Ligger åter i sängen och känner mig väldigt nedstämd och tårarna rinner längs med kinderna... Verkligheten har knackat på igen... Varför? Vad är det egentligen som har hänt? Hur mycket har jag/vi kvar att klara oss igenom? Man håller humöret uppe och samtidigt försöker man trycka ner det jobbiga... Slippa tänka på det fast man vet att det kommer fram så lätt bara man råkar tänka lite för länge på det... Det ligger och gror i bakhuvudet och kommer väldigt lätt fram när tröttheten gör sig påmind...
Min underbara man har förstås tröstat och sagt mycket fint <3 Han tycker jag är helt otrolig och väldigt stark... Han säger han är stolt över hur jag kan hålla humöret uppe så pass som jag gör men också att jag absolut får bryta ihop i hans famn <3 Otroligt skönt att ha honom vid min sida!
Våra barn klädde ut sig ikväll och hade rockkonsert för oss... Det var skönt att skratta, de såg inte kloka ut i deras snygga outfits... Min dotter sa, vid matbordet ikväll, att hon kommer känna sig speciell, på ett bra sätt, att ha en mamma som är flintis... Det kändes jätteskönt att få höra... Härliga dotter <3
Gött med en privat konsert :-), kan tänka mig att de såg riktigt balla ut!!Och bara att få skratta är ju helt fantastiskt..det går åt skratt i stora lass mellan gråt attackerna för att orka...men du kommer fixa det här vännen!! Jag vet det!! Och du är ju speciell för du är Lisa och det finns ingen annan som som du <3 <3. Och du passa på att gråta när det känns så för det kan göra gott och hjälper till med att släppa de anspänningar som finns! Pöss och kram på dig vännen..tänker på dig
SvaraRadera