Remiss, strålning och Stockholm!

Nu har jag varit hos min onkologläkare och han har skickat iväg en remiss till bröstkirurgen och dit ska jag 17 april... Då jäklar ska de få höra vad jag tycker och tänker... Åker inte därifrån förens vi är överens om hur planen för mitt högra bröst ser ut... Med andra ord, att de gör som jag vill!!

Jag har också varit på första mötet på strålbehandlingsmottagningen (långt ord)... Där gjorde de en skiktröntgen för att få bilder på hur det ser ut därinne... Jag blev även tatuerad!!!!! Tre små små punkter som ska vara deras riktmärken vid strålningen...Träffade även där en snäll läkare som berättade lite om hur det kommer gå till under strålningstiden... Han förklarade även varför jag ska strålas och det är för att det kan finnas cancerceller kvar i bröstet och de ska strålas sönder!! De ska dö!!! Det finns säkert inget kvar men ändå väldigt skönt att genomgå det för säkerhetsskull! Strålningen börjar jag med den 12 april...

De två första dagarna tillbaka på jobbet har varit väldigt roliga men oj vad trött man kan bli... Man tror att man är tillbaka i sitt "normala" tillstånd bara för att cytostatikabehandlingen är över men usch vad fel jag hade... Väldigt frustrerande!! Jag blir så arg när jag känner att det liksom tar stopp i kroppen! Benen känns som cementklumpar med en skvätt av, eller rättare sagt en hel pöl av mjölksyra, efter ytterst lite påfrestning... Väldigt irriterande! Har börjat ta Furix (vätskedrivande) för mina stumma ben... Det är nog bäst att lyssna på kroppen fast hjärtat och hjärna vill något annat! Det kommer ju att finnas tid till att jobba sen!

Har ikväll kommit hem från en helg i Stockholm med min dotter, storasyster och hennes dotter... Jättemysigt <3 Många mil blev det... Blev otroligt trött i kroppen men vilade upp mig på hotellet... En liten incident som hände var när jag provade en jacka i en affär... Jag gick in i provrummet med mössa på mig men väl inne i provhytten fick jag en värmesvallning och slet då av mig mössan och fortsatte prova jacken jag hade med mig in... Efter en liten stund tittade en från personalen in för att fråga hur det gick för mig... När hon såg att jag stod där utan hår tappade hon tråden och gjorde som ett litet uppehåll mitt i sin mening... Jag försökte att "avdramatisera" det hela och låtsades inte om att hon hakade sig... Sen berättade jag det för min syster och vi skrattade åt det... Men sen ikväll, när jag berättade det för min man, blev jag jätte ledsen och började gråta... När jag återberättade för honom kom känslan av hur folk ser på mig när de verkligen ser mig! Med mössan på ser jag ut som vem som helst men utan ser man cancersjuk ut och folk reagerar... Jag vill bara komma tillbaka till det normala, både psykiskt och fysiskt!! Jag får ta en dag i taget!

<3 KRAM <3