Det börjar närma sig...

Imorgon ska jag träffa bröstkirurgläkaren igen... Det är mycket delade känslor! Vi ska diskutera "framtiden" för mitt hö bröst! Jag vill ju ta bort det men ändå inte! Vill ju minska alla risker att få tillbaka skiten! Man hör nästan dagligen hur människor går bort i den här förbannade cancern!!! Nu menar jag inte bara i bröstcancer utan helvetet kan ju dyka upp var som helst i kroppen och bara ta över hela kontrollen! Det är så in i helvete orättvist!!!! Jag blir sååååå arg när jag tänker på hur många, både unga och gamla, som mister kontroller till den här skiten! Unga som är mitt i livet, kanske har familj och barn och äldre som haft ett friskt liv... Kan de då inte få gå vidare pga. ålder istället för den här jävla sjukdomen...

Mitt och min familjs liv rullar på men ändå blir både jag och min man påminda hela tiden på vad som kunde ha hänt om jag inte blev frisk! Jag får svårt att andas, känner en hård knut i magen och tårarna bränner innanför ögonlocken när jag tänker på vilken tur jag har haft! Man kan inte sluta att tänka på "att tänk om, tänk hur det kunde ha gått"... Jag vill inte tänka så! Jag vill bara kunna gå vidare! Men eftersom det fortfarande är ingrepp och besök kvar känns det inte som jag kan göra det än... Undrar om den känslan någonsin kommer? Att man kan gå vidare! Vi kommer aldrig kunna lägga det bakom oss helt men ändå kunna gå vidare... Längtar till den dagen!

Imorgon ska vi alltså till kir.läk. och diskutera om operationen att ta bort hö bröst... Har delade känslor inför det mötet, dels för läkaren vi ska träffa och dels för att jag vill/inte vill... Missförstå mig inte! Jag är fast besluten att ta bort bröstet men det kommer kännas som att jag sviker det... Vä bröst svek mig så det kan jag leva utan men hö har ju inte gjort något ont, hahahaha... Ja, man kanske tänker lite konstigt!

Fortsättning följer efter morgondagens möte! Uppdatering kommer!

Ha det bäst <3 <3 <3