra ut men det hade fyllt på sig med sårvätska. Såg ut som ett nytt bröst var på väg att bildas, haha... Bröstsköterskan tyckte det behövdes tömmas och så blev det... Men vad är det hon tar fram?? Vilken jäkla nål hon tog fram!!!! Herregud!!! Det var den längsta och grövsta jag har sett... Blev lite svettig när jag tänkte att den skulle stickas in i "mitt bröst", uäää... Men det positiva med operationen, förutom att man tog bort cancern :), är att man inte har någon känsel kvar så sticket kändes nada... Skönt... Sköterskan tömde på ca 60 ml.

Sen till den roliga delen av detta besök... NYA LÖSTUTTEN!!! Trodde väl aldrig att man skulle känna sådan glädje för att få en riktig bröstprotes... Men just nu ger de små sakerna lycka!! Jag provade olika storlekar och märken och det var löstuttar överallt till slut... Stod och tittade mig i spegeln, både framifrån och i profil... Till slut hittade jag DEN!! Den ska jag ha!! Tjohoo, vad snyggt det blev... Finns ingen som skulle kunna gissa att jag bara har ett riktigt bröst och ett fejkbröst... Verkligen jättebra...

J fick självklart vara med och titta och för att vara helt säkra på att storleken var perfekt ställde han sig bakom mig och greppade tag i tuttarna... Protesen blev godkänd även av honom!!! På bilden ser ni min nya vän och dess lilla box som den ska sova i...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Rosa bandet promenad

Idag var det promenad i industrilanskapet för stöd för bröstcancer. Hela härliga familjen var med dvs. pappa med sambo, mamma med man, storasyster med familj, lillasyster med pojkvän, bonus syster med barn och bonus moster. Och självklart min härliga familj. T. var dock inte med, han var i skateladan och åkte kickboard.

Jag blev så glad och rörd över att vi alla samlades för att gå i enad trupp för att stödja forskningen kring den här skitsjukdomen. Ännu en gång slog verkligheten till... Det var ju mig de ville stödja! Jag tittade på hela familjen och började förstås gråta mitt i allt... Men som vanligt var min underbara man och min familj framme på en sekund för att trösta... Jag trodde jag skulle fixa det här, hålla humöret uppe... Men när det kommer över mig vad jag har kvar att göra på den här resan är det svårt att hålla tillbaka tårarna... Förhoppningsvis blir det bättre och bättre med tiden...

Efter tårkalaset fortsatte vi våran promenad och jag lämnade in fem st BH:ar till insamlingen.

Efter promenade skulle I spela fotbollsmatch mot lagets mammor. Jag kunde förstås inte vara med men vi tittade på. Det var roligt att få skratta, för det gjorde vi...

Natten utan BH:n...

Jag har haft BH:n och lilla kudden på mig dygnet runt i en vecka efter operation. Inte för jag är äcklig av mig och inte orkar byta utan för att man ska det :) Nu, ikväll, får jag sova utan den för första gången... Känns lite läskigt... Ska jag sova i linne eller bara släppa höger tutte fri... Hur kommer det att kännas att ligga bredvid J utan BH:n... Det har ju varit en liten trygghet i allt... Jag vet att han inte bryr sig utan det obekväma ligger hos mig.

Jag har bestämt mig... Det blir utan BH och utan linne!!!!

Verkligheten...

Tors. 20/10 Idag har J och jag åkt våran lastbil hela dagen. Det var mysigt att bara få vara tillsammmans och bara prata. Jag fick en present av J igår. Det var en bok om bröstcancer, från besked till färdigbehandlad. Jag satt och läste högt ur den under våran lastbilsfärd...

När vi kom hem lade jag mig i sängen och tittade på två dokumentärer om unga och bröstcancer. Efter jag hade tittat färdigt på dem blev jag väldigt ledsen... Nu var man en av dem! Jag skulle kunna vara med i en dokumentär om bröstcancer... Jag har BRÖSTCANCER! Allt har gått så snabbt, från besked till att helt plötsligt ha ett bröst och väntar på att få cytostatika. Verkligheten slog till och jag tappade allt jag lyckats bygga upp på den korta tiden efter operation. Fy fan för det här...

För bara fyra måndar sedan var allt normalt. J och jag hade semester, barnen hade sommarlov och pooldäcket var i fokus... Jag hade två bröst och inget ont i armen. Nu har man fått nåt som kallas för lymfsträng och det är inget skönt. Det känns som det går en gummisnodd från armhålan ner till under armvecket och sträcker man ut armen för fort känns det som om den ska snärtas av. Massera gör skitont men är det enda att göra för att få bort det.

Vad är det som har hänt? Kan inte riktigt få in det! Vill inte vara med längre! Vill bara få vakna upp och få pusta ut över att det bara var en mardröm!! Men det här är ju våran nya verklighet! Man blir frustrerad! Varför, varför? Vad har jag gjort för fel? Jag platsar inte i någon av riskgrupperna... Det här ska inte drabba mig och min familj... Men nu är det så jävligt att det har gjort det och man måste, absolut måste, blicka framåt! Men det känns väldigt tungt!!

Första nakentitten..

Då var det dags! Första gången man skulle klä av sig helt naken för att hoppa in i duschen. Kändes jävligt jobbigt! Vi har ju en jätte bra spegel i badrummet, helkroppsspegel... Verkligen jätte bra... Jag tvingade mig att titta. Jag blev väldigt ledsen när jag så min spegelbild och alla frågor och all frustration kom tillbaka. Varför jag? Hur kunde det här hända mig/oss? Man ältar och ältar... Kan inte se logiken i det hela...

Men som vanligt var min kära man inte långt borta och han förstod nog redan innan jag tog av mig kläderna att jag skulle bli ledsen. Så han kommer in i badrummet och tröstar mig... Han förklarar för mig att jag får ha ett, inga eller 10 bröst... Det spelar ingen roll för honom. Han är stolt över mig och tycker jag är väldigt stark och det attraherar honom... Han tycker inte att jag är mindre kvinna nu, nästan tvärtom... Han är bäst, min man <3

35 år och en tutte...

Jaha, då var man en enhörning!! Men jag har ju förstås fått en kudde att lägga i BH:n. Det var bara det att jag fick ju ta bort ett kilo vadd för att över huvudtaget komma i närheten av storleken av en hängande, 3-barns ammad skinnpåse... Nåja, det blev ju rätt bra ändå...

J och T kom och hämtade mig på sjukhuset. T ville se hur det såg ut och det fick han. Han bara tittade och sen var det bra... Han såg godiset jag hade kvar så det blev mer intressant.

Väl hemma avlöste vi mina svärföräldrar som hade suttit barnvakt så de fick åka hem och vila upp sig till nästa gång :) På eftermiddagen kom hela min familj. Det var pappa, mamma och hennes man, storasyster, lillasyster, mormor och min älskade lillebror som för närvarande bor i Norge. Jag fick jättefina blommor, bl.a. 40 st rosa rosor...

Mycket stöd och väldans mycket kärlek <3

Operationsdagen!

14/9. De två dagarna som gått efter vi fick cancerbeskedet har varit väldigt jobbiga. Igår hade vi V hemma från dagis bara för att det skulle vara lite liv och rörelse hemma. Annars fanns det nog risk för att J och jag bara grävt ner oss i sorgeträsket.

Svärmor kom hem till oss på morgonen för att skjutsa barnen till skola och dagis. Och vi åkte iväg till operation. Först skulle jag till en avd. där jag skulle få isotop insprutat i bröstet. Detta skulle hjälpa läkaren att, under operation, hitta portvaktslymfan som först blir drabbad vid spridning av bröstcancer. Har inte riktigt förstått att jag om några timmar bara kommer ha ett bröst! Bara ett bröst!!! Herregud, hur kunde det här hända??

J fanns vid min sida så länge han fick <3 Det kändes väldigt tryggt! Han och barnen är mitt allt...

Under operationen tog man bort fyra lymfkörtlar som man skickade på fryssnitt, vilket betyder att man får svar under tiden man opererar. De visade att tre var friska och en var smittad. Eftersom en var smittad var de tvugna att gå vidare och ta bort ytterligare lymfkörtlar i armhålan, som de skickade iväg tillsammans med tutten. 

Efter operationen fick jag komma till kir.avd. och där väntade min underbart härliga stöttepelar till man. Kände direkt tryggheten komma till mig...
Jag mådde lite illa efter operationen och var väldigt trött. Men min älskade J satt och tittade på mig när jag, otrevlig som jag är, låg och sov.

Jag har ductal bröstcancer vilket är den vanligaste formen av bröstcancer så tjohoo för mig! Nu blickar vi framåt!!

Chocken!!

12/9. Idag ska vi få svaret på vad knölen har visat. I bilen på väg till mötet med läkaren planerade J och jag att vi skulle gå ut och äta plankstek med barnen på kvällen. För att fira att den här resan äntligen skulle få ett slut! Nu skulle allt bli som vanligt igen... Helt underbart!!

När vi hade satt oss ner i rummet tillsammans med läkaren sa hon "Det var inte som vi trodde. Det var cancer och det finns kvar i ditt bröst. Jag rekommenderar dig att operera bort hela bröstet". Ursäkta, men vad fan hände här just nu!! Vad sitter hon och säger? Hur kan jag ha cancer? Jag mår ju skitbra! Jag tränade ju fyra dagar i rad förra veckan, inga problem! Jag har inget ont, mår inget illa... Jag mår ju bra!!!!! Jag kan inte ha cancer!!!

Min älskade, älskade man, som under hela denna resa stöttat och tröstat mig i min oro, bryter ihop tillsammans med mig. Vi sitter och gråter i varandras famnar och kan inte förstå vad vi precis fått reda på. Hur kunde det här hända oss? Vad hade vi gjort för att förtjäna det här?

J viskar i mitt öra hela tiden att " Vi fixar det här, vi fixar det här". Och så viskar han " Förlåt att jag har haft fel". Han har hela tiden sagt att knölen inte varit något farligt. Det har ju varit hans sätt att bearbeta och hålla det så långt borta som möjligt. När han ber om ursäkt för att han har haft fel blir jag så ledsen och talar om för honom att det verkligen INTE är hans fel!! Vi kramas och gråter... Känns så skönt att dela den här sorgen med min J <3

Åter fokus på vad läkaren säger... De har satt upp mig på en operationstid redan nu på fred. 14/9... Alltså bara två dagar bort... Det är bara att ta den, inget snack!! Tusen frågor snurrar i huvudet men får inte fram mycket... Även information om att jag skulle få cytostatika gavs. Gråten kom tillbaka... J och jag kramas och gråter igen... Resan skulle ju ta slut idag... Inte att vi skulle påbörja en ny resa!

Det är ett under att J kunde köra bilen hem efter detta besök... Men han är ju en klippa <3 Vi åkte runt lite överallt för att slippa åka hem. För när vi väl skulle komma hem var vi ju tvungna att berätta för barnen... Vad ska man säga och hur mycket ska man berätta för dem?
Vi åkte bara omkring och pratade och grät. Varför?? Varför??

Väl hemma såg barnen att vi var ledsna och jag grät öppet framför dem. Jag förklarade för dem att mitt bröst inte blivit friskt av att man tog bort knölen utan att de nu måste ta bort hela bröstet och att jag skulle få medicin som gjorde att jag skulle tappa håret. I, våran dotter, blev jätte ledsen och började gråta. Hon var orolig vad hennes kompisar skulle säga om att jag bara hade ett bröst och inget hår. Vad och hur mycket hon fick säga till hennes kompisar. Jag sa att hon fick säga precis vad och hur mycket hon ville, hon måste få ventilera på sitt sätt. Hon gick upp och ringde sin bästis. T, 9-åringen, tyckte det var synd om mig och åkte sen till en kompis :) Skaplig kontrast!

Väntan...

Jag gick tillbaka till jobbet en vecka efter operationen. Det kändes skönt att få komma tillbaka till jobbarkompisar och till "det vanliga livet" som bara rullar på. Få tänka på annat! Är så glad över att jag trivs så bra på jobbet och med världens bästa jobbarkompisar och chef kan det ju inte misslyckas! Man kan verkligen vara sig själv på jobbet... Mycket stöttning får man...

Livet rullade på som vanligt... Visst fanns tankarna i bakhuvudet och kom fram ibland men mer sällan än tidigare. Man hade ju inte bett om snabbsvar på knölen och det är ju positivt... För då tror de väl inte att det är något farligt!?

Jag kom igång med träningen igen och det var jätteskönt... Innan operationen var jag mycket ute och sprang och jag sprang faktiskt Tjejmilen!! Nu blir det mest Friskis och Svettis där jag också är värd. Det är också ett väldigt härligt gäng!

Resultat nr 2 och operation nr 1...

Ca 1 v gick innan vi fick reda på resultatet från punktion nr 2. Det visade på atypiska celler, cellförändringar. Man kunde inte utläsa vad det var för förändringar men att de fanns där var det ingen tvekan om... Det behöver ju inte betyda något farligt! Det kan ju bara vara hormonellt! Men nu, eftersom jag redan har gått igenom två punktioner som inte klart kan visa vad jag har, så blir det att operera bort knölen för att skicka iväg den till patologerna för att få reda på vad det faktiskt är...

Operation blev 7/9 och jag fick gå hem samma dag. Jätte skönt! Nu är den äntligen borta! Nu är det väl ändå över, eller?

Tyvärr fick jag en blödning i bröstet efter operationen så bröstet svullnade upp väldigt mycket... I papprerna man hade fått stod det att man skulle kontakta sin akutmottagningen om detta hände inom 24 tim. efter operation. Så jag lydde och ringde 1177 som tyckte jag skulle åka in till akuten... Jaha, det var väl bara att göra så då...

Älskade lillasyster kom ut och satt barnvakt och vi åkte in runt kl. 20.00. Det var kaos på akuten!! Vi var där i 5 tim. utan att de gjorde något åt blödningen. Läkaren vi träffade tyckte att det var bättre att en bröstkirurg tittade på det där för de var inte så vana vid sådant här... Nehej, men då kanske man får kontakta någon som är det... Ja ja, klockan var ju 01.00 så orken, efter att ha blivit opererad tidigare på dagen, fanns liksom inte där så vi åkte hem för att kontakta bröstmottagningen på morgonen.

Jag tog kontakt med bröstmottagningen så fort jag vaknade. Bröstsköterskan sa då att de egentligen skulle ha reopererat mig, som då på natten, för nu fanns det inget att göra... Nu hade det bildats en stor koagel som kroppen själv skulle få ta hand om och det kunde ju ta ett tag. Så nu hade man ett bröst från landet Grotesco och ett vanligt...

När jag var uppe på jobbet och hälsade på kom en jobbarkompis fram och undrade hur jag mådde. Jag mår så här, sa jag, och öppnade jackan så hon kunde se skillnaden på storleken på mina bröst... Hon fick en allvarlig min och så sa hon "Jaha, de tog bort hela bröstet" och tittade på mitt friska bröst... Hahaha!! Så fel det kan bli :)

Punktion nr 2...

22/8 och ny punktion... Vi var lite sena den morgonen så J fick släppa av mig innan han parkerade bilen.

Jag fick komma in i undersökningsrummet innan J hade hunnit upp. Jag blev ombedd att ta av mig på överkroppen, vilket jag gjorde, och lägga mig på britsen. Jag låg och hoppades innerligt att J skulle hinna upp innan punktionen.

Doktorn satt bakom mig och knappade på datorn och sköterskan stod med ryggen mot mig och förberedde nålar mm. Och där låg jag halvnaken... Inget småprat eller frågor kring hur jag mådde, hur jag kände inför punktionen... Mer oempatiska människor får man leta efter... Fy fan! De ser inte patienten, bara en diagnos!!

Jag frågade sköterskan om hon kunde gå ut i väntrummet för att se om min man hade kommit... Suck och stön, men visst kunde hon det. Tyvärr hade han inte kommit och jag kände mig väldigt liten... "Han knackar väl på" sa sköterskan. Hur i helvete ska han veta vart jag är när vi aldrig varit här förut och med en lampa som lyser upptaget utanför rummet... Vissa har jobbat alldeles för länge inom vården!!

Doktorn börjar klämma och känna på mitt bröst och vänder sig till sköterskan och säger "Nej, men vi kör väl då"... HALLÅ, jag ligger precis här, på britsen, det är mig du ska prata med... Det är mitt bröst du ska "köra med"...

Under punktionen kom allt över mig... J hade fortfarande inte hunnit upp, ont gjorde det, och här var man instängd i ett rum med dessa människor... Tårarna började rinna och sköterksan säger "Ja, det gör lite ont"... Jä....la kärring, tänkte jag... Det är ju så mycket annat än bara sticken som gör ont!!

När jag väl var färdig och kom ut i väntrummet kom min stackars stressade man och fick åter igen trösta mig <3

Samtal på inskolningen...

Nu är det den 18 aug. och det är andra dagen på inskolningen på dagis för V. Det har funkat bra och han verkar tycka det är roligt att träffa de andra barnen. 

Mobilen ringer och i andra änden säger en kvinna att det är från sjukhuset. Man har fått svar på första punktionen och det visade ett "oklart resultat". Ett OKLART RESULTAT, vad fan betyder det? Man kan ju läsa in precis vad som helst i det... De rekommenderade att göra om punktionen... Jaha... Man trodde man skulle få svaret att "Allt ser bra ut, det var en muskelknuta"... Men, nej då, en ny jä....a punktion. När ska den här resan sluta?

35 år och ska på mammografi...

9 aug. fick jag äntligen komma till mammaografin. Nu hade det gått 17 dagar sedan jag upptäckte knölen. Nu skulle jag få reda på att allt såg bra ut och att livet skulle få fortsätta som vanligt, eller???

Man har ju hört olika historier ang. mammografi. Allt från att det gör jätte ont när de plattar till de stackars brösten till att de inte känns något alls... Jag tillhör den sista gruppen... Det kändes inte alls... Det kan ju bero på att man bara har skinnpåsar kvar efter att ha ammat tre barn... Det var ju i alla fall positivt!

Efter mammografin blev det ultraljud. Jag kommer aldrig glömma vad läkaren sa efter att ha tittat med ultraljudet: " För mig ser det här ut som en muskelknuta men det är klart att vi ska ta prov från den i alla fall"... Men oj, så fel han hade...

Nu har man börjat bygga upp en ganska bra oro... Det kan ju faktiskt vara något farligt, något sjukt!

Upptäckte knölen!!

Det var den 23 juli, på kvällen, som jag upptäckte en knöl i mitt vänstra bröst. Det var en ren slump... Inte att jag var duktig och undersökte mina bröst som man ska göra regelbundet... Utan bara en slump!! Jag satt i sängen, tog av mig BH:n och kliade mig på bröstet... Och där var den!! Jag bad min man att också känna så att jag inte bara fantiserade, men visst, han kände den också. Han sa åt mig att " Det där måste du kolla upp".

Det skulle jag självklart göra men mitt i helgen fanns det inte så mycket man kunde göra. Och speciellt orolig var jag inte till en början, de är ju många som har ofarliga knölar i bröstet. Och jag som "bara" är 35 år och platsar inte i någon av riskgrupperna...