Kroppen protesterar!

En liten sammanfattning: 

För tre år sedan fick jag och min familj reda på att jag hade en dödlig sjukdom, bröstcancer. Den var väldigt aggressiv och hade mycket hög tillväxthastighet. Vi visste inte hur utgången av den skulle bli och jag började planera min begravning i stora drag. Jag fick behandling i form av cytostatika i 6 cykler med 3 veckors mellanrum och efter det väntade strålning varje dag i 5 veckor. Under strålningstiden studerade jag... En kurs på 7.5 hp för att lättare kunna komma in på barnmorskeutbildningen. Efter strålningen började jag sakta jobba igen... Först 25 % och ökade sen tjänstgöringstiden successivt och hann jobba heltid ett litet tag innan jag äntligen kom in på barnmorskeutbildningen. 

Utbildningen var tuff och krävande! Vi hade föreläsningar och basgrupper i onkologhuset där jag bara för 6 månader tidigare hade fått min behandling mot en sjukdom som bar med sig otroligt mycket oro och ångest. Det var en jobbig känsla att vistas i samma hus igen men de känslor som kom var bara att trycka tillbaka för att kunna fokusera på utbildningen. 

Jag har, under dessa tre åren, varit på en hel del kontroller och undersökningar. Jag har opererat mig 5 gånger varav 3 av dessa var under min barnmorskeutbildning. Jag blev färdig barnmorska juni -14 och började direkt jobba heltid på förlossningen! Dagarna på förlossningen kan se olika ut. Det man ska komma ihåg är att förlossningen är en akutvårdsavdelning och det är inte alltid man hinner äta... Och hinner man äta så får man slänga i sig maten på 5 minuter... Nu säger jag inte att alla dagar ser ut så men det är dock ganska ofta... Vi har arbetstid till kl. 22 och kan sen börja dagen efter kl. 07.00 vilket innebär för mig att jag får ungefär 5-5½ timme sömn... 

Med min bakgrund och den nya stressen som jobbet innebär har min kropp börjat säga ifrån... Det har smugit sig på... Det började med att jag kunde gråta för att jag var trött... Dagarna med gråtattacker blev fler och fler i veckan och slutade med att jag grät varje dag... Jag kände mig väldigt trött och trodde att jag hade fått tillbaka cancern någonstans i kroppen... Jag tog faktiskt ett Hb på jobbet för att kolla mitt blodvärde som dock var bra... Jag fick eksem på ögonlocken och under ögat... Jag pratade med chefen och försökte förklara hur jag mådde samtidigt som jag satt och grät på hennes kontor... Jag pratade med kollegorna och kunde inte heller då hålla borta tårarna... 

Det var väl ungefär då jag kände att det var något som inte riktigt stämde och tog kontakt med onkologen för att höra med dem om detta var vanligt! Jag fick prata med samma sjuksköterska som hade gett mig cytostatika och hon kom ihåg mig så jag behövde inte dra så mycket om min sjukdom och behandling. Hon berättade att det var väldigt vanligt att cancerpatienter får ett bakslag och att med allt vad jag hade åstadkommit de 3 sista åren så var det absolut inte konstigt att kroppen säger ifrån... Hon menade på att jag inte har stannat upp, inte läkt, utan hela tiden skjutit upp det då jag har haft andra mål som jag nu har nått och då kommer allt tillbaka upp till ytan igen... Låter ganska logiskt när jag tänker efter... Jag har kört på i 200 blås och trott att det var rätt men känner nu att jag inte är någon superwoman som kan stå emot allt... Jag har varit tillräckligt stark! Jag vill inte att mina barn igen ska behöva se mig trött och gråtandes och inte ha någon handlingskraft! 

Nu bromsar jag mig själv och har sjukskrivit mig en vecka till att börja med. Jag behöver få landa, ladda batteriet och få LÄKA! Har även en tid till läkare på VC nästa vecka för att diskutera hur jag vidare borde lägga upp mitt liv just nu... Det känns som ett rätt beslut! 

"Att man gråter betyder inte att man är svag. 

Det betyder bara att man har varit stark för länge!"

Bröstvårtor på plats!

Igår fick jag mina bröstvårtor efter att ha varit vårtlös i ca 3 år! Jag hade sett fram emot denna dag eftersom det blir ännu ett steg närmre slutet på denna resa... Men igår morse kändes det ganska tungt... Inte inför själva ingreppet utan för att jag åter igen blev påmind om vad vi gått igenom... Anledningen till varför jag behöver göra nya bröstvårtor... Många tankar som kom tillbaka och känslorna låg väldigt nära ytan och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna varken på jobbet eller hemma... Jag är nog ganska naiv emellanåt när jag tror att jag bara kan fortsätta som vanligt, bara köra på som om inget har hänt... Oftast går det att bara "go with the flow" men ibland kommer allt ikapp mig igen... Även vädret som är nu påminner mig om när allt började... När vi fick beskedet! Det är precis som när man t.ex. förknippar en viss doft med ett minne! Så känns det! Bara att för mig känns det som att jag precis har fått reda på att jag har cancer, att jag ska operera bort hela ena bröstet, att jag är nyopererad, att jag har fått cytostatika, att jag har sån ångest och oro över hur allt kommer att bli... Alla dessa känslor rusar runt i både kropp och knopp! Helst av allt skulle jag vilja fly bort den här årstiden... Till något varmt ställe som inte alls har med cancerkänslorna att göra... Men samtidigt så vet jag att det inte riktigt fungerar så... Men det vore väldigt skönt!

Min kära stöttepelare, min man, följde självklart med mig till "operationen"... Han tycker inte om att åka till Linköpings sjukhus för han får "dåliga vibbar" av det, som han säger! Men han skulle aldrig låta mig åka själv! Väl på plats fick vi sitta ner på soffor utanför Hand- & Plastikmottagningen eftersom det var stängt! Jag hade fått en senare tid på kvällen så därför fick en sköterska komma och öppna åt oss... När vi sen kom in fick jag byta om till op.skjorta och sexiga op.strumpor. J fick sitta i väntrummet... Ombytt och redo fick jag gå in i ett annat rum där sköterskan sa åt mig att jag "kunde ju börja titta lite på olika bröstvårtor"... Och så öppnade hon flera kartonger där det låg bröstvårtor i olika färger och storlekar... Och jag tänkte att är detta verkligen på riktigt? Ja ja det var väl bara att börja prova... Det var som små silikonplattor med klister på undersidan... Det kändes heeeeeelt absurt! Jag var tvungen att be sköterskan be J att komma in för jag tänkte att det här kan jag inte bestämma själv, hahaha... Vilken storlek, vilken färg, vilken nivå, hur långt ut, hur långt in???? Det var verkligen inte lätt, hahaha... J kom in och eftersom vi har ganska lätt att skratta åt saker och driva med varandra bad han mig att sätta bröstvårtorna på helt olika nivåer så han kunde ta kort så vi kunde visa barnen när vi kom hem, hahaha... Underbara man, vet precis hur han ska lätta upp stämningen!! Sagt och gjort, vårtorna på olika nivåer och med olika färger så tog han kortet! 

När vi hade "lekt" färdigt kom doktor kirurgen in och mätte och ritade var de skulle sitta så de skulle bli symmetriska... Tur att nån i alla fall vet vad han gör, hahaha... Efter detta var det dags för ytterligare ett rum... Operationsrummet! Jättegulliga sköterskor som småpratade med mig medan de ordnade inför ingreppet... Nu var jag skiiitnervös och jag var så spänd i kroppen att jag bara låg och skakade... Försökte slappna av men utan nån större effekt... Som tur var släppte spänningen när allt var ordnat med alla sterila dukar och uppdukningen av instrumenten var färdig... Jag var alltså vaken under ingreppet och hade förstås fått lokalbedövning i huden... Sen började kirurgen att "karva" ut där han hade ritat... Jag hade tänkt filma ingreppet men det blev inte så... Men jag fick se allt i alla  fall... I taklampan... Det var riktigt häftigt faktiskt! 

När jag låg där och såg varje steg kirurgen gjorde kunde jag förstås också se hur långa bröstvårtorna blev vilket jag självklart påpekade... Men han lugnade mig med att huden drar tillbaka sig ca 70 % så de kommer inte att vara så här långa när allt är läkt... Puh, vilken lättnad, för de där snablarna vill jag inte ha... Uppsydd och omplåstrad fick vi åka hemåt igen...

Hemma ville barnen veta hur det såg ut... Jag sa att jag har förband på nu men att J hade tagit kort på dem innan... Vi visade då kortet när jag provade bröstvårtor innan operationen och den minen de fick var oslagbar... Dottern sa lite försiktigt att den ena sitter ju högre upp, hahahaha... Så vi berättade att det bara var påklistrade, hahaha... Kul var det i alla fall!

Nu är det bara tatuering av bröstvårtorna kvar som kommer att bli någon gång i början av nästa år! 

Ha det gott!

Nästa steg...

...blir nya bröstvårtor. Operationen i maj, där expandrarna togs ut och silikonet sattes in, gick bra. Jag hade inte så ont men var väldigt trött! Jag kände verkligen av läkningsprocessen... Vä sida, den strålade sidan, började bilda en kapsel runt implantatet men stannade av så jag tror inte att jag behöver åtgärda det! Inte nu i alla fall! Så nu är nästa steg nipples!!! Jag har redan förvarnat min plastikkirurg att jag absolut inte vill ha några snablar till bröstvårtor, hahaha... Just nu ser mina bröst ut som släta bullar med snygga ärr från den ena sidan till den andra! Kan med andra ord berätta att de inte ser ut som några Hollywoodtuttar! Men de är i alla fall fasta och inte hängande, hahaha... Jag tror att när bröstvårtorna är på plats och de har tatuerat dem blir det nog toppen! Eller kanske toppar, hahahaha! Mannen tycker jag ska fixa så det ser ut som om jag fryser hela tiden hahahaha! 

När jag blev sjuk så lovade jag min man och familj att jag inte skulle irritera mig på småsaker som tex. att det var lite stökigt hemma... Men nu är jag tillbaka i samma mönster... När jag diskuterade det här med en vän sa hon något klokt... Hon såg det som ett friskhetstecken! Nu är jag frisk och har kommit tillbaka till vardagen... Till det som jag längtade såååååå efter när jag var under behandling och inte orkade, inte kunde vara i vardagen! När man vänder det på det sättet så tror jag faktiskt att det stämmer... Den enda skillnaden nu är att jag kan skylla på att mina hjärnceller tog stryk under cytostatikan och att det är därför jag blir lite knäpp av att det är stökigt ;D

Nu har det gått lite mer än 3 år sedan jag hittade knölen och snart är det årsdag för dagen vi fick beskedet... Det känns fortfarande jobbigt att tänka på den dagen! Det som kändes jobbigast, förutom själva beskedet, var att min man var helt oförberedd på det... Hans sorg och rädsla! Men mitt i allt helvete hade vi vår sjuka humor och skrattade väldigt mycket ändå vilket jag tror hjälpte både oss och våra nära... Jag kommer ihåg en liten kille på ca 5-6 år som också strålades varje dag, samma tider som jag, som hade ett långt ärr i huvudet... När barn blir strålade måste de bli sövda för att de ska ligga precis stilla... En av dagarna kom han utklädd till stålmannen i en dräkt med påsydda muskler och han såg så glad ut! Så sa han till personalen:"Idag behöver ni inte söva mig, idag har jag egen röntgensyn!" Då tänkte jag att om den där lilla killen kan komma hit varje dag, bli sövd varje dag och ändå hålla humöret uppe så ska väl jag kunna det! Han var en inspirationskälla för mig, en förebild! Med humor och positivt tänkande kan man komma långt! Det tror jag absolut på!

Ibland kan jag inte ens förstå att jag har haft cancer, att jag har haft en dödlig sjukdom... Medan vissa dagar kan jag bli livrädd för att få återfall... Det är verkligen starka kontraster... För det mesta mår jag dock väldigt bra och jag låter inte cancertankarna ta för mycket fokus i mitt liv! Jag har verkligen inga problem om att prata om det och jag kan dra skämt om min resa... Det är så jag fungerar och alla måste få hitta sitt sätt att överleva! För det är viktigt att fortsätta leva när man har fått överleva!!!!!

Ta hand om varandra!

Det närmar sig...

Imorgon är det dags! Förhoppningsvis sista operationen! Då tar de bort expandrarna och sätter in sillisarna! Är lite nervös över hur det kommer att se ut... Eftersom det är sista operationen måste det ju bli bra!! I vanliga fall har man ju egen bröstvävnad som kanske kan "gömma" silikonet lite men jag har ju bara huden över. Tänk om det blir veckigt! Ja ja det får lösa sig... Känner mig lite som skrik och panik...

Nu är  den här resan snart över och det känns helt otroligt att vi är här nu! Allt började 23 juli 2011 och nu är det snart över! När jag tänker tillbaka på allt jag och min familj har behövt gå igenom för att komma hit blir jag både ledsen, förbannad och frustrerad... Men samtidigt känner jag en otrolig lättnad och lycka över att allt ändå har gått så bra som det har gjort!

En liten sammanfattning över åren: knöloperation, vä bröstoperation, cytostatika, strålning, hö bröstoperation, operation expanders in, påfyllning X 3 och morgondagens operation expanders ut och sillisar in. 

Det har ju överlag gått bra men vid varje nytt möte med bröstkirurgen och plastikkirurgen har jag blivit påmind om varför jag måste träffa dem och många sår rivs upp igen. Det känns jobbigt och många tårar har jag torkat...

Under det sista 1½ året som gått har jag även studerat på heltid vilket betyder att morgondagens operation blir den tredje operationen under studietiden... Det har tidvis varit väldigt jobbigt eftersom om jag hade jobbat hade jag ju kunnat sjukskriva mig och få återhämta mig och få gråta av mig... Men det har ju inte fungerat när jag har studerat... Det finns ju ingen annan som kan plugga till mina tentor eller skriva mina studieuppgifter... Och jag kan berätta att bägaren har runnit över en, två och till och med tre gånger (plus många fler gånger)... Men eftersom jag har så fina vänner och en underbar familj som jag har fått tömma bägaren över så har det ju på något konstigt sätt fungerat... Det jag vill ha sagt med det här är inte att jag är så himla bra och duktig (bara lite, hahaha) utan vad jag menar är att trots att man känner att allt känns helt hopplöst och att orken tryter så fixar man det... Man klarar betydligt mer än vad man tror man är kapabel till... Det finns nåt hemligt energiförråd som sipprar ut med energi vid rätt tillfälle!!

Nu ska jag in och duscha och tvåla in mig med den underbara descutansvampen som får en att känna sig torr och fnasig som ett russin!!!

<3 KRAM <3

Hej! Det var länge sen!

Oj vad länge sen jag bloggade... Utbildningen tar all tid! Ska bli väldigt skönt när den är över om några månader.

Jag skulle ju få expanders inopererade i sista inlägget vilket gjordes. Operationen gick bra och plastikkirurgen fyllde dem med 100 ml direkt under operationen. Jag hade ganska ont i bröstbenet när jag vaknade efter operationen men efter att ha fått lite härlig smärtlindring i sprutform (Ketogan) mådde jag underbart, haha... Jag blev lite förvånad att det gjorde så ont i bröstbenet... Jag hade förberett mig på att smärtan skulle sitta i bröstmuskeln men det gjorde den inte... Eftersom det var dagkirurgi fick jag åka hem med smärtstillande på eftermiddagen samma dag. Det kändes helt ok trots att det kändes som om bröstbenet var av... Den första veckan kunde jag bara sova på rygg och var tvungen att sova lite högre, halvsittande... Det var lite irriterande faktiskt... Jag vill väldigt gärna ligga på sidan... Och eftersom jag hade ont var jag tvungen att ta starkare smärtstillande vilket i sin tur ledde till att magen stannade upp... Tack för det!  Hur jag till slut fick igång den tänker jag inte berätta om, hahahaha...

Efter tre veckor fick jag ta bort förbandet och skulle äntligen få se mina nya små kullar...

Jag tog bort det och tittade ner och tårarna kom... Jag visste ju att de inte var klara och att det bara var 100 ml i dem men ändå blev jag så besviken att de inte var finare... Men sen när jag tittade ordentligt och hade lugnat mig så insåg jag att de faktiskt var ganska fina och att de verkligen hade potential hahaha... Där fanns mina små hårda kullar... 

Vid nästa besök hos plastikkirurgen skulle jag fylla på ytterligare. Jag var jätte nervös! De fyller på genom att sticka en nål genom huden in i ett slags membran och sen fyller de på... Eftersom jag var så nervös och inte visste hur det skulle kännas vågade jag bara fylla på med 50 ml till. Men bara 5 minuter efter att jag lämnat mottagningen kände jag att jag definitivt hade kunnat fylla på med mera... Så vid nästa påfyllning fyllde jag på med 100 ml så då kom jag upp i 250 ml... Vid tredje påfyllningen fyllde jag på 80 ml och hamnade då alltså på 330 ml... Jäklar vad de spände då...

Jag hade en tid till för ny påfyllning men jag var väldigt tveksam till om jag skulle fylla på mera... Det var det här som jag var orolig för... Att inte veta när enough is enough... Man blir ju lite blind eftersom man vänjer sig vid storleken... Jag diskuterade mitt dilemma med min plastikkirurg... Japp, jag har en egen plastikkirurg, hahaha... Det trodde jag väl aldrig för några år sedan att jag skulle ha... Vi kom fram till att jag skulle gå hem utan att fylla på något mer för att känna efter ordentligt... Han tyckte dock inte att jag behövde mera så jag litade på hans ord...Det fick bli 330 ml...

Sen blev jag uppringd av honom och vi diskuterade olika implantat, olika storlekar och former och mjukhet... Under samtalet höll jag på att börja skratta... Där satt jag hemma i köket och pratade om hur mina framtida bröst skulle se ut, hur stora de skulle vara och i vilken konsistens, hahaha... Det kändes ungefär som att vi satt och diskuterade vilken färg på tapet han tyckte jag skulle byta till eller vilken hårfärg jag skulle passa i... Helt sjuk att sitta och "beställa" tuttar på telefon... Men nu gjorde jag det i alla fall... Det kommer att bli ett par runda implantat i storlek 350 cc (tror jag det skrivs)... Mjukheten tyckte jag var svår att bestämma men när han berättade att de mjukaste kändes mest naturliga, men att de inte skulle hänga på sidorna när jag låg på rygg på stranden haha, bestämde jag mig för dem... Och sen skrev han en operationsanmälan och jag frågade när jag kunde börja ringa och tjata på dem om när operationen skulle bli av... I slutet av april fick jag till svars... Får se om jag kan vänta så länge, hahaha...

Så nu har ni fått lite uppdatering om vad som hänt och kommer att hända framöver!!

Ha det gott! Kram

Första pusselbiten på sista cancerpusslet!

Då så... Nu är det verkligen dags! Imorgon ska jag göra första operationen inför bröstrekonstruktionen! Då ska de operera in påsarna som ska fyllas på med koksalt successivt och som kommer töja min hud så att de till slut kan göra ytterligare en operation för att lägga in silikonkuddarna... Jag har sååå länge längtat efter denna operation men nu när den är så nära blir jag väldigt nervös och massa OM börjar spöka... Tänk OM det blir fel, OM det blir fult, OM det kanske inte går trots allt!! Jag har ju vant mig nu att kunna välja om jag vill ha bröst eller inte! Vissa dagar får ju vännerna (proteserna) ligga kvar i sina boxar! Det är rätt bekvämt att kunna bestämma sånt, hahaha! Nu när jag måste ha brösten hela tiden, pust, kanske jag blir skit irriterad och tycker att de bara är i vägen, hahahaha... Vilket i-landsproblem jag har! En sak till som jag kom att tänka på är ju att vågen kommer visa på mera kg!!!! Men då måste jag ju få dra bort bröstvikten!!!! Eller hur??? För det är ju inte min bröstvävnad, hahahahahaha!  
Så imorgon bitti tidigt som fasen drar jag till Linköping för att påbörja uppbyggnaden av mina nya bröst! Ganska häftigt att det går att göra! Det kommer bli bra! Det kommer bli fint och jag kommer trivas med mina nya kompisar! Kommer dock faktiskt sakna mina boxvänner!

 

<3 KRAM <3

 

1:a mötet med "tuttdoktorn"

Nu har jag varit på första mötet med plastikkirurgen! Jag var sjukt nervös innan! Tänk om han säger "Nej, tyvärr, finns inget att göra! Du har för lite hud eller din hud är så förstörd att det inte går att rekonstruera några nya bröst". Men oj vad fel jag hade! Han var väldigt trevlig och kändes väldigt empatisk! Han sa: "Tänk om alla strålade patienter såg ut som du!" Och jag hörde: " Tänk om alla patienter såg ut som du, strålande"! Hahahahahahaha, nej, skoja bara! Det kändes väldigt bra att träffa kirurgen och han var mycket lättsam att prata med... Han frågade först vad jag hade för "önskemål" och vad jag hade tänkt mig... Jag berättade att jag ville ha en ordentlig C-kupa (eftersom jag tidigare har haft det) och att jag inte ville ha nya bröst av egen vävnad utan att jag vill ha inplantat... Han tittade lite skeptiskt på mig och då kände jag att nu kommer det... Det går inte! Men istället sa han lite bekymrat "Vi måste nog lägga in expander först för att töja huden". "Ja, självklart", sa jag, "det har jag räknat med". Då pustade han ut och sa "Jag trodde du ville att jag skulle stoppa in C-kupor på en gång och det kan ju bli lite svårt"... Ja, tänkte jag, och det skulle nog göra jävligt ont när huden skulle bli så överraskad så att den sprack...AJ!

Nu är op.anmälan gjord och det kan bli operation någon gång i dec. eller jan. och jag längtar... De kommer då sätta in expander som de fyller med koksalt till rätt storlek... Expanderna som sätts in kan fyllas med totalt 450 ml... När de har fått rätt storlek byts de ut med en ny operation till de permanenta inplantaten... Jag kan välja mellan runda eller anatomiska (droppformade)... Han förklarade att de anatomiska ser något verkligare ut men att om de skulle råka vrida sig lite kan det se lite konstigt ut medan om de runda vrider sig så är de ju fortfarande runda... Han sa också att min hud i början kan bli blank eftersom huden töjs ut... Jag fick en fin bild på näthinnan med två stenhårda bulor som ser polerade ut, hahahaha... Det blir att pudra tuttarna då!!!

Nu är det i alla fall igång och det finns en plan! Är sjukt taggad!!

Ha det gott!