22/8 och ny punktion... Vi var lite sena den morgonen så J fick släppa av mig innan han parkerade bilen.
Jag fick komma in i undersökningsrummet innan J hade hunnit upp. Jag blev ombedd att ta av mig på överkroppen, vilket jag gjorde, och lägga mig på britsen. Jag låg och hoppades innerligt att J skulle hinna upp innan punktionen.
Doktorn satt bakom mig och knappade på datorn och sköterskan stod med ryggen mot mig och förberedde nålar mm. Och där låg jag halvnaken... Inget småprat eller frågor kring hur jag mådde, hur jag kände inför punktionen... Mer oempatiska människor får man leta efter... Fy fan! De ser inte patienten, bara en diagnos!!
Jag frågade sköterskan om hon kunde gå ut i väntrummet för att se om min man hade kommit... Suck och stön, men visst kunde hon det. Tyvärr hade han inte kommit och jag kände mig väldigt liten... "Han knackar väl på" sa sköterskan. Hur i helvete ska han veta vart jag är när vi aldrig varit här förut och med en lampa som lyser upptaget utanför rummet... Vissa har jobbat alldeles för länge inom vården!!
Doktorn börjar klämma och känna på mitt bröst och vänder sig till sköterskan och säger "Nej, men vi kör väl då"... HALLÅ, jag ligger precis här, på britsen, det är mig du ska prata med... Det är mitt bröst du ska "köra med"...
Under punktionen kom allt över mig... J hade fortfarande inte hunnit upp, ont gjorde det, och här var man instängd i ett rum med dessa människor... Tårarna började rinna och sköterksan säger "Ja, det gör lite ont"... Jä....la kärring, tänkte jag... Det är ju så mycket annat än bara sticken som gör ont!!
När jag väl var färdig och kom ut i väntrummet kom min stackars stressade man och fick åter igen trösta mig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar