Chocken!!

12/9. Idag ska vi få svaret på vad knölen har visat. I bilen på väg till mötet med läkaren planerade J och jag att vi skulle gå ut och äta plankstek med barnen på kvällen. För att fira att den här resan äntligen skulle få ett slut! Nu skulle allt bli som vanligt igen... Helt underbart!!

När vi hade satt oss ner i rummet tillsammans med läkaren sa hon "Det var inte som vi trodde. Det var cancer och det finns kvar i ditt bröst. Jag rekommenderar dig att operera bort hela bröstet". Ursäkta, men vad fan hände här just nu!! Vad sitter hon och säger? Hur kan jag ha cancer? Jag mår ju skitbra! Jag tränade ju fyra dagar i rad förra veckan, inga problem! Jag har inget ont, mår inget illa... Jag mår ju bra!!!!! Jag kan inte ha cancer!!!

Min älskade, älskade man, som under hela denna resa stöttat och tröstat mig i min oro, bryter ihop tillsammans med mig. Vi sitter och gråter i varandras famnar och kan inte förstå vad vi precis fått reda på. Hur kunde det här hända oss? Vad hade vi gjort för att förtjäna det här?

J viskar i mitt öra hela tiden att " Vi fixar det här, vi fixar det här". Och så viskar han " Förlåt att jag har haft fel". Han har hela tiden sagt att knölen inte varit något farligt. Det har ju varit hans sätt att bearbeta och hålla det så långt borta som möjligt. När han ber om ursäkt för att han har haft fel blir jag så ledsen och talar om för honom att det verkligen INTE är hans fel!! Vi kramas och gråter... Känns så skönt att dela den här sorgen med min J <3

Åter fokus på vad läkaren säger... De har satt upp mig på en operationstid redan nu på fred. 14/9... Alltså bara två dagar bort... Det är bara att ta den, inget snack!! Tusen frågor snurrar i huvudet men får inte fram mycket... Även information om att jag skulle få cytostatika gavs. Gråten kom tillbaka... J och jag kramas och gråter igen... Resan skulle ju ta slut idag... Inte att vi skulle påbörja en ny resa!

Det är ett under att J kunde köra bilen hem efter detta besök... Men han är ju en klippa <3 Vi åkte runt lite överallt för att slippa åka hem. För när vi väl skulle komma hem var vi ju tvungna att berätta för barnen... Vad ska man säga och hur mycket ska man berätta för dem?
Vi åkte bara omkring och pratade och grät. Varför?? Varför??

Väl hemma såg barnen att vi var ledsna och jag grät öppet framför dem. Jag förklarade för dem att mitt bröst inte blivit friskt av att man tog bort knölen utan att de nu måste ta bort hela bröstet och att jag skulle få medicin som gjorde att jag skulle tappa håret. I, våran dotter, blev jätte ledsen och började gråta. Hon var orolig vad hennes kompisar skulle säga om att jag bara hade ett bröst och inget hår. Vad och hur mycket hon fick säga till hennes kompisar. Jag sa att hon fick säga precis vad och hur mycket hon ville, hon måste få ventilera på sitt sätt. Hon gick upp och ringde sin bästis. T, 9-åringen, tyckte det var synd om mig och åkte sen till en kompis :) Skaplig kontrast!