Praktiska göromål...

När en familj drabbas av något som avviker från det normala som t.ex att mamman får bröstcancer :) är det en del praktiska saker som behöver ordnas... Fröknar på de olika enheter barnen befinner sig bör veta eftersom barnen kanske börjar uppföra sig annorlunda eller blir ledsen mitt i en lektion... Barnens kompisar bör få veta vad sjukdomen innebär och hur mammans utseende kommer att förändras... Det kan kännas tungt och jobbigt att reda i dessa saker när man är mitt uppe i ett riktigt helvete... Det behöver inte göras första dagen men ändå ganska snabbt...


Vi har pratat med barnens fröknar på skolan och även förskollärarna (man får ju inte kalla dem dagisfröknar längre :)) När man är mitt uppe i skiten är det svårt att prata om min/våran situation utan att bryta ihop men det gick faktiskt bra... Känns skönt att de vet om det så de kan hålla ett extra öga på barnen om de skulle reagera på ett eller annat sätt...


Vi har även pratat med barnens närmsta kompisars föräldrar och bett dem berätta för dem att jag kommer tappa håret så att de inte blir "rädda" för mig när de kommer hem till oss... Våran dotter var orolig att ingen av hennes kompisar skulle vilja komma hem till oss när jag kommer se cancersjuk ut... Men hennes närmsta kompis sa "Varför skulle jag inte komma hem till dig bara för att din mamma inte har något hår?" Jag tror inte att barnen kommer tycka det är så märkvärdigt utan det blir nog mer obekvämt för de vuxna... Barn är lite smidigare :) Vuxna ska ta allt så allvarligt ;)


Man kan vara arg och jävligt frustrerad över sjukdomen men ju snabbare man "accepterar" sin situation och blickar framåt desto snabbare kommer man må bättre... Det betyder INTE att man behöver tycka om situationen, absolut inte... Bara att man lägger fokus på vad man kan göra för att det ska bli lättare att hantera... Ibland känner jag för att bara skrika rätt ut, sparka hål i väggen eller kasta tallrikar omkring mig... Och det är OK att känna så bara man inte fastnar där... Nu slår jag inte hål i väggar eller kastar porslin för det skulle bli alldeles för dyrt :) Och skulle jag gå ut och skrika skulle grannarna börja undra :) Men själva känslan att göra det räcker långt...


Sov gott <3