Ja, vart ska jag börja?! Det har hänt mycket på den här tiden som jag inte har bloggat... Jag fick min första behandling, som ni vet, den 22 nov... På kvällen, vid 19.00 tiden, började illamåendet från helvetet!! Fy fan så jag mådde... Det höll i sig hela natten och hela onsdagen... Visste inte vart jag skulle ta vägen... Ville bara krypa ur mitt skinn... Illamåendet ledde till att jag gick ner 2,5 kg de första dagarna vilket resulterade i enorm orkeslöshet och matthet... Jag gick mellan säng, soffa och toaletten... Det var det jag orkade... Kände mig som 90-årig tant utan flås... Barnen tyckte självklart det var jobbigt att se mig må så dåligt... Jag är ju frisk men känner och beter mig som jag är jätte sjuk... Svårt för dem och oss att greppa...
Orkeslösheten höll i sig ett bra tag... Dag 6 började det sakta vända och jag kunde vara uppe lite mera... Min underbara dotter sa till mig "Mamma, det är så härligt att höra dig gå omkring i huset och se att du mår så mycket bättre"... Hon tänker nog mycket <3
Sen när jag väl hade fått tillbaka orken kom febern... Vad fan, ska det aldrig ta slut?! Är extremt trött på att vi inte bara kan få glida med nån jävla gång!! Ringde till onkologen mitt i natten och de ordinerade prover till på morgonen... Åkte till VC och tog dessa som visade på alldeles för lågt immunförsvar... Benmärgsdepression som det så fint heter!!!! Det var bara att packa sig iväg och bli inlagd på onkologens vårdavdelning för intravenös antibiotika!! Så nu sitter jag här... Isolerad... Får inte ens gå ut i korridoren pga min infektionskänslighet... Känns ju så där faktiskt... Som tur är så finns det så snälla människor som K och A, pappa och systeryster som kom upp med godis, tidningar, dator och ett gäng filmer <3 Helgen är räddad!!
När man inte har något immunförsvar tycker man att man borde känna sig ganska krasslig men det gör jag inte... Därför är det så svårt att ta det på "allvar" vilket man absolut måste göra... Är man inte försiktig så kan det i värsta fall leda till blodförgiftning, och det vill jag ju inte ha... Jobbigt att vara hemifrån men samtidigt nödvändigt! J blev hemma med V idag för han var lite snorig och hängig... Tråkigt att veta att ens barn är "farliga" för ens hälsa... Men jag kommer ta igen alla kramar och pussar när mitt immunförsvar tillåter det <3
Häng i finaste Lisa <3 , tänker på dig varje dag!
SvaraRaderaMassor av kramar från mig och familjen
Håll ut!! Bättre tider kommer. Tänker på dig<3
SvaraRaderaHeja heja heja!!!! Finns på mobil och fb om du får tråkigt! KRAM
SvaraRaderaSå gott de kom med film och godis osv för att pigga upp dig med där du befinner dig isolerad.Jag har alltid sagt att Nu borde det vara nog med elände som lurar bakom knuten men jag har slutat säga det för på något sätt vet man att det kan alltid komma något som är värre än värst hur gärna man än vill klara sig .Alla får inte samma dos med elände det är ju orättvist.Önskar dig all styrka och kraft i världen.Cellgiftens baksida är hård vet av vänner som gått igenom det du gör nu.Massa kram och ps runt om mitt huvud är jag nu 3 mm kort .Behöll längden ovanpå huvet men när frissan sa att hon körde 3 mm då tänkte jag på dig.Systerligt fint!!//ÅTW
SvaraRaderaJag vet inte vad man ska säga....kan det inte bara få flyta på...jag vet vad det handlar om med bakslag även om det jag har gått igenom är i en helt annan dimension....du vet..skönt att du har fått upp lite gott att tugga på och något att förströ tiden med i.a.f. :-) Känner med dig och tänker på dig, hoppas bara att du mår bättre snart. Massor av styrke kramar till dig vännen <3<3<3. Tvillingen Mary
SvaraRadera