...blir nya bröstvårtor. Operationen i maj, där expandrarna togs ut och silikonet sattes in, gick bra. Jag hade inte så ont men var väldigt trött! Jag kände verkligen av läkningsprocessen... Vä sida, den strålade sidan, började bilda en kapsel runt implantatet men stannade av så jag tror inte att jag behöver åtgärda det! Inte nu i alla fall! Så nu är nästa steg nipples!!! Jag har redan förvarnat min plastikkirurg att jag absolut inte vill ha några snablar till bröstvårtor, hahaha... Just nu ser mina bröst ut som släta bullar med snygga ärr från den ena sidan till den andra! Kan med andra ord berätta att de inte ser ut som några Hollywoodtuttar! Men de är i alla fall fasta och inte hängande, hahaha... Jag tror att när bröstvårtorna är på plats och de har tatuerat dem blir det nog toppen! Eller kanske toppar, hahahaha! Mannen tycker jag ska fixa så det ser ut som om jag fryser hela tiden hahahaha!
När jag blev sjuk så lovade jag min man och familj att jag inte skulle irritera mig på småsaker som tex. att det var lite stökigt hemma... Men nu är jag tillbaka i samma mönster... När jag diskuterade det här med en vän sa hon något klokt... Hon såg det som ett friskhetstecken! Nu är jag frisk och har kommit tillbaka till vardagen... Till det som jag längtade såååååå efter när jag var under behandling och inte orkade, inte kunde vara i vardagen! När man vänder det på det sättet så tror jag faktiskt att det stämmer... Den enda skillnaden nu är att jag kan skylla på att mina hjärnceller tog stryk under cytostatikan och att det är därför jag blir lite knäpp av att det är stökigt ;D
Nu har det gått lite mer än 3 år sedan jag hittade knölen och snart är det årsdag för dagen vi fick beskedet... Det känns fortfarande jobbigt att tänka på den dagen! Det som kändes jobbigast, förutom själva beskedet, var att min man var helt oförberedd på det... Hans sorg och rädsla! Men mitt i allt helvete hade vi vår sjuka humor och skrattade väldigt mycket ändå vilket jag tror hjälpte både oss och våra nära... Jag kommer ihåg en liten kille på ca 5-6 år som också strålades varje dag, samma tider som jag, som hade ett långt ärr i huvudet... När barn blir strålade måste de bli sövda för att de ska ligga precis stilla... En av dagarna kom han utklädd till stålmannen i en dräkt med påsydda muskler och han såg så glad ut! Så sa han till personalen:"Idag behöver ni inte söva mig, idag har jag egen röntgensyn!" Då tänkte jag att om den där lilla killen kan komma hit varje dag, bli sövd varje dag och ändå hålla humöret uppe så ska väl jag kunna det! Han var en inspirationskälla för mig, en förebild! Med humor och positivt tänkande kan man komma långt! Det tror jag absolut på!
Ibland kan jag inte ens förstå att jag har haft cancer, att jag har haft en dödlig sjukdom... Medan vissa dagar kan jag bli livrädd för att få återfall... Det är verkligen starka kontraster... För det mesta mår jag dock väldigt bra och jag låter inte cancertankarna ta för mycket fokus i mitt liv! Jag har verkligen inga problem om att prata om det och jag kan dra skämt om min resa... Det är så jag fungerar och alla måste få hitta sitt sätt att överleva! För det är viktigt att fortsätta leva när man har fått överleva!!!!!
Ta hand om varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar